The Mugglis Game - starts with 24, ends with one

Nästa kapitel kommer att skrivas ur Saphira Wilstones (Clara Malfoys) perspektiv, det kommer upp senare idag!

LÄNGTAR ♥

Kapitel 2
Saphira Wilstone satt uppkrupen i ett träd, högt upp i luften. Hon var inte långt från fältet, men hon var tvungen att komma upp i luften. Hon tittade ner mot marken, och sedan mot ymnighetshornet. Trehundra meter bort, ungefär. Hon hade sprungit därifrån med bara en liten påse, hon visste inte vad som fanns i.
Saphira hade helt glömt bort att hon hade fått den med sig. Tyngden från den tog plötsligt hennes uppmärksamhet, och hon öppnade den och tog ut innehållet. En slangbella. Tre stora stenkulor, lite större än hennes knytnäve. Hon log för sig själv. Precis vad hon behövde!
Då hörde hon steg nedanför trädet och vände blicken neråt. En pojke, troligen från distrikt 1 eller två, med tanke på allt han hade med sig, sprang förbi. Men sedan kände hon igen hans bruna hår, och hans kroppsbyggnad. David Brown, pojken från hennes distrikt. Hon brydde sig inte om det, utan la en av stenkulorna i slangbellan och sköt iväg den. Den träffade i nacken, och han skrek till. Men han fortsatte springa! Hon blev förundrad. Hur? Hur? Den borde ha brutit av hans nacke! Men hon funderade inte på det länge, utan började klättra ned från trädet igen. Hon ville bort från ymnighetshornet, och alla andra deltagare. Hon tyckte inte om människor överhuvudtaget, särskilt inte de som ville döda henne. När hon var ungefär fem meter ovanför marken hoppade hon och landade mjukt på fötterna. Hon hörde ett ljud bakom sig och vände sig snabbt om, med en stenkula i sin hand. Där stod en tjej, hon visste inte riktigt vilket distrikt tjejen var från, men hon mindes hennes namn. Nadia Ashton.
Nadia stirrade på Saphira, och Saphira log och knöt näven runt stenkulan. Hårt. Hon höjde den, och flickan reagerade inte. Saphira tänkte inte på det. Hon tänkte på skräcken i Nadia Ashtons ögon, skräcken för henne Saphira Wilstone, en trettonårig flicka, när Saphiras hand och stenen närmade sig hennes ansikte snabbt, och stenen träffade hårt och krossade hennes näsa. Hon skrek ett högt, ljudligt skrik, men stod kvar. Nu reagerade hon. Nadia försökte kasta sig undan, men ramlade ihop på marken, snubblade över något. Saphira satte sig på huk och drämde stenen i Nadias huvud en gång. Två gånger. Tre gånger. Tio gånger. Men inget kanonskott hördes. Nadia låg där och skrek medan hennes skalle krossades. Blod färgade marken röd, och Saphira började bli irriterad. Slog hon inte tillräckligt hårt?
''Vill du ha hjälp med det där?'' frågade en retsam röst bakom henne. Hon svängde runt, och där stod flickan från distrikt 2. ''Om jag får döda henne, låter jag dig gå'' sa tjejen. Saphira nickade skrämt. Hon ville leva, och flickan höll en stor yxa i sin hand. Det måste ha varit hon söm dödade flickan från distrikt 6, var Saphiras tanke. Flickan log ett elakt leende, fullt av skadeglädje, gick fram till Nadia Ashton och högg henne. Saphira blundade, hon ville inte se hur huvudet rullade iväg när kanonskottet hördes. ''Stick nu, de andra karriaristerna kommer snart!'' väste Faith Shadow. Saphira nickade och rusade iväg, så snabbt hon kunde. ''Lät du henne gå?!'' hörde hon någon skrika argt. Hon hörde hur Faith försökte förklara sig, och hon hörde en kniv som susade genom luften. Hon hörde hur den träffade sitt mål. Hon hörde Faiths skrik, och hon hörde ett kanonskott. Men hon slutade inte springa, inte förrän efter några kilometer. Då stannade hon och pustade ut, eftersom allt var tyst och lugnd. Hon andades flämtande och sjönk ner på marken. Fem döda. 18 kvar som skulle dö. Hon kurade ihop sig till en boll och blundade i några sekunder. Sedan reste hon sig upp. Här kunde hon inte sitta och slöa!
Efter att hon hade gått ungefär en mil, märkte Saphira att miljön omkring henne började förändras. Träden blev tätare och mörkare, hon visste inte vilken sort det var. De hade barr, och såg ut som… hon insåg att det var granar. Förr hade hennes familj firat jul, men huvudstaden ansåg att det var onödigt att distrikten skulle få göra det. Så det var många år sedan nu. Saphira stannade och blundade hårt. Hon var så trött, hade knappt sovit en blund natten före. Och det fanns ingenstans hon kunde klättra. Hon såg en enormt stor gan, med tjocka grenar, den var minst hundra meter hög, och bestämde sig för att hon i alla fall kunde försöka. Hon grep tag i den understa grenen och hävde sig upp, och gjorde likadant med nästa, och nästa. När grenarna blev tätare började hon riva sig på barren, men det blev också lättare att ta sig uppåt. Tillslut tyckte hon att hon var tillräckligt högt upp, trehundra meter kanske, och satte sig på en gren, lutad mot en annan. Det var nästan bekvämt. Ingen kunde se henne där hon satt, grenarna täckte henne. Hon koncentrerade sig på att slappna av och snart sov hon djupt.

-----------------------------------------------------
Måntass och SingWithIce, era karaktärer är tyvärr döda men det positiva är att ni nu kan sponsra någon om ni vill

Jättebra kapitel! c:

Jättebra! Jag undrar vad min karaktär gör...

Jättebra!!

Jättebra!
Skriv ur mitt perspektiv? x'3
Eller min karaktärs då.. cx

Super!

Jag lottar ^.^

Ah juste xD