Ett plus ett är lika med fyra

"Jag märkte det, jag trodde inte att människor kunde vara så besatt av sina vapen, men jag antar att jag inte tänker på det för att jag alltid har mina vapen på mig" sa han och log sedan. "Jag undrade mest vad mitt folk skulle säga om de såg sin kung sova på marken" sa han och vände si emot Farvi när han kom in i tältet.
"Har natten varit angenäm?" Frågade han och log roat.
"Kunde inte varit bättre, om blomman här anser det vet jag inte" sa Zuko och Farvi skrattade. "Jag skulle just binda henne"

"Det blir en vana och trygghet att ha dem med." log hon roat, "Och jag lovar att inte skada dig med den." flinade hon sedan men hennes blick mörknade då Farvi kom in i tältet. Hon såg sig sedan om, ett rymningsförsök skulle nu vara på sin plats då hon ändå var fri, det skulle se bra ut.
"Nej , hon tyckte inte det." sa Aravis vasst och med kyla i rösten och knuffade sig mellan dem för att komma ut genom tältöppningen och ut till den frihet, hon om hon skulle vara fånge ville ha.

"Det får vi hoppas" sa han leende och Farvi skrattade åt Aravis. Zuko såg på henne när hon låtsades fly. Han tog två långa steg och stod snart framför henne.
"Och vart är fröken på väg? Tänkte du krypa ner i någon annans säng?" sa Zuko och log kallt. Han tog tag i hennes händer och gick bort till repet för att binda dem. "Tänk att de alltid vill ha någon annan"
"Du ser för skrämmande ut" sa Farvi och skrattade.

Aravis försökte dra sig undan, hon sparkade och bet Zuko för att komma loss samtidigt som hon svor och förbannade dem båda. Hon gjorde allt detta, men självklart inte hårt, och Farvi bara skrattade.
"Min säng står alltid öppen fröken." sa han och kom fram till henne och till svar bet hon honom hårt så han blödde kraftigt i kinden.
"Sablans hora." svor han och gav henne en kraftig örfil som fick henne att vackla till.

Zuko försökte undvika hennes utfall bäst han kunde, mest för att det skulle sett dumt ut i fall han inte försökte. Zuko tittade på Farvi när han slog Aravis och tog tag i hans handled.
"Du får helst se till att hon inte får permanenta skador, jag tror det finns en risk att du skulle kunna slå henne sönder och samman" sa han enkelt och Farvi stirrade på Zuko men log sedan gillande.
"Hade jag varit hennes far hade jag inte velat ha henne tillbaka" skrattade han och Zuko ryckte på axlarna.

Aravis bet ihop om smärtan och fann sig åter fjättrad. Hon kastade en hatfylld blick på dem båda och sedan väntade hon bara på att de skulle ut ur tältet till de männen som Aravis helst ville strypa en efter en just nu.

Zuko struntade i blicken och började gå ut ur tältet.
"Hur var natten då?" Frågade Farvi och Zuko såg å honom.
"Till belåtenhet" sa han och Farvi nickade gillande.
"Om hennes far inte betalar kan jag få henne då?" Frågade han och Zuko låtsades funderade.
"Du kan få ett par nätter med henne, men jag tänker behålla henne om han inte betalar" sa Zuko när de gick emot hästarna.

Aravis spjärnade emot och drog till sig repet, "Ni skulle bara våga, jag är ingen man har i säng, jag är ingen hora eller någon som man köpslår med." fräser hon ilsket åt dem åt dem och ger männen i lägret vassa blickar då de skrattar åt hennes kamp att ta sig loss.

Zuko stannade och såg på henne.
"Just nu är du min fånge, glöm inte det! Du har inget att säga till om" sa han bestämt.
"Du borde kanske sätta munkavel på henne" sa Farvi och Zuko skakade på huvudet.
"Vad är det roliga i det. Jag gillar att höra på henne, vintrar verkligen att hon har en egen vilja. Så länge hennes far inte betalar är hon min" sa Zuko och satte upp henne på hästen.

"Jag må vara din fånge, men jag gör vad jag vill." sa Aravis medkylig sarkasm åt Zuko och sitter åter nu upp på hästen. Hon såg resten av männen packa ihop och sätta upp. Hon gillade dem inte alls, ingen av dem alla såg på henne som en handelsvara och ingen kunde gissa att hon hade känslor.