Hedwigs liv

Tack!♥

tack! ♥♥

Braaaa

Superbra!

Bra. c:

Tack så mycket alla!♥♥♥♥

KAPITEL 33

Hedwig låg i sin sovsal.
De andra sov nu djupt, efter att ha frågat ut Hedwig om henne själv. De båda flickorna hette Susan och Hannah. De verkade snälla, och Hedwig hade varit ledsen över att inte kunna säga sanningen om hennes bakgrund för dem. Varför hade just hon fått uppdraget att spionera på Harry? Hon kunde ju inte smyga upp till hans sovsal.
Tyst reste hon sig upp ut sängen och drog på sig ett par mjuka tofflor. Hon smög ut genom dörren för att inte väcka Hannah och Susan, och när hon hade stängt dörren försiktigt bakom sig gick hon in i sällskapsrummet.
Där var det knäpptyst; Inga elever alls. Det ända som lyste upp rummet var den glödande elden, och då var det bara ett svagt rött sken.
Hedwig viskade lösenordet, och den söta grävlingen öppnade sin stora mun och hon gick ut i korridoren.
I korridoren var det om möjligt ännu tystare. Här fanns inga hemtrevliga brasor, bara källarens kalla mörker.
Hedwig huttrade och började gå uppför en smal trappa. Vart hon var på väg visste hon inte, det var likadant som när hon hade gett Harry den där drycken i Madam Pomfrys rum... Hon mindes bara suddigt därifrån. Suddiga bilder, suddiga tankar. Det var likadant nu även om hon tydligt kunde känna det kalla stengolvet genom de tunna tofflorna.
Hon gick upp, upp, upp. Sedan gick hon genom en lång korridor, fram till en stor, mörkbrun trädörr som hon inte hade sett förut. Hon hade nog aldrig varit i den här delen av slottet förut. Hon öppnade den tunga dörren och steg in.
Hon befann sig i ett medelstort rum, med mörkbrunt trägolv. Väggarna var målade i vitt, ett skrivbord i mahogny stod bredvid en jättestor bokhylla med gamla böcker och skrifter, som inte såg ut att ha blivit rörda på år. Märkligt nog fanns även en säng med mjukt sidenöverkast.
Hon lade märke till ett öppet fönster. In genom det sken den bleka månskärans ljus in, och Hedwig kröp utan att tveka ut genom det, ut på en smal avsatts.
Sedan ställde hon sig vacklande upp, tappade ena toffeln och bredde ut armarna.
Sedan hoppade hon, nerför tornet.
Det var en härlig känsla att falla. Hedwig var inte ett dugg rädd. Det var behagligt, vinden visslade i öronen och håret piskade. När hon bara var runt tjugo meter från marken så förvandlade hon sig tillbaka till uggla, och seglade på vinden, ut i natten.
Hon landade i skogsbrynet, en bit bort från Hagrids stuga. Där satte sig den snövita ugglan på en sten och väntade, stilla i natten. Ifall någon skulle vakna inne i slottet och titta ut, skulle de bara se en minimal vit fläck.
"Bra. Du är här."
Hedwig snodde skrämt runt och förvandlade sig tillbaka till människa. Bellatrix stod ooch snurrade lekfullt en kolsvart hårslinga.
"Jag är bara här för att ge dig mer."
Bellatrix smålog och plötsligt stod hon alldeles intill Hedwig, med en glasflaska tryckt mot Hedwigs läppar. Hedwig drack det, utan protester, och Bellatrix försvann med ett litet 'poff'.
Hedwig spottade. Den där drycken smakade hemskt, som rutten squash. Men hon tänkte inte mer på det, flög snabbt tillbaka till slottet och gick tillbaka till Hufflepuffs sovsalar. När hon lade sig somnade hon fort, och minnet av nattens händelser suddades ut ur hennes minne.

bra bra bra