Prs mellan Wolfie och Jessica

"Tack", flåsade jag och lät henne hjälpa mig genom skogen. När vi kom hem till Adele igen satte jag mig som vanligt i den nötta kökssoffan och gnuggade bort det mesta av blodet på mina sönderslitna kläder. "Vad ska vi göra? Lon kommer att försöka igen", muttrade jag och blängde ned på golvet.

Adele gick till köket och hämtade en skål med vatten, en trasa och en hemmagjord salva som hjälpte mot småsår och satte sig bredvid Ethan och började tvätta hans händer och fötter.
"Vi får försöka över tala honom att hämnd inte är rätt sak, nästa gång kommer han nog bara försöka döda mig, eller kanske dig". De kunde också anmäla honom till polisen, men det skulle bli lite svårt det.

Jag satt tyst och lät Adele tvätta mina händer. Jag hade en känsla av att övertalning inte var ett alternativ med Will. Han hade inte tänkt på något annat än hämnd i fyra år. Han skulle nog inte ge upp det så lätt.

Då Adele hade torkat bort allt bort smörjde hon på ett lager utav salvan och satte sig sedan bredvid honom och lutade huvudet mot hans axel. "Jag var livrädd där ett tag....." mumlade hon.

"Mm... Jag med", svarade jag lågt och lade en arm runt Adeles axel. Samtidigt funderade jag på om Tom och Lars hade fått tag på Lon eller om han slankt undan igen.

"Förhoppningsvis får far och morbror tag på Will....då kanske de kan få honom utskickad ur staden eller tagen till polisen" sa Adele sedan. Hon log svagt för sig själv då han la en arm om henne. "Hur är det med händerna?".

"Känner ingenting", sade jag mjukt och kysste Adeles panna.

"Vad bra" log Adele. Hon blundade och leendet försvann inte.
Samtidigt ute i skogen hade Tom och Lars sprungit efter Will så gått det gick, men det verkade som han kommit undan....

Jag suckade djupt och utdraget. Kvällens händelser hade gjort mig utmattad och snart sov jag.

Akille

Jag betraktade dem. De såg mig inte. Flickan med eld i håret och pojken med vargblod. Ingen såg mig. Men jag såg dem, ja, det gjorde jag...

Adele fortsatte luta sitt huvud mot Ethans axel och snart sov hon också, tungt och tyst.
Lars och Tom gav inte upp än, de fortsatte springa fastän det verkade lönlöst.