Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

Pontus nickade och såg hur hans hud knottrade sig, och hans kroppsspråk visade att han frös. Han lade huvudet lite på sned, stoppade den sista biten av mackan i munnen och reste sig från stolen. Han promenerade fram till Ethan och lade försiktigt armarna om honom.
"Du fryser ju. Ska vi gå upp på ditt rum eller något?" föreslog han.

Ethan tittade upp på Pontus och log lite. "Det kan vi göra". Han reste sig upp och frigjorde sig försiktigt ifrån omfamningen och tog hans hand.
Han ledde honom sedan ut ur köket, till rummet nästan mitt emot, hans egna rum.
"Det är lite stökigt" mumlade han då de kom in och satte sig på sängkanten. Han sträckte sig efter en filt och virade den runt sig, det kändes lite bättre även om han frös än.
"Det är väldigt snällt att du sjukanmälde dig med....". Han såg upp på Pontus och log.

"Jag bryr mig inte om ifall det är stökigt, och dessutom jag gillar ditt rum!" svarade Pontus ärligt och såg sig omkring. Ja, han gillade det verkligen. Han såg ner på Ethan och log lätt åt hans ord, "Inga problem", sa han och funderade lite på om han skulle sätta sig bredvid honom i sängen eller någon annanstans...

Ehthan log större. "Tack...". Han såg Pontus funderingar. "Sätt dig". Och innan han skulle kunna hinna svara tog Ethan tag i hans hand och drog ner honom så han satte sig på sängen.
"Jag hoppas jag blir frisk snart, jag tycker inte om att vara sjuk...". Kanske för att han ofta var ensam då han var sjuk.

Pontus log brett när han blev nerdragen bredvid Ethan.
"Det förstår jag", sa han och nickade, "Du får ringa till mig varje gång du känner dig krasslig så kommer jag över med filtar", han log snett, "Du ser ut att behöva några stycken till."

Ethan skrattade lätt till. "Jag tror inte att hur många filtar jag än skulle ha skulle hjälpa så mycket". Han drog den han hade runt sig närmare. "Men jag uppskattar omtanken". Han uppskattade den verkligen...
"Det är egentligen lite lustigt" sa han plötsligt. "Vi har bara känt varandra i några dagar...".

[Ögat blev inte rött. o.o]

Pontus såg ner i golvet för ett ögonblick. Ja, det var lustigt. Kanske lite läskigt till och med... Han hade aldrig varit såhär kär förut. För kär, det var han. Men hur kunde det bli så egentligen?
"Vi klickade fort helt enkelt", sa han och såg upp igen. Leendet hade runnit av lite, men syntes fortfarande i ena mungipan.

(Det brukar inte bli det för mig så ofta heller, brukar då uppdatera sidan med F5 och då syns det ;3)

Ethan log lite mindre han med. "Verkligen...Jag..." Han började men tystnade snabbt. "Jag...jag var så full av ångest den senaste dagen...Jag gillade verkligen dig..Och jag var rädd att du skulle hata mig om jag berättade" mumlade han och såg ner i golvet.

[Har Mac och F1 och alla dem där (F5 inräknat) finns inte med i tangentbordet ^-^]

"Jag förstår", sa Pontus, lite lägre i tonläge den här gången. "Jag är i alla fall glad över att du berättade."
Han log igen. Drog sig i håret och suckade lätt. Om hans föräldrar fick reda på att han skolkade skulle han troligtvis få stanna hemma resten av veckan efter skolan - och det innebar att han inte fick träffa Ethan utanför skolan.

(Aha....Men uppdatera sidan på något sätt i alla fall så borde det hjälpa xD)

Ethan nickade. "Jag med...". För det hade blivit så mycket bättre än han förväntat sig. Han lutade sig mot väggen som hans säng stod mot och blundade lätt.
Han kände hur hans ögon blev tröttare och tröttare, men han fick inte somna nu! Inte nu när Pontus var här. Bestämt öppnade han upp sina ögon och drog ett djupt andetag.