5 steps on how to make James Potter like you [SV]

*Suckar* kan inte James bara försvinna? SKRIV MER♥

Gahh har läst de två senaste kapitlerna och jag totalälskar det ♥
Jag vet inte vad jag shippar, James är ju charmig hehe, men hoppas iaf allt löser sig till slut ^^
L Ä N G T A R E F T E R M E R ♥

Åh, ni är så fantastiska mina vänner! ♥

---

December 3

“Jag kan inte fatta att du ska ge James en chans. Vad hände med vår detox?” sade Albus när vi gick ut från Stora Salen. Klockan var tio i sju och jag skulle alldeles strax möta James i biblioteket. Om sanningen skulle fram var jag ganska nervös.

“En detox varar ju inte för alltid, Al”, sade jag och log mot min beskyddande vän. “Du behöver inte oroa dig. Jag är inte besatt av honom längre och det är inte som om jag planerar att slänga mig över honom precis, vi ska bara prata.”

Albus såg fortfarande tveksam ut till det hela och jag gav honom en snabb puss på kinden. “Jag lovar”, sade jag varefter jag slog en snabb blick på min armbandsklocka och insåg att jag var tvungen att kila. “Nu måste jag gå, vi ses om en halvtimme så kan vi göra den där astronomiuppsatsen.”

Albus suckade. “Just det, ja. Den hade jag glömt. Men jaja, gå du, är du inte tillbaka inom en timme antar jag att du... att du--” Albus fick något fjärran i blicken, sedan rös han och grimaserade illa.

“Att jag vad?” flinade jag.

Albus skakade häftigt på huvudet. “Inget! Absolut inget.” Sedan lade han till, mer för sig själv, “That mental picture...” och rös igen.

Jag skrattade och skakade lite på huvudet åt min vän. “För femtioelfte gången, inget kommer hända. Vi ska bara prata, så oroa dig inte.” Sedan började jag gå mot biblioteket innan Albus hann invända något. “Vi ses om max trettio minuter!”

Väl framme vid biblioteket såg jag mig omkring efter James, men kunde inte se honom någonstans. Kanske hade han inte dykt upp än? Jag slog mig ner vid ett bord precis vid ingången så jag hade god uppsikt ifall han skulle dyka upp. Efter tio minuter hade jag börjat bli rastlös och en aning irriterad. När jag nu gav honom en chans att säga vad det var han ville säga så kunde han väl i alla fall vara i tid? Nervositeten hade försvunnit i takt med att min irritation växte. Så plötsligt kom en liten Gryffindor-etta fram till mig. Det var en tanig liten kille med vattniga ögon och ostyrigt smutsblont hår.

“James vill att du går till entréhallen”, pep den stackaren.

Jag rynkade på pannan. “Okej...”

Den lilla killen kilade iväg igen och jag reste mig upp och började gå tillbaka till entréhallen. Varför James ville att vi skulle ses där istället förstod jag inte. Vi hade ju bestämt biblioteket och hade jag vetat att han ville ses i entréhallen hade jag likväl kunnat bli kvar där när jag sagt hejdå till Albus istället för att gå en himla omväg till biblioteket först. Jag kände hur min irritation växte. Det var bäst för James att han hade en bra förklaring till allt detta...

Men när jag väl kom fram till entréhallen syntes James inte till där i heller. Jag suckade. Nu var det inte kul längre. Hade den lilla ettan lurat mig? Kanske var James i biblioteket nu och väntade på mig och här stod jag i tron om att vi skulle mötas i entréhallen? Jag skulle just till att strunta i alltihopa när jag kände hur någon ryckte lite lätt i ärmen på min mantel. Jag vände mig om och fick se en kort, mörkhårig flicka stå där. Ännu en etta förstod jag.

“James vill att du går till köket”, sade hon och sprang sedan fnittrande tillbaka till sina vänner.

Vad höll James på med egentligen? Var detta något sorts skämt? Med bestämda steg satte jag av mot fängelsehålorna och hade hunnit bli riktigt irriterad när jag väl nådde porträttet med fruktskålen som var ingången till köket. Om inte James är här nu... tänkte jag varnande samtidigt som jag kittlade päronet och porträttet svängde upp.

Jag klev in och just som jag tog ett steg fram och porträttet stängdes bakom mig kände jag två händer som täckte över mina ögon bakifrån. “Hej”, hörde jag en röst som sade - James röst.

Jag slappnade av en aning och James började leda mig inåt i rummet. “Jag vet inte varför du envisades med att släpa ner mig hit, men kan vi bara prata nu och--”

“Blunda”, avbröt James.

Jag suckade, men gjorde som han sade. “Så, jag blundar”, sade jag trött.

James släppte taget om mina ögon och jag kunde höra hur han rörde sig runt i rummet. “Öppna munnen”, sade han sedan och från hans röst att döma så stod han nu precis framför mig.

“James, snälla, Albus väntar på--”

“Öppna munnen”, envisades James.

Ännu en suck lämnade min läppar, men jag öppnade munnen. “Smaka”, sade James och jag kände något med konsistensen av en mjuk kaka mot läpparna. Det luktade choklad. Jag tog en tugga. Det smakade som en vanlig brownie och... Jag spärrade upp ögonen. “James? Vad är det i kakan?” utbrast jag.

James måste ha hört paniken i min röst för han såg helt förskräckt ut. “Eh, mjöl, socker, mörk choklad, bakpulver--”

Jag kunde känna hur min hals började svullna upp och hur jag började få svårt att andas. “James, är det nötter i kakan?” kraxade jag fram. Jag hade inte tid att lyssna på när han rabblade upp alla ingredienser.

James svalde och såg med stora ögon på mig. “Ja, valnötter, vadå då?”

“Hämta Madame Pomfrey”, fick jag fram samtidigt som jag frenetiskt kippade efter luft.

F*** JAMES!!! OMG RYAN MÅSTE RÄDDA SAVANNAH!! RYAN HJÄLP!! AAAH SHIT JAMES ÄR EN MÖRDARE!! MER NU!!!
DÖR!!

MER!!!!!!!

Ibland är det bra att vara ledig - fler kapitel

---

December 3

“Så. Det kommer nog göra ont att svälja i ett par dagar, men eksemen bör vara borta redan imorgon och du behöver inte stanna här över natten”, sade Madam Pomfrey och såg sedan strängt på James. “Ni hade tur som kom hit i tid.”

James skruvade lite besvärat på sig och med en sista blick på mig försvann hon in på sitt kontor och lämnade James och mig ensamma i den dunkla salen. Jag satt på kanten av en av de hårda sjukhussängarna och James på besökarstolen precis intill. Han såg rätt skamsen ut.

“Förlåt så hemskt mycket, Savannah”, sade han och såg på mig med urskuldande ögon.

Jag skakade lite på huvudet. “Första gången jag var hemma hos er på middag var i tvåan. Din mamma frågade mig om det var något jag var allergisk mot och jag sa nötter. Varje år jag var hemma hos er på middag efter det såg din mamma noga till så att hon aldrig hade några nötter i maten...” Jag tog en kort paus - det gjorde ont i halsen att prata - men sedan fortsatte jag, “Hur kan du inte veta att jag är allergisk mot nötter?”

Egentligen var jag inte särskilt chockad och svaret var enkelt - på samma sätt som han inte hade vetat om mitt förnamn förrän i år då jag började spela Quidditch, på samma sätt hade han missat att jag var dödligt allergisk mot nötter. Han hade aldrig tagit sig tid att lära känna mig, även om jag varit hans lillebrors bästa vän de senaste fem åren. Hur sjukt var inte det? Var han verkligen så egenkär och arrogant som Rose och Albus försökt övertyga mig alla dessa år? Ryan visste att jag var nötallergiker, han skulle aldrig ha gjort såhär.

“Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag är ledsen... Jag måste ha missat det av någon anledning, jag svär, Savannah, det var ett ärligt misstag. Allt jag ville var att försöka vara lite spontan och romantisk typ, och... äh, jag vettifan. Jag ville imponera på dig. Joshua sa till mig att det var en dum idé, jag borde ha lyssnat på honom”, sade James bittert och förde ena handen genom det mörka håret.

“Så då tänkte du, 'ja men jag att skickar henne på skattjakt genom hela skolan och sedan matar jag henne med brownies, det tycker hon säkert är romantiskt', eller?” sade jag misstroget med ögonbrynen höjda.

James grimaserade. “Fan, när du säger det så, så låter jag ju helt sinnessjuk.”

Jag såg på James där han satt under tystnad ett tag och tyckte faktiskt lite synd om honom. Han såg så besvärad ut och plötsligt kunde jag inte hindra skrattet som bubblade upp inom mig. Det ryckte lite i James mungipor också, innan han också bröt ut i skratt.

“Fyfan, vad jävla misslyckat detta blev”, skrattade James och torkade sig om ögonen.

Jag gjorde detsamma och nickade. “Du vet, du skulle ju bara kunna ha gett mig en bukett rosor som en normal person”, sade jag retsamt.

“För det funkade ju”, flinade James.

Jag skrattade och sedan blev han plötsligt allvarlig. Och då menar jag gravallvarlig. “Du vet, jag har aldrig tyckt om en person så som jag tycker om dig, Savannah. Jag kan inte sluta tänka på dig och när jag ser dig blir jag alldeles varm i kroppen. Det har aldrig hänt mig förut och jag vet inte hur jag ska bete mig. Detta är helt nytt för mig...”

Jag såg på James under tystnad. Han såg så uppriktig ut, som om detta verkligen tyngde honom. Än en gång undrade jag hur jag hade reagerat om jag fått höra detta för några månader sedan. Det hade varit höjden av lycka... Inte för att jag inte kände något nu. För även om jag hade tryckt undan alla mina gamla känslor för James och gått vidare så fanns det fortfarande en del av mig som tyckte att han var snyggast i världen - eller ja okej, delad förstaplats med Ryan - och det var något med honom som gjorde mig knäsvag... Men var det kärlek? Tyckte jag om James för James eller för hans utseende? Jag kände knappt honom, men jag kunde inte påstå att jag ogillade denna sidan av honom i heller.

Just som jag öppnade munnen för att svara slängdes dörren till sjukhusflygeln upp och en gänglig, mörkhårig kille kom stormandes in. “Hur fan kan du va så dum att du låter henne äta nötter, James!”

Både jag och James såg ut som frågetecken en stund innan vi förstod att det var Albus som ropat. Fast det gjorde inte saken mycket bättre. Förvirringen i våra ansikten ersattes av chock. Chock över att Albus av alla människor ropat med sådan ilska i rösten. Fast jag borde väl inte vara förvånad längre.

“Albus, det är--” började jag, men han avbröt mig.

“Du kunde ha dödat henne!” fortsatte han anklagande.

Nu ställde sig James upp. “Tror du inte att jag vet det!” röt han tillbaka.

“Nej det tror jag inte! Du skulle antagligen inte ha märkt om hon fick en hjärtattack precis framför ögonen på dig för allt du bryr dig om är dig själv!”

Jag stirrade som förstummad på de två bröderna. Jag hade aldrig sett Albus såhär, någonsin. Plötsligt öppnades dörren till Madam Pomfreys kontor. “Vad pågår här ute?” utbrast hon. “Vad gör ni två fortfarande här, och vad gör du här!” Hon såg på Albus, men innan han hann förklara sig fortsatte hon, “Gå genast härifrån, jag har andra patienter här som behöver vila! Seså, gå!” Hon pekade på den stora dubbeldörren som ledde ut från sjukhusflygeln medan hon stirrade intensivt på oss.

James var den som reagerade först. Han vände på klacken och gick med bestämda steg därifrån. Därefter stormade även Albus ut ur salen. Jag ställde mig upp och såg efter dem en kort stund. Hur ironiskt var det inte att de bråkat om att jag var skadad men ingen av dem brydde sig om att vänta på mig? Det slog mig plötsligt att bråket kanske inte handlat om mig ändå. Det kanske hade börjat som det, men något sade mig att det hela inte längre handlade om att James inte vetat om att jag var nötallergiker.

Madam Pomfrey stirrade fortfarande envist på mig i väntan på att jag skulle gå, så även jag skyndade mig ut ur salen. Väl utanför dörrarna kom Albus fram till mig och slog armarna om mig. “Förlåt, Vanna, hur mår du?” sade han, nu med lugn röst.

James stod en bit ifrån och såg på oss. Han hade något konstigt i blicken.

“Jag mår bra, Albus”, sade jag och slet blicken från James.

“Du är ju full med utslag och din röst är helt hes”, påpekade Albus.

“Ja, men det kunde varit värre”, sade jag och log uppmuntrande.

“Det borde inte ha hänt från första början”, muttrade Albus och slängde en blick på sin bror.

Jag suckade. “Snälla, Albus, släpp det nu”, sade jag och pussade honom på kinden. “Pomfrey sa att eksemen kommer vara borta redan imorgon och lite halsont kan jag leva med. Kan vi gå till sällskapsrummet nu, snälla?”

Albus gav med sig och nickade. Vi började gå mot trapporna, men när vi gått några meter stannade jag till och såg på James som fortfarande stod på samma plats med det där konstiga uttrycket i ansiktet. “Kommer du eller?” ropade jag.

James ryckte till och uttrycket försvann med ens från hans ansikte och ersattes av ett leende. “Nej, jag tänkte ta en sväng inom biblioteket, men gå ni”, sade han. Det var något stram över hans röst.

Jag såg en extra stund på honom men Albus drog mig vidare. “Kom igen, Savannah”, sade han otåligt och vi började gå. Precis innan vi svängde runt hörnan till trapporna slängde jag ännu en blick över axeln. James stod fortfarande kvar, och uttrycket var tillbaka. Han stirrade på Albus - Albus som hade armen kring mina axlar... Plötsligt slog det mig att det var svartsjuka jag såg i James ansikte. James var svartsjuk på Albus. James visste inte att Albus gillade killar...

Omg så sjukt bra, men haha James är helt sepe, de måste verkligen lära känna varandra han och Savannah! Blir lite kort kommentar, du hade fått längre om jag suttit vid datorn! Tycker du skriver så starkt och levande så det är inte sant, dessutom uppdaterar du hela tiden. (; ++++++ där. Haha jag vill ha mer direkt säger jag bara! Dessutom så borde Albus och James bli bättre vänner såsom bröder ska vara. Kan dock inte undvika att tro att Albus bara sa att han var gay för att han faktiskt tycker om Savannah! Gief more naow plox. ♥

AHAHAHHAHAHA JAMES FAAAAIL!! ALBUS MÅSTE FORTSÄTTA VARA SÅDÄR JÄVLA SNÄLL :' )
OCH VAR ÄR RYAN!?!
förlåt att det tog sån tid innan jag kommenterade. Var i skolan -.-

Det blev en väldigt dramatisk kväll för Savannah... Känner vi igen detta från tidigare eller...?

Tack så hemskt mycket för att ni läser och kommenterar! och Trezzan - ett extra tack till dig för dina fina komplimanger, det värmde lite extra måste jag säga ♥

---

December 3

Jag vet inte varför men jag hade bara tagit för givet att Albus hade berättat för James om sin läggning. Fast egentligen förstod jag väl varför han inte gjort det, men ändå, de var fortfarande familj... Albus och jag gick under tystnad upp för trapporna till Gryffindortornet. Jag visste inte om jag skulle säga något kring det, men så var det ju faktiskt inte min ensak.

“Hur visste du vad som hade hänt?” frågade jag istället.

Albus ryckte till som om han varit djupt försjunken i tankar och såg på mig. “Det var några tredjeklassare som hade sett er när ni var på väg till sjukhusflygeln och pratade om det i sällskapsrummet”, svarade han.

Igen med skvallrandet? Seriöst? Jag nickade och det blev tyst igen. Vi började gå upp för en trappa under tiden som den flyttade på sig. Med ett ryck kom den till ett stopp vid sitt mål och jag såg upp just som en rödhårig flicka kom rusandes ner för trappan. Hon kom till ett tvärstopp när hon fick syn på Albus och mig. Som ett rådjur fångat i en strålkastare stirrade hon på oss.

“Jag hörde vad som hade hänt...” började hon andfått.

Det högg till lite i hjärtat på mig och jag vek bort blicken. “Jaså? Tja, jag mår bra så du kan gå tillbaka till Scorpius nu”, sade jag kallt.

Rose svalde hårt och jag märkte hur Albus började känna sig lite illa till mods bredvid mig då han blev stel och inte visste vart han skulle fästa blicken.

“Kan vi prata? Snälla?” sade Rose bedjande. “Jag har berättat sanningen för Lorcan.”

Det fick mig att se upp och plötsligt lade jag märke till Roses rödsprängda ögon och puffiga kinder. Det värkte i mig så mycket jag saknade henne och jag bestämde mig för att höra vad hon hade att säga. Det var väl lika bra så det inte slutade som med James. “Okej”, sade jag och jag såg hur lättnad spred sig över Roses ansikte.

Jag såg lite ursäktande på Albus och han förstod direkt. “Vi ses vid frukosten imorgon”, sade han, gav mig en lätt puss på hjässan och gick sedan förbi Rose - vars hand han fattade tag i och tryckte till - upp för trappan till sällskapsrummet. När det bara var vi två slog sig Rose ner på trappsteget hon stod vid och gestikulerade för mig att sätta mig bredvid henne.

Jag tvekade lite men satte mig sedan bredvid henne i väntan på att hon skulle ta till orda.

“Förlåt, Vanna. Förlåt så hemskt, hemskt mycket”, viskade Rose fram och såg på mig med ögon kantade av tårar. “Allt blev bara så fel.” Hon skakade lite på huvudet och trappan började flytta på sig igen.

Jag sade fortfarande inget så hon fortsatte, “Jag ville inte såra någon, speciellt inte Lorcan. Jag älskar honom, Savannah, men jag är inte förälskad i honom. Åh, jag skulle bara ha sagt som det var till honom redan första gången det hände´med Scorpius, men jag intalade mig själv att vad han inte visste hade han inte ont av och det skulle inte hända fler gånger ju, men sedan gjorde det det och... och allt blev bara så komplicerat! För att inte såra Lorcan började jag ljuga för er också och då sårade jag i sin tur er och, åh Savannah du skulle sett hans min när jag berättade sanningen!” Rose gav ifrån sig ett litet snyftande och skakade på huvudet. “Han hatar mig verkligen.”

Plötsligt blev jag arg och det var som om hennes ord triggat något inom mig. “Är det så konstigt då?” utbrast jag.

Rose såg på mig med stora ögon. “Nej, nej, jag hatar också mig, det är bara så jobbigt--”

“Åh, är det jobbigt? Det är så synd om dig, va?” sade jag med tillgjord röst och ställde mig upp. “Du har själv försatt dig i den här situationen så varför slutar du inte gå runt och tycka synd om dig själv hela tiden? Allt handlar inte bara om dig! Tänk hur det känns för Lorcan, va! Och även om Scorpius säger att han är okej med det hela, så hur tror du det känns för honom? Han är så rädd att han inte ska få vara med dig att tar det lilla han får, men tror du verkligen att han är nöjd med det? Att dela dig med någon annan? Att vara din dirty little secret? Förstår du inte hur mycket han älskar dig! Hur mycket Lorcan älskade dig! Hur mycket jag och Albus älskar dig! Och vad får vi tillbaka? En massa lögner och svek!”

Jag var så upprörd att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara storma därifrån men trappan rörde fortfarande på sig så det fanns ingenstans att ta vägen.

“Det var inte Lorcan du var rädd för att såra, det var inte han du hade i åtanke när du inte sa sanningen till honom, det var dig själv! Du var rädd för hur det skulle få dig att må om han hatade dig och aldrig ville prata med dig igen, för det är allt du tänker på - dig själv! Och du var tvungen att ha allt, du var tvungen att ha både Lorcan och Scorpius utan att ens tänka på hur det kändes för någon av dem, för allt du brydde dig om var hur bra du mådde av att ha bådas fulla uppmärksamhet. Och först nu när du är ensam, för varken Albus eller jag vill prata med dig, då berättar du sanningen för Lorcan och kommer hit och tror att allt är förlåtet, men du ber inte om ursäkt för att du ångrar vad du gjorde. Du ber om ursäkt för du har dåligt samvete och du vill bli av med känslan, så att du kan må bättre, inte för att det är rätt sak att göra för då hade du gjort det för länge sedan.”

Jag andades häftigt. Jag kände det som om en enorm tyngd lyfts från mina axlar nu när jag fått sagt det jag ville säga.

Rose såg liten ut där hon satt mitt i trappan och såg ner på sina sammanflätade händer. Plötsligt började hon gråta på riktigt och min arga min mjuknade. “Du har rätt”, fick hon fram mellan hulkandet och snyftningarna. “Fan, du har rätt.” Hon begravde ansiktet i händerna.

Trappan hade kommit till ett stopp vid porträttet nu. Jag kunde ha gått min väg om jag hade velat, men plötsligt ville jag inte det längre. Efter att jag fått ur mig allt jag velat säga till Rose fanns det inte längre någon ilska kvar. Utmattad efter den händelserika kvällen sjönk jag ner bredvid Rose och lade armarna om henne med en suck. I slutändan var hon faktiskt en av mina bästa vänner och jag älskade henne.

Naw :'
Äntligen blev de vänner. Fast jag har tagit skärmbild och använder för tillfället den där asbra utskällningen som bakgrund på min mobil,den bästa jag någonsin vart med om - även om den bara är skriven....
Sååå braaaa!! Men alltså seriöööst Ryannah ftw, förlåt om jag tjatar. Han måste sluta hålla hand med den där Elin eller Erin eller Ella eller vad hon heter!!! Ryan, mitt lilla troll, SKÄRP DIG FÖR I HEL(korns)VETE!!!