The marauder's map [SV]

Det var ju awesoooooooome ♥

Som sagt, sluta kalla kapitlena dåliga när de är så bra!!!

Superbraaaa ju!

Gaah så frustrerande med så många frågetecken, måste ha mer :E
Älskar allt som vanligt ♥

Har läst nu! Det blir bara bättre och bättre! Keep up the good work girl! ♥

Mega bra

Kapitel 22 ~ Hemligheter
Jag kollar på en bild på mitt nattygsbord.
Den föreställer mig, James, Sirius, Peter och Remus. Vi sitter och skrattar framför en sjö på en strand. Det är soligt, inte ett moln i sikte. Sanden är vit och vattnet klarblått.
Jag kommer ihåg precis när bilden var tagen.
Det var sommaren till vårt fjärde år. Vi hade inte varit ifrån varandra mycket den sommaren, Peter hade nog varit borta någon bit av sommaren.
Sensommar, det kan jag komma ihåg, vi skulle snart börja skolan igen och mamma hade tagit oss till en sjö med glasklart vatten inte långt från vårt hus. Trots det hade jag aldrig varit där.
Mamma tog en massa bilder den dagen, framkallade de och skickade med dem i ett kuvert när vi åkte till skolan.
"Öppna inte förrän ni kommer fram", hade hon sagt.
Vi öppnade kuvertet samma kväll. Jag hade satt mig på pojkens säng och öppnat kuvertet.
Jag har haft fotot stående där sen den dagen.
Eftersom jag inte dammat av det på hela terminen har det samlar på sig ganska mycket damm.
Jag stryker över fotoramen. Min hand blir helt dammig.
Jag blundar.
Släpp det, tänker jag och smäller till fotot.
Det kraschar till när ramen smäller i golvet.
Det känns dels som en befrielse, dels som om jag krossat mitt liv.
Jag kollar inte ned på ramen igen, jag bara hoppar upp från sängen och byter om till min klädnad.

Vid lunch mår jag ganska illa.
Jag tror att min lunch snart kommer att fara upp ur min mun.
"Är du okej Kendra?", frågar Lily. "Du ser ganska blek ut." Jag nickar lite, vilket gör att det känns som om min mage vänder sig ut-och-in.
"Nej", säger jag. "Jag kommer spy snart."
Peter kollar på klockan.
"Vi hinner till sjukhusflygeln, få något till dig och hinna till lektionen", säger han. Jag nickar.
"Bra idé", säger Lily. "Kommer ni?"
Vi rester oss upp och lämnar salen utan att vara klara.
Så fort jag kommer ut från stora salen blir ja knuffad i sidan. Hen som knuffade till mig grymtar lite, och jag vänder mig om.
Remus blick når mina ögon och lufter går ur mig.
"Du." Han nickar mot Te. Av ren reflex går jag och ställer mig framför honom. Kräkreflexen sätter igång igen.
"Håll dig borta, Lupin", säger jag hotfullt.
"Måste prata med dig, Main", säger Remus och gör en ansats till att komma förbi mig. Jag snurrar smidigt runt och Te står kvar bakom mig. Jag vill spy över Remus.
"När gick vi igenom det här senast? En vecka?", säger jag spydigt. "Nej."
Han kollar på mig i någon sekund och tycks tänka på vad han ska säga.
"Angående din och min situation", han höjer ögonbrynen mot Te, "jag säger inget om inte du säger något."
"Du vet inget om mig", säger Te i ett försök till att låta stadig på rösten, men jag kan höra att han skakar.
Jag tar tag i hans hand, och precis som jag trodde, skakar han av skräck.
"Vi går", säger Lily och ger mig en menande blick. Jag förstår och drar med mig de andra till sjukhusflygeln.

"Vad var det där om?", frågar jag Te på vägen upp.
"En sak han sa till mig. Eller snarare jag listade ut", säger han med en axelryckning.
"Vad?", säger jag och stannar för att få något vettigt ur Te. Men han stannar inte "Vad?", upprepar jag.
"Inget viktigt", svarar han. Jag börjar gå igen.
"Inget viktigt?", frustar jag. "Inget viktigt? Te, du skakade som ett asplöv." Han rycker på axlarna.
"Te, du kan berätta för oss vet du va?", säger Lily.
"Det.. Det går inte. Jag kan inte", säger han med en skakig röst.
"Te." Jag sträcker fram en hand mot honom. Min hand snuddar vid hans i ett ögonblick. En värme sprider sig ut i mina fingrar.
"Nej!" Han rycker undan handen som om han bränt sig. "Vi ses sen", säger han och går mot motsatt håll.
"Vad var det där om?", frågar Peter.
"Vet ni vad?", säger jag och vänder huvudet i den riktning Te gick åt. "Jag mår mycket bättre nu, vi ses sen." Jag tar ett steg åt motsatt håll, fortfarande med huvudet åt Te. Jag känner mig elak, det känns fel att göra så. Mitt samvete sjunker ned i magen och jag höjer huvudet som en giraff samtidigt som jag väntar på klartecken från de andra.
Och jag mår faktiskt bättre.
"Inte en chans." Peter drar tag i min arm och drar mig upp mot sjukhusflygeln.
"Men Te då?" Jag vänder fortfarande inte på huvudet.
"Du hörde vad han sa. 'Vi ses sen.'"
Jag vänder på huvudet mot Lily och ser att hon är seriös.
Jag slänger en sista blick åt hållet Te försvann och låter mig sen dras med av Peter och Lily.

Jag kommer inte upp i sovsalen förrän sent på eftermiddagen.
Jag svänger upp dörren och finner sovsalen precis som den brukar se ut.
Utmattat slänger jag mig på sägen och rullar runt på rygg.
Lilys säng knakar till, så jag antar att hon också har fått nog med plugg.
Dörren gnisslar lite så jag lyfter på huvudet. Sam, Tessan och Lo kommer in skrattande.
"Tyst, snälla", säger Lily. "Eller så går ni ut."
Tessan frustar.
"Har inte du med att göra", säger hon.
"Vet du vad? Det har jag", säger Lily.
De går ut och stänger dörren efter sig.
"Jag stör mig så mycket på dem ibland", säger Lily buttert.
"Var glad att de stängde dörren", säger jag.
"Det är jag", muttrar hon.
"Vi borde plugga", säger jag.
"Jag vet. Men, nej."
Jag ler lite och fäster blicken på ett kvisthål i taket.
Min blick dröjer sig inte länge på hålet, utan vandrar iväg vidare i rummet. Mina tankar far iväg på hur många värdelösa saker det finns på joden.
"Hur går livet?", frågar Lily. Jag bryr mig inte ens om att frågan är konstig.
"Sämst. Trött, hungrig, orkar inte plugga. Ah, du fattar", svarar jag.
"Wow. Mitt liv i en mening." Lily skrattar lamt åt det hon skälv sa, och jag ler.
"Du är cool, Lily", säger jag slumpartat.
"Tack. Antar jag." Jag kan nästan se Lilys min framför mig. Hon rynkar på näsan, höjer ena ögonbrynet och trycker ned det andra mot sina gröna ögon.
Ungefär en timma senare av meningslöst pratande säger jag god natt. Lily säger att klockan bara är åtta. Jag bara grymtar till svar och somnar tio minuter senare.

Jag vaknar tidigt på morgonen igen, helt klarvaken. De andra sover fortfarande. Inte så konstigt kanske.
Jag sätter mig upp i sängen och det knakar lite. Skräckslaget stannar jag upp och håller andan. Sam grymtar lite i sömnen, men ingen annan visar att de har hört mig.
Det första jag lägger märke till är fotot som står uppe på mitt nattygsbord igen. Glaset är fortfarande sprucket och jag bara utskilja små bitar av fotot.
Jag kan se Remus anklagande ansikte, så jag sluter ögonen.
"Reparo", viskar jag och hör det knastrande ljudet av glaset som lagar sig självt. Jag ler och blinkar inte ens bort tåren som kommer rinnande ut mitt högra öga.
Du fixar det här, tänker jag. Du fixar det här.

BRA!♥

Ja MAJA. Lite charmigt filosofiskt med *dramatisk röst* Kvisthålen. . .

Du läser inte det här, så ha inga åsikter.

Superbra! ♥ As always