Från olika världar!

Jezebel steg in innanför grindarna med de andra bakom sig, han var inte det minsta intresserade av dem och varför skulle han var det? Vad var vitsen med det? Skulle han låta dem komma nära honom, så de också kunde dö? Han hörde Xenophilius prata med sig själv över både Sols och hans egna tillstånd, men han kommenterade det inte.
Dörrarna slogs upp framför dem och Cain kom ut med Marie och Riff efter sig.
"Jezebel" sa Marie och kramade om honom, hon såg sorgset på honom, han gav henne inte en blick, han såg inte på någon av dem.
"Bäst du tar din syster Cain" sa han och lyfte upp Marie och gav henne till Cain, han gick förbi dem allihop, han ville inte tala med dem eller ens se dem. Han visste att Marie skulle bli ledsen men det var bättre att hon hatade honom än kom honom nära, då skulle hon dö. Jezebel hörde Cain ropa efter honom men han lät dörren åka igen bakom honom utan att vände sig om mot sin bror. Tjänaren visade Jezebel till ett rum där de lagt Cassians kropp och han gick in. Rummet var fullt av levande ljus och Jezebel såg på den bleka kroppen som låg på sängen framför honom med armarna korsade över bröstet.
"Det borde vara jag, inte du" sa han när han satte sig på knä bredvid kroppen. Jezebel såg på Cassian och strök honom över kinden, kylan var påtaglig och Jezebel drog åt sig handen, han skulle aldrig få känna Cassians värme igen, han skulle aldrig få höra hans röst eller se hans leende. Jezebel kände hur ögonen åter fuktades och tårarna lämnade dem, skulle de aldrig ta slut?
"Varför lämnade du mig? Du skulle alltid finnas där för mig, du lovade det" skrek han och hoppades att Cassian skulle reagera men mannen låg lika orörlig som innan. Jezebel hatade världen för att han levde och Cassian var död, varför var det här tvungen att hända honom? Han reste sig upp och såg ner på Cassian innan han gick till sitt rum och låste dörren, han tog fram en flaska med vin och satte sig i fåtöljen och öppnade flaskan, alkoholen rann ner i strupen, nu ville han bara glömma.

Sol vaknade tillfälligtvis då Yuu la ner henne och gnydde till som ett litet barn då den varma kroppen försvann. Halvt i sömnen försökte hon dra täcket över sig då hon frös trots sin än höga temperatur. Men febern hade gått ner hastigt och var nu på ett mer hanterligt och normalt plan. Då hon äntligen funnit en filt att dra om sig slår hon trött upp de feberglänsande ögonen och ser Yuu i fotändan.
Det faktum att han faktiskt tagit reda på henne och tagit hit henne gjorde henne mindre arg på honom. Även om hon än var sur över hans sätt att bara lämna henne hade det varit en härlig upplevelse.
"Jezebel?" frågar hon istället och kastar en blick på en okänd liten man som kom in i rummet. Sol drog sig bakåt, men mannen log vänligt mot henne och Yuu verkade inte göra något.
Han kände på hennes panna och nickade, det hade gått ner.
"Att du ens överlevt flicka, du borde ha varit död." säger han och fortsätter, men det verkar vara okej, en vanlig feber bara. Sol svarar inte, hon är trött och hon vet att hennes släkt klarar mer än andra. Hon ville att mannen skulle gå, tala ensam med Yuu om Jezebel.

Jezebel tittade på den uppsvullna handleden och drog fram gips ur en förstahjälpen låda och började göra gips, i andra handen höll han flaskan med alkohol som han med jämna mellanrum hällde i sig. Han började sedan med stor möda gipsa handen och det var tur att det inte var första gången han gipsade något för då hade han antagligen inte klarat det, han såg ner på handleden och fnös, det var antagligen det värsta gipset han någonsin gjort men det skulle fungera.
Doktorn reste sig upp och tog av sig den blodiga kappan och skjortan, kläderna hamnade på golvet innan han gick ut på balkongen, han hörde åska långt bort och snart var regnet över honom. Jezebel kände de kalla dropparna rinna längs hans bara överkropp och han drack upp det sista i flaskan och slängde besviket den i marken, glasskärvorna flög åt alla håll och han kände hur de rispade upp sår på hans bröst och i ansiktet, blodet började rinna ifrån småsåren och blandas med regnet men han gjorde inget för att stoppa det.
Långsamt gick han in i rummet och tittade på sängen, han hade ingen lust att sova själv i den, inte för att han kände för att sova överhuvudtaget, han öppnade en ny flaska vin och satte sig ner i fåtöljen.

Mannen hade gått, han skulle komma åter om hon behövde få ner febern mer. Sol försökte få kontakt med Yuu, vilket inte verkade fungera så bra. Snart insåg hon orsaken och ett mycket mildare uttryck fann sig över hennes ansikte, stackarn han var trött. Hon reser sig försiktigt upp då hon känner sig piggare än förr, men huden knottrar sig på hennes bara armar då hon fryser.
Hon drar försiktigt ner Yuu vid sig i sin famn och för sedan honom till platsen vid henne. Hon försöker göra det så försiktigt som möjligt för att inte väcka stackarn. Tillslut ligger han på plats och hon stoppar om honom mjukt. Försiktigt placerar hon en lätt puss på hans nästipp och fnissar till innan hon ställer sig upp. Hon kände en märklig ömhet för Yuu, en som hon inte kan placera.
Mannen, läkaren hade sagt åt henne att vila, skulle hon det? Kanske, hon behövde få tag i Jezebel, men han kanske behövde få lite tid på sig? Sol är osäker på vad hon skall göra men trött kryper hon ner i sängen igen. Eftersom hon fryser kryper hon närmare Yuu, den enda värmekällan förutom henne själv. Hon drar täcket över dem och huttrar till, trots sin egen påtagliga värme. Hon somnar snart, hon är varm men sover tryggt som ett litet barn vid honom.

Jezebel fann sig själv liggandes på golvet, han var inte säker på när han hade somnat, eller snarare däckat. Flaskan med vin låg bredvid honom och han kände hur hans hår var vått, han visste inte om det varifrån regnet eller om det var vin, kanske en blandning. Doktorn reste sig upp på vingliga ben och kände illamåendet komma över honom och han spydde på golvet. Ett lågt suck hördes ifrån hans läppar när han klev över spyan för att gå in i badrummet, han tittade på vinet som fanns i hans hår och på hans överkropp, en dusch var på sin plats och han tvingade in sig utan att ens orka ta av sig byxorna, det röda vinet rann av honom tillsammans med vattnet och han stängde av kranen och stapplade ut ur badrummet, byxorna droppade av vatten men han orkade inte åtgärda det. Långsamt kröp han upp i sängen och drog täcket över sig, de första solstrålarna sken in genom fönstret i samma stund som han huttrade till av kylan, Jezebel drog täcket närmare sig och önskade att Cassian kunnat värma honom, han ville känna den andra mannens närhet. Långsamt satte han sig upp, han var tvungen att se Cassian. Jezebel steg upp ur sängen med täcket runt sig och lämnade sitt rum, han vandrade genom korridorerna fram till rummet där Cassian låg. Långsamt öppnade han dörren, nästan alla ljus var utbrunna och han såg på mannen han älskade och kravlade sig upp i sängen, han la sitt huvud på hans axel och la armen om Cassian innan han svepte in dem båda i täcket.

Att Sol skulle sett och hört allt hade varit en stor överdrift, hon hade sovit tungt under Yuus oroliga sömn. Hade hon inte haft feber hade hon väl vaknat innan men inte nu.
Då han far upp i sittande ställning vaknar hon dock, men säger inget, öppnar inte ens ögonen. Hon känner mer än ser och hör hur det är fatt och känner sorg för honom. Vad var det som fick honom att reagera så? Han behövde sömnen, det gjorde de alla. Då han lugnat sig och la sig åter väntade Sol några ögonblick. Hon visste inte vad hon skulle göra men ville trösta honom på ett vis som inte gjorde det värre. Hon förstod att han inte ville visa detta för någon. Så hon låtsades sova, troligen hördes det att hon inte som då andningen var en annan men hon tänkte inte på det då. Som om hon skulle göra det i sömnen kom hon närmre och slutligen la hon en arm om honom. Hon var försiktig, skulle kunna dra sig undan om så var fallet.

Jezebel vaknade av att någon ropade hans namn och först trodde han det var Cassian och han satte sig genast upp för att möta sin älskandes blick, men snart såg han att det var Marie och han såg besviket på henne.
"Låt mig vara" snäste han och la sig ner bredvid Cassian igen, mannen hade inte rört sig på hela natten, inte för att Jezebel hade förväntat sig det.
"Du kan inte vara här" sa Marie och tog försiktigt i hans arm men han drog den bara åt sig. "Du måste äta"
"Jag måste ingenting" sa han och tog flaskan som stod på nattduksbordet och halsade det lilla som var kvar.
"Jezebel lyssna på mig!" bad Marie men när han såg kallt på henne backade hon.
"Nej nu lyssnar du på mig! Jag vill inte ha dig här, jag vill inte prata med dig, jag vill inte se dig, jag vill att du försvinner bort ifrån mig för alltid!" sa han och smällde igen dörren framför henne, han var tvungen att hålla henne borta ifrån honom för hennes egna säkerhet. Jezebel la sig åter i sängen och höll om Cassian, han ville inte lämna den andra mannen, trots att han var ett lik som aldrig mer skulle vakna.

Sol vaknade en stund senare och sträckte på sig som en katt. Morgonsolen sken rakt in i hennes ansikte så hon vände sig om. Tydligen hade Yuu redan stigit upp, i alla fall var han inte där. Hon kände sig trött och slö men definitivt piggare än föregående kväll.
Hon reste sig upp och kastade en blick mot spegeln, hon hade en ärmlös skjorta på sig, var kom den ifrån? Så mindes hon Yuu och suckade. Hon visste inte vad hon skulle tycka om det hela, vreden hon hade känt var inte längre där. Tur var det för Yuu annars hade hon gett igen. Sol gick fram till spegeln och log med glittrande ögon, då hon såg bitmärket vid axeln. Hon hade gillat det och hon ville ha mer av det. Sol skrattade till men kom sedan att tänka på Jezebel och mindes varför de var där.
Hon drog handen genom håret och nickade för sig själv, jo så skulle hon göra. Sedan gick hon för att finna Jezebel, ge honom ett alternativ att kanske kunna få åter sin Cassian.

Jezebel låg på rygg och suckade, Cassian låg kall och orörlig bredvid honom och han hade ingen alkohol kvar. Jezebel drog sig upp ur sängen och strök Cassian över kinden innan han lämnade rummet. Han gick mot köket och undvek att prata med folk, han såg blicken tjänarna gav honom och han visste att han såg ut som om han var mer levande än dö. Han hade fortfarande ingen skjorta på sig och han gick barfota, håret hängde ner över ryggen och var tovigt som om han inte borstat det sedan han vaknat, vilket var sant. Han var blekare än vanligt och hade mörka ringar under ögonen. Jezebel fnös åt att de orkade bry sig om ytligheter som om hur han såg ut, vad var vitsen med det när världen ändå inte hade något syfte med att fortsätta snurra, han tänkte få världen att störta ner i helvetet.
Han kom in i köket och kocken såg på honom men sa inget utan gav honom en tallrik med gröt och ställde fram en flaska rom utan att se på Jezebel, äntligen någon som förstod honom. Doktorn öppnade flaskan och tog en klunk innan han hällde en del av romen över gröten och började äta.

Sol kom ner i köket blek och trött, efter att letat efter Jezebel lite här och var. Hon såg på de båda männen och undrade vad felet med Yuu var? Kanske bara dålig sömn, hon visste att han vaknat och sovit dåligt.
Tyst satte hon sig ner och tog lite av maten fast hon inte hade vidare aptit på det.
"Jezebel....." började hon men tystnade sedan, hur skulle on säga detta? Men det gällde tid med, annars skulle det vara alltför sent.
"Det finns ett sätt att kanske få honom åter, jag vet hur man gör. Men allt beror på dig." sa hon och ursäktade sig att dra upp det, men ju längre det dröjde desto svårare skulle det bli.
"Det blir snart fullmåne och om du vill behöver jag ingredienser tills dess. Valet är ditt det kanske inte går, det kan hända att du överlever eller dör." sa hon med alvar och såg upp på honom, hon ville hjälpa honom, inte se honom så olycklig som nu. Hon var beredd på ilska från hans sida, de hade aldrig gått ihop och skulle troligen aldrig göra det heller.