PRS Selma...|AlexZz

Hydra inser först nu att han liksom kramar henne. Han kramar henne. Hon borde vara glad, men faktorn att hon inte borde, eller att något är fel. Men hon lugnar ned sig, blir stilla. Hon är rädd för sagoväsen när hon egentligen borde försöka rädda livet på Celine. Hon saknar henne. Hon borde inte bry sig om trivialiteter.
"J-jag av-avskyr varu-ulvar." Lyckas hon hacka fram.

"Vakna, jag lärde mig en sak." Säger Celines röst och Alessandra öppnar motvilligt ögonen. "Du förstår, Hydra satte dina minnen vid vardagliga saker... så kanske..." Celine pausar för att ta fram något. "...du minns det här?" Frågar Celine och visar henne en bok. Den är extremt riven, gammal och helt enkelt sliten.
"Hydras sagor." Läser Celine från den och Al känner som om något slår ned i henne och Celine... Tríwaña. Tríwaña är det som reser sig illa kvickt och vrider om reglaget igen så Celine inte har någon chans att använda de nya minnena.

Jag håller bara om henne och får fram ett "jag vet", för nu vet jag det. Jag vill inte att något någonsin ska skada henne igen och fortsätter stryka henne över håret fastän hon har slutat skaka, men jag kan bara inte släppa henne, inte nu.
"Det är över. Attacken är över, jag lovar", viskar jag, tätt intill hennes öra.

(Sorry, vad ska jag skriva liksom?! xD o.o )

"Hon är förgiftad..." Mumlar Hydra som om ett ljus gått uppför henne. "Celine är förgiftad." Den plötsliga insikten när hon får ta del av minnen hon inte sett än och bara det att hon nu vet att minnena kommer sent eller kanske inte alls så måste hon vara under något specifikt. Men hon ålar sig liksom ur Dominicks grepp så försiktigt hon kan och tänker försöka förtränga varulvarna för tillfället. Men nu när hon vet att Celine är förgiftad med något udda magiskt sövande medel så blir hon mer stressad än rädd.

"Upp", säger jag bara och nickar mot Shadowfax. Jag vägrar förlora kontrollen. Tappa lugnet jag känner. Även om jag fortfarande är orolig över henne. Celine... det känns som om det var hundra år sedan. Men, gud vad jag saknar henne.
Jag hoppar upp på Shadowfax innan Hydra och väntar sedan på henne.

Hydra klättrar upp illa kvickt och tar tag om honom igen, hon undrar dessutom vad Max håller på med. Han försvann ur tomma intet, hon kan inte hitta honom.

Max ifrågasätter beslutet att gå in i slottet utan en plan, det gör han verkligen. Speciellt eftersom Max numera sitter fast i ett rum och kommer inte ut. Det är därför man ska gå bakifrån, men det var liksom svårt när en bågskytt på något sätt lyckas sätta fast honom vid en vägg med bara tre pilar.

Shadowfax börjar galoppera, verkar hitta tillbaka dit de var innan och undviker noga varulvarna som ligger lite varstans nu.
Hon galopperar snabbt, nästan för snabbt som om hon har fått extra energi från ingenstans. Kanske är det rädslan som fortfarande pumpar i hennes blod?
Jag styrker med handen över hennes man, hennes hals medan hon galopperar, på ett lugnande vis och hon verkar lugna ner sig då hennes steg blir stadigare och hon hittar en takt att galoppera i.

Hydra känner snabbt hur det blir mörkt, det blir tyst, hon känner igenting. Hon känner sig försvunnen. Sedan är hon tillbaka. Hon håller lite hårdare om Dominick, hon vill inte riskera att ramla av.

"Nej! Nej! Satmaran går för långt nu! Seigo!" Skriker Rin och Seigo kommer in i rummet, han har inte sin händske kvar och han ser lite... sjukare ut.
"Du kallade, mor?" Svarar Seigo.
"Vet du om din bror är tillbaka?" Frågar Rin otåligt.
"Nej, men din förtrollning kommer ge med sig snart." Svarar Seigo.
"Jag vet!" Svarar Rin ilsket och drar ut en bok med formler och börjar leta efter något att jäklas med Tríwaña med.

Jag känner hur hennes grepp hårdnar och försöker minnas vägen, men det är omöjligt. Jag har ingen aning om vilket håll jag kom från. Det är som om skogen, eller djungeln - kalla den vad du än vill - har slukat upp allt det gamla och ersatt det med något nytt.
"Hydra?" börjar jag försiktigt. "Vet du vilket håll vi ska åt nu?"

"Framåt, vi ska framåt." Mumlar hon så högt hon klarar av för tillfället vilket ändå blir relativt lågt. Hon är rätt säker på att det är Hyron som får skogen att bete sig som den gör. Fast säkerligen inte på eget bevåg. Tríwaña har uppenbarligen ett fäste i världen nu, och det använder hon så mycket hon kan.

Jag manar Shadowfax framåt när jag hör hennes låga svar och börjar undra ifall hon fortfarande är rädd, eller vad det är med henne. Hon verkar inte må bra och det gör mig orolig, riktigt orolig.
Shadowfax verkar inte märka något utan fortsätter framåt i en ryslig fart.