LotR (Privat)

"Kan jag visst det, märkte du inte det?" sa Keya med ett roat leende. Hon skämtade faktiskt och det var sällan eller inte alls hon brukade göra det. Dvärgen började smörja på någon salva och band sedan om. "Tack" sa Keya leende.

Han tittade leende på henne ett långt tag innan han vände bort blicken mot dvärgen.
"Det finns ingen som helst chans att du har några kläder att låna ut?"

Keya mötte hans blick, konstigt nog kände hon sig inte lika på vakt och avogt inställd till honom mer. Han hade haft sin chans, hon hade varit skadad och svag och Banner hade inte rört henne, trots att han var man som de andra.
Dvärgen såg på honom och nickade, "Det finns människokläder sedan förr." sa han och nickade mot ett skåp i rummet.

Banner vred på huvudet och tittade mot skåpet.
"Det blir toppen, jag tar med mig det jag behöver när jag går.", sade han tacksamt.

"Gör det, det är ändå stora." sa han men verkade sorgsen att de skulle gå.
"Men vi stannar än." sa Keya leende och dvärgen skiner upp.
"Jag ska göra ordning era bäddar." säger han tjänstvilligt och försvinner in i ett annat rum.

"Vi är väldigt tacksamma", sade Banner åt dvärgens ryggtavla när han försvann.
Han vände uppmärksamheten till Keya igen.
"Äntligen så får man sova i en riktig säng igen.", sade han långsamt. Han visste inte vad han skulle säga men för stunden var det det första han kom att tänka på.

"Mmm, men jag sover inte i sängar." sa Keya och åter mötte hon inte hans blick. Det var dels en vana, hon tyckte det var skönare att sova på marken eftersom hon var van vid det. Men ja, sängar gav henne kalla kårar på något vis, vad som kunde hända där.

Han höjde förvånat på ögonbrynet. "Aldrig?"
Ärligt talat kunde han inte föreställa sig det, Keya sovandes i en fåtölj eller på golvet. Han lade handen fundersamt bakom nacken.

"Förr när jag bodde i slottet, men inte nu." sa Keya tyst och slängde en blick på honom. "Jag kan helt enkelt inte, det är så mjukt, gissar att jag är rädd med eller något." sa hon nästan ännu tystare.

"Du borde testa igen, åtminstone medan vi är här. Du skulle behöva det, särskilt nu när din arm är skadad.", sade han bekymrat och lutade sig framåt en aning.