Flygande giraffer!

Det sista skakade hon huvudet åt.
"Nej, är du inte riktigt klok? På lika villkor ska det vara och du ska skivas in i kyrkoboken som Davids riktige fader." sa hon och såg honom allvarligt in i ögonen.
"Och det ofödda barnet?" sa hon, han hade inte svarat på det och som en mor skyddar om de sina gjorde hon för detta knyte.

Mattias nickade, nu sa han ja till vad som helst bara han fick henne. "Jag lovar, allt det ska ske, och barnet får du bestämma med, vill du ha kvar det? Då blir jag dess far med" sa han och kysste henne sen igen.

"Vill du det?" sa hon hänfört, hon hade varit orolig för det, David hade fått stått ut med kommentarer om horunge och hon ville inte att detta barn skulle stå ut med det också.
"Om det är okej vill jag behålla det." sa hon mjukt och bedjande.

Mattias nickade återigen. "Det är okej...du får göra som du vill" sa han mjukt och drog henne tätt intill sig. "Men då vill du bli min?" undrade han mjukt, han ville inte vara ifrån henne igen.

Elionora nickade stumt, men hon verkade ändå rädd. Inte rädd för Mattias, men den gamla skräcken från förr satt i hon hade levt med Karl i sju år och innan det en fader som var lika, inte var det då konstigt att hon fann skräck.
Men Mattias var inte som dem, intalade hon sig, men hur hade han inte varit nyss igår kväll?

Mattias kysste henne vidare för att lugna henne och började försiktigt knäppa upp hennes klänning då han ville ha henne hos sig. Att David kanske skulle sakna sin mamma tänka han inte på utan han ville bara ha henne.

"Jag måste tillbaka till David sedan." mumlade hon då han började få av henne klänningen. Hon hade varit med om det en del under åren, med olika män för att få pengar till mat. Elionora hjälpte honom av med klänningen och fasade för vad han skulle säga. Mest var det väl benet som var snett och blågröntgult av smärtan och skadorna att stödja på det.

Mattias nickade. "Jag förstår, men du är ju inte borta hela natten" mumlade han och började knäppa upp sina byxor. Då han såg henne, eller rättare sagt hennes ben blev han blek. "Ditt ben! Du måste till en doktor!" sa han allvarligt men kysste henne.

"Det har varit så i sex år, sen den dagen Karl fick reda på om oss. Han misshandlade mig och när du försvunnit vägrade han skicka efter en läkare." sa hon avvärjande. Hon hade inte vågat gå och sedan hon hamnat på fattigstugan var det inte tal om saken.
Hon började få av honom kläderna under kyssar. Hon ville inte oroa David, så hon skulle vara där då han vaknade.

Mattias såg på hennes ben och drog försiktigt handen över det. "Men du ska till en doktor nu, det kanske finns hopp än för det" sa han mjukt och fortsatte kyssa henne.
Snart var de i varandras famnar och Mattias var nöjd och lugn och låg och höll om henne halvsovandes.