Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

Jag suckar lätt och undrar om det är dags att gå tillbaka till Sarah och Neela, och Michael. Hoppas det, för nu går jag!
När jag kommer dit de var förut ser jag dem inte.
- Vilka svikare! Flinar jag för mig själv och rättar till min skjorta och drar handen genom håret.
- Vad gör jag nu då? Undrar jag och rynkar lätt på näsan. Så bestämmer jag mig för att gå tillbaka till stånden dit vi först kom till, Sarah och jag. Väl framme ser jag inte någon jag känner så jag går tillbaka till stället där jag såg en mycket fin buske. Den är klippt så att den föreställer kungen. Fast med en enorm vårta på näsan. Jag ser mig om för att försäkra mig om att ingen kan se mig. Sedan bryter jag av grenarna föreställande vårtan.
- Så, nu är kungen fin! Fnissar jag lätt och sätter mig på marken med ryggen mot busken.

Jag köper kompassen till Michael och sedan andra saker han vill ha, sedan lite - eller mycket för att vara exakt - mat tills de är mätta. Sedan går jag till ett fruktstånd och köper ett äpple.
"Michael, har du någonsin sett en häst? Klappat en?" undrar jag leende. Han skakar på huvudet.
"Kom så ska jag visa dig Tornado", ler jag.
"Vad är det?"
"Det är min häst som står och väntar på mig", ler jag.
"Fire... Det behövs verkligen inte", säger Neela.
"Jag måste ändå dit vare sig ni följer med eller inte. Han har gjort sig förtjänt av ett äpple och lite vatten", ler jag.
"Åh..." säger Neela och rodnar innan hon ställer sig upp. Vi tar båda tag i Michaels ena hand så att han går emellan oss igen. Kompassen hänger om hans hals och guppar för varje steg han tar.
"Har du beslutat dig?" undrar Neela med menande blick. Jag skakar på huvudet.
"Jag vill att mitt hjärta ska leda mig", säger jag. Hon ler.
"Tornado! Gubben!" säger jag och springer bort mot honom när jag ser honom och springer förbi en buske föreställande min far utan att bry mig.
"Åh, vad jag har saknat dig!" utbrister jag och kramar om hans huvud. Han frustar lätt till och gnäggar sedan.
"Jag älskar dig, jag älskar dig, åh vad jag älskar dig!" säger jag. Han stryker huvudet mot min kind. Han gnäggar nervöst och ser oroligt på mig.
"Jadå, jag mår bra. Bara ett litet problem i allt det perfekta. Jag ska lösa det så fort jag kan. Sedan kommer du inte kunna se mig orolig på ett tag", lovar jag honom och ser honom i ögonen. Tornado nickar på huvudet och skakar sedan på mig som för att förneka det jag sade.
"Okej, kanske ett så litet problem det inte är. Men jag ska lösa det, på ett eller annat vis. När vi kommer hem... Okej?" Han nickar.
"Åh... Fire, han var ju gigantisk!" utbrister Neela bakom mig. Jag skrattar till men kan inte titta bort från Tornado.
"Här har du ett äpple för att inte ha rymt", ler jag retsamt. Han frustar till som för att säga att han aldrig skulle göra det. Sedan tar han glatt emot det gröna äpplet från min hand.

Jag ser upp på Tornado. När jag hör Sarah och Neela ler jag.
- Men se vilka vi har här då! Jag gick en liten sväng och när jag kommer tillbaka är ni inte där! Vilken skandal!! Säger jag och reser mig upp. Jag ser anklagande på Sarah.

Jag vänder mig förvånat om. "Oj... Var du här?" frågar jag och känner hur jag rodnar. "Jag letade faktiskt efter dig!" säger jag sedan till mitt försvar.
"Fire! Fire!" ropar Michael och springer fram till mig. "Får jag klappa honom?" undrar han. Jag ler och nickar. Sedan böjer jag mig ner och lyfter upp den lilla treåringen så att han kan klappa Tornado.
"Var försiktig, Michael!" utbrister Neela.
"Det är lugnt, jag lovar att Tornado inte kommer göra honom illa så länge jag är i närheten", försäkrar jag. Hon ser tvivlande på mig men Michael verkar inte bry sig utan sträcker fram handen mot Tornado. Hans små fingrar rör sig mellan Tornados ögon först men sedan längre ner. Tornado blåser ut luft så att Michael rycker till. Tornados blick säger "skämtar du med mig? Är du rädd för mig? Hur är det möjligt?". Jag skrattar till.
Michael är nära tårarna, det ser jag. "Kolla här", säger jag medan jag drar med handen över Tornados huvud. Tornado sluter ögonen och står sedan stilla.
"Får jag prova? Igen?" undrar Michael nyfiket. Jag nickar och tar tag i hans hand. Med hans lilla hand i min så klappar vi sakta Tornado. Ett stort leende spricker upp i Michaels ansikte. Jag tittar bakåt och ser Neela le ännu större än förut.
"Får jag?" undrar hon. Jag ler och nickar. Hon går fram till Tornado med fascinerad blick och börjar klappa honom över manen.
"Det var länge sedan jag klappade en häst", ler hon mot mig.

- Ta't lungt, Fire, jag skoja' bara!
Jag iakttar Sarah och Mini-Michael med road blick. Själv står jag och klappar Tornado lätt på halsen.(heter det det på hästar? O.o)
När Neela klappar Tornado ler jag stort.
- Kommer du ihåg Neela, när vi var runt femton? Och du och jag och Ariana och Minoo och Xander och Nina brukade leka i stallet? Mumlar jag och minns den tid då vi svingade våra dolkar mot varandra som om de vore riktiga svärd, drömde om att erövra kungariket.
- Den tiden var fin, även om Bella...även om Bella än präglade våra sinnen! Ler Neela sorgset och ser på mig.
- Jag mötte Nina ett tag sedan. Hon är fortfarande förkrossad Michael, hon går inte att lagas! Hon är fortfarande säker på att det är hennes fel att Bella...hoppade! Säger hon. Jag nickar,
- Ja, jag märkte det idag. Minnet sitter som ristat i min hjärna. Åh Bella, arma Bella. Vad hände med henne, som blev så olycklig? Muttrar jag och får tårar i ögonen.
- Jag tror jag vet varför...Svarar Neela besvärar. Jag ser upp på henne.
- Vadå? Neela?
- Det är inget jag har rätt till att berätta. Låt oss nu glömma Bella om så för en liten stund och fokusera på nuet! Skyndar sig Neela att säga och vänder uppmärksamheten mot Tornado och Mini-Michael. Jag ser misstänksamt på henne en stund men suckar sedan och återgår till att klappa Tornado.

(Ja, det heter hals på hästar, men heter det ansikte som jag så många ggr skrivit? O_o Jag kan absolut inget om hästar x) )

När jag ser honom tala om minnen med Neela, det är nog då jag inser det. När jag är gammal vill jag kunna tala barndomsminnen med min make, jag vill kunna minnas det ännu en gång och inse hur länge vi har funnits vid varandras sida... Eller, det är inte det jag vill. Det är bara framtiden jag önskar, och den framtiden inkluderar Lukas. Det är så jag har sett det framför mig. I flera år. Mitt hjärta visste. Mitt hjärta visste redan.
Long... Han, han var inte ett misstag, men han var inte heller den rätta. Jag vill veta det han vet, och han borde veta det jag vet. Jag vill inte undra vem den där Bella var. Vad hon betydde för honom. Jag vill redan kunna veta det. Men, det är ett förbjudet område för alla utom de som redan vet. Jag ser det i hans blick. Han tänker inte berätta. Han vill nog inte ens berätta. Inte ens till mig.
"Long, älskar du mig?" undrar jag och ser på honom med allvarlig blick. Om han säger ja så kommer jag krossa hans hjärta, men om han säger nej så har vi båda chansen att vara lyckliga i framtiden. Han och Neela, eller Nina, skulle säkert kunna få ihop det.
Jag vet att jag inte borde fråga detta till honom redan nu, men jag måste veta. För, ifall kärlek finns mellan oss så är det kärlek vid första ögonkastet, om inte, då... då var allting bara ett töcken med förvirring från oss båda.
Jag älskar Lukas av hela mitt hjärta, det är det jag har sagt hela tiden, eller hur?

(Inte jag heller)
Jag ser allt i Sarahs ögon. Jag ler sorgset.
- Ja, det gör jag, och nu kommer du 'krossa mitt hjärta' genom att säga att du älskar Lukas egentligen, och jag kommer hålla med dig även om jag bara vill döda Lord Lukas. Och sedan kommer jag vara ensam med Akira igen för jag står inte ut med att se dig lycklig med en annan man och bla bla bla! Men det gör inget, jag är van! Flinar jag lätt med ett ryck på axlarna. Fan vad ont det gör. Men jag vänjer mig, jag vänjer mig alltid.

"Jag..." börjar jag. Jag börjar gråta. "Jag vet inte, Long. Jag vet ingenting längre. Jag trodde verkligen du skulle säga nej, men nu...? Jag vet inte", gråter jag och släpper ner lilla Michael på marken och börjar sedan gå, gå bort från. Eller, i början går jag, men sedan börjar jag springa, springa gör allt jag kan. Bakom mig hör jag Tornado oroligt frusta till.
Jag springer en bit till innan jag hittar en gammal övergiven park och faller ihop där. "Jag vet inte längre. Jag vet inte vem jag älskar. Jag vet inte om jag vill hålla kvar vid mina drömmer eller skapa nya... Åh, Long, jag vet inte", gråter jag för mig och säger hans namn fastän jag vet att han inte kommer höra mig. Jag kan inte. Jag... mitt hjärta hoppade till när han sade det. Jag känner något för honom, liksom för Lukas.
"Du är en riktig slampa, Sarah. Du är otrogen mot din pojkvän, och sedan när du ska fixa allt kan du inte göra något", säger jag för mig själv. Jag drar upp benen mot bröstet, lutar mig mot ett träd och börjar gråta så kraftigt att jag är glad att parken är övergiven och att huvan döljer omvärlden.

Jag ser förvirrat och förskräckt efter Sarah.
- Det var inte riktigt den reaktion jag väntade mig? Mumlar jag och ser hopplöst på Neela.

Jag tittar upp mot himlen, som om jag väntar på att ett svar skulle ramla ner. Kanske ett till hjärta. Då skulle jag ha två hjärtan och kunna älska två personer. Det... det skulle vara en gåva från gudarna.
Medan tårarna fortsätter rinna så tar jag av mig huvan och känner luften omkring mig.
"Lukas... Long... Jag kanske borde klyva mig i två, ge en bit av dem till båda och säga att jag inte kunde välja, och att jag inte ville göra dem besvikna?" tänker jag högt. Lukas skulle bli förskräckt och Long med skulle jag tro.
Plötsligt hör jag skrik. Men det är skrik i mitt huvud. Skrik som ekar mot bergen och sedan når mina öron. Det får mig att gråta mer igen.
"Nej!" skriker jag till och rösterna tystnar. Jag kan inte dela mig i två. Jag får inte. Jag måste vara stark. Jag måste även gifta mig. Jag... Jag ska attackera deras kungadöme. Jag ska erövra det och låta folket få känna frihet för första gången.
"Jag får inte... Betyder att jag inte får vara lycklig?" frågar jag och ser upp mot himlen. I samma sekund börjar det regna. Som om mina tårar inte räckte för att beskriva min sorg. Självaste himlen öppnar sig för att dela sin sorg med mig.
Det komiska är dock att det inte finns ett enda moln på himlen. Jag vet inte hur det går till men tystnar och ser ner på gräset, låter tårarna rinna och känner regnet blöta ner mig.