Robin Hood (fyra personer)

(haha då hoppar jag fram ett år nu ^^)

Midna satt och stirrade ut genom fönstret, värmen som fanns utanför de tjocka väggarna var överväldigande, hon hade fortfarande inte vant sig vid klimatet i det heliga landet. Det var svårt att tänka sig att det redan hade gått ett år sedan hon lämnat England, så mycket hade hänt sedan dess. Den sista biten av resan hade varit tämligen tråkig, hon hade endast suttit hytten, fången med de andra. Hon var aldrig säker på vart de var, hur långt det hade varit kvar eller vad som skulle hända med dem. Ovetskapen om hur långt tid det hade gått eller hur lång tid det var kvar höll på att driva henne galen. Much och Allan hade försökt att muntra upp henne, något som hade varit nästintill omöjligt. Robin och hon hade knappast pratat med varandra.
Det hade varit en mulen dag när de gått i land i det sandiga landet. Midna hade hållit sitt huvud högt när hon stigit av landbryggan. Jerusalem hade varit större än vad hon först trott, det var en civiliserad stad med många människor, vackra byggnader och annorlunda dofter. Simon hade satt på henne kedjor som han höll i, han log elakt emot henne när han började gå bort från skeppet. Hon såg på Sidara och Lucian och nickade farväl till dem, hon misstänkte att hon inte skulle få se dem igen. De andra tre fångarna följde efter henne när de gick ner för en stor gata. Hon var inte säker på vart de var på väg, men Simon verkade veta. De stannade på ett stort torg och Simon tycktes leta efter någon. En man kom fram till dem.
"Herr Simon" sa den arabiska mannen och såg på fångarna, han synade henne mer än vad hon kände sig bekväm med men hon sa inget utan stirrade bara på honom.
"Är allt klart för avfärd?" frågade Simon och mannen såg på honom och skakade på huvudet.
"Nej, alla är inte här en. Vi kommer tyvärr få stanna här i minst en månad så alla hinner komma, och efter det måste vi spåra upp Kung Rikard, vi är inte säkra på vart han är." sa mannen och Simon nickade. "Hur tänker du döda honom?" frågade mannen lågt och hann inte reagera innan Simon tagit tag i hans krage och dragit honom närmare.
"Inte här" fräste han och såg på Midna som låtsades att hon inte hade hört. Så det här var Simon och Johns plan? Att döda Kung Rikard, frågan var bara hur?
"Jag måste hitta en man till henne, en man som inte kommer ställa några frågor eller ge henne någon frihet" sa Simon och den arabiska mannen log elakt.
"Jag har den perfekta mannen åt henne. Har hon gett dig problem? Är hon en hora?" frågade mannen och Simon såg på henne.
"Nej tyvärr inte, hon är min dotter" muttrade Simon ogillande och de började gå. Den arabiska mannen gick en på en sidogata som verkade leda dem till en mindre marknad.
"Herrn" ropade någon bakom dem och Simon stannade. De vände sig om för att se en yngre man, en man i Midnas ålder. Hon studerade honom, han hade fina kläder, ett svärd i sidan, längre hår och en ljusbrun hy.
"Saladins äldsta son" viskade araben och Simon svor lågt. Den unga mannen kom fram till dem.
"Jag hörde ert samtal om att ni skall gifta bort denna ökenblomma" sa mannen och såg på Midna som endast stirrade tillbaka, hon tänkte inte prata med mannen utan bara iaktta alltihop.
"Det stämmer" sa Simon ovilligt när mannen började gå runt henne och studera henne.
"Hon verkar duga, jag tar henne" sa mannen och log stort.
"Jag hade någon annan i tankarna" sa Simon och mannen slutade genast le.
"Vägrar du ge mig, en prins det jag vill ha?" sa han kallt och araben som samtalat med Simon skakade på huvudet.
"Låt gå, hon är din. Men jag varnar dig, jag tar inte tillbaka henne" sa Simon och räckte motvilligt över kedjan till mannen.
"Utmärkt" sa han och log stort igen och kastade över en penningpung med guld till Simon. Mannen såg på Midna.
"Vi behöver nog snygga upp dig lite, du ser inte riktigt kry ut min kära" sa han och Midna log svagt.
"Herre får jag be dig om en liten tjänst?" frågade hon lågt och mannen såg på henne.
"Inte är jag din herre, jag heter al-Afdal, men du kan kalla mig Al" sa mannen och log vänligt.
"Midna" svarade hon neutralt. Hon var inte direkt glad över att bli köpt på det här sättet, men mannen kunde inte vara värre än den man hon kunde föreställa sig de ville gifta bort henne med.
"Så vad vill du be om kära du?" sa han och Midna såg på sina vänner.
"Två av de här männen är mina vänner, jag undrar om du skulle kunna köpa dem med, de är utmärkta kockar och soldater" sa hon och log svagt. Al såg på männen och Midna pekade på Much och Allan.
"Den tredje?" frågade han och Midna skakade på huvudet.
"Jag vet inte vem den mannen är" sa hon kallt och Robin vände bort blicken. Much såg först sorgset på Robin men vände sedan bort blicken, hon förstod att de hade haft en djupkontakt men att den var för länge sedan förstörd.
"Om de är dina vänner kan de få följa med" sa han och såg på Simon som nickade åt soldaterna som hållit fast Much och Allan. Det kom fram två män ur skuggorna och tog tag i kedjorna som fängslade männen. Midna förstod att Al hade gatorna fulla av allierade soldater.
"Kom nu min kära" sa han och började gå och hon fick följa efter för att kedjorna inte skulle sträckas och skava in i händerna.
"Tack" sa hon och gav honom ett uppriktigt leende. Al hade nickat och satt upp på en häst. Han hade tittat på henne och nickat åt en soldat att hjälpa henne upp i sadeln men hon hade vant suttit upp hästen och Al hade sett imponerat på henne.
"Du verkar vara en intressant kvinna Midna" sa han och hon skakade på huvudet.
"Inte direkt" hade hon bara svarat innan de börjat rida igenom staden. Hon undrade vart de skulle ta vägen?
Efter att ha ridit i nästan en hel dag kom de fram till ett stort palats och Midna hade studerat det noga, hon förstod snart att det skulle vara nästintill omöjligt att bryta sig in i det eller bryta sig ut.
"Välkommen hem" hade Al sagt när de ridit in genom grindarna. När de kommit fram hade hon fått ett rum, han hade tagit av kedjorna och lämnat henne där. Hon skulle få röra sig fritt vart hon ville i palatset, men hon fick inte lämna det. Midna hade tvättat av sig och sedan sett sig om i rummet, så här fint hade hon inte ens bott när hennes familj bott på herrgården. Hon var inte säker på vad hon skulle tro om Al, han verkade inte vara elak, men det kunde snabbt ändras, hon hade hört historier om män som verkade snälla först och sedan kom deras onda sida fram, hon hade sett den sidan med. Men han hade varit vänlig emot henne än så länge och så länge han var det skulle hon vara vänlig emot honom.

Hon vaknade upp ur tänkarna, det hade nästan gått ett år sedan den dagen, allt hade skett så fort. Hon var nu gift med Al, hon var inte direkt lycklig med honom men inte heller olycklig. Han var en bra vän, men inget mer än det. Hon hade fått mer makt än hon hade trott och hennes åsikt spelade en stor roll palatset, hon var omtyckt, men allt var ändå nytt för henne. Hon hade försökt finna sin far för att stoppa honom från att döda Rikard, något Al hade försökt hjälpa henne med, han ville nämligen få slut på kriget och insåg att det skulle han inte få om Rikard dog. Hon log över att Al var en smart man.
Much och Allan levde som hennes vänner och rådgivare i palatset även om de inte tillförde så mycket, hon var glad över att de var säkra här. Ibland undrade hon vad som hade hänt med Lucian och Sidara? Om de levde eller var döda, hon var inte säker. Hennes tankar avbröts av ett skrik, ett barnskrik och hennes adoptivson kom inspringande i rummet. Hon såg på honom och log, den lilla brunhåriga pojken som just fyllt tre var så full av skratt och liv. Hon kände sig sorgsen över att hon inte kunnat få några egna barn, men Al hade inte lagt så stor vikt vid det. Han hade hittat ett barn som kunde lika dem båda och sagt till alla att det var deras barn, dem som visste sanningen sa inget, något som gladde henne.
"Hej Zahir" sa hon och lyfte upp sin son i knät. Much kom in i rummet, han och Zahir hade uppenbarligen lekt.
"Godmorgon Midna" sa han och bugade åt henne. Det var något han endast behövde göra om det var andra runt dem, hon var förvånad över det men Al hade förklarat att hon blivit en prinsessa här nere, något som hon inte riktigt kunde förstå. Men hon hade inte sagt något, det fanns inte så mycket att göra åt det.
"Det är snart dags" sa Much och Midna nickade och reste sig upp från sin plats i fönstret.
"Ständigt dessa krigsfångar, vilka har de fångat idag?" frågade hon och Much ryckte på axlarna.
"Det vet jag inte" sa han och Midna nickade.
"Kom Zahir så tar vi reda på det" sa hon och bar sin son i famnen när de gick emot rådssalen.

(I och med att det är som det är gör jag såhär, förhoppningsvis har ni inget emot det.

Hoppas jag inte förstör något för någon i det här inlägget.)

Nu när han stod här så passerade hans liv i revy för honom, Lucian hade tvingats till nederlag och var nu återigen på dödens brant; denna gången skulle han däremot inte räddas av någon, den enda som kunde ändra på något var han själv. Det var inte så längesedan han hade tagit farväl av både Midna och Sidara; skeppet hade lagt till vid hamnen, han hade sagt farväl för att sedan dra ut på slagfältet och nu stod han här.
Rustningen kändes tung på honom och det kalla stålet som pressades mot nacken kändes likt en yxa vid hans nacke; en yxa som skulle svingas för att ta livet av honom. För inte så längesedan hade han mött en man som gav honom ett uppdrag, ett uppdrag för fred och nu stod han här utan förhoppningar om att få leva vidare. Folket framför honom jublade när andra soldater blev av med sina huvuden; snart skulle det vara hans tur. Många bilder korsade hans synfält, han med sina händer kring systerns hals, Midna, Sidara, Much och Allan; de fyra människorna han hade kunnat se som vänner men som slitits från honom en efter en. Vad gjorde de nu? Midna? Sidara? Han, Lucian, hade blivit förtjust i dessa damer då de var såpass annorlunda från andra kvinnor han mött och det skar i honom att veta att de aldrig skulle mötas igen. Kriget hade tillslut tagit sitt pris och döden bestämt sig för att ta hans liv.
Yxan ven genom luften och träffade den stora, blonda mannen i nacken. Blodet sprutade och det andra hugget separerade huvudet från kroppen; med en skälvning föll mannens kropp till marken. Medan folkmassan jublade lyfte skarprättaren upp huvudet i håret i luften och visade dem; Lucian var död. Döden var en befrielse för vissa män och för Lucian släppte livets bojor honom för gott, tyngden samt synderna försvann i ett hav av rött.

--------------------------------------------------

Namn: Abdul Kareem, kallas Kareem
Kön: Man
Ålder: 23 år
Utseende: Abdul Kareem har mer än axellångt, mörkblått/svart hår och ett skägg i samma färg ackompanjerar det; mustasch och hakskägg, inte speciellt långt. Förutom det håller han sig välrakad.
Abdul har grå ögon som ofta ackompanjeras av ett brett leende han har på läpparna; ansiktet är behagligt att se på och kombinationen mellan leendet samt ögonen ger honom ett inbjudande utseende.
Till kroppen är han muskulös och bredaxlad, ansiktet pryds av ett stort ärr som börjar ovanför ögonbrynet, går längs med det i en båge och ned på kinden - ärret har bleknat i solen och döljs till viss del av skägget.
Abdul har även en del ärr på kroppen men även dessa är blekta av solen, kroppen pryds ofta av sår och/eller blåmärken efter träningspass.
Bär en tatuering av en drake på armen.
Kläder: Bär finare kläder av siden då det är tillräckligt tunt i värmen, tränar ofta utan något på överkroppen. Använder tyg för att skydda ansiktet vid längre ritter.
Familj: Pratar gärna inte om det men är ensam överlevande.
Personlighet: -
Status: Tränare av soldater både i svärds- och lansteknik, högre uppsatt men tröttnar snabbt på taktikgenomgångar eller tråkigare möten.
Tidigare var han kämpe i stadens arenor men blev anställd som tränare efter en ordentlig uppvisning i arenan med två svärd; har titeln svärdsmästare.
Vapen: Två svärd som han bär vid var höft. Det ena har ett helt svart svärdsfäste och en vit klinga, det andra svärdet går i arabiskt tema; Schmitar.
Det svarta svärdet har en rubin längst upp på svärdsfästet. medan hans Schimtars fäste är format likt en kvinnokropp i guld.
Kärlek: -
Egenskaper: Snar till leenden, charmig, duktig svärdskämpe och använder lansen med stor skicklighet. Sämre på bågskytte.
Övrigt: Gillar barn, trots sin status som lärare och soldat så utsmyckar han sina svärd dyrt i en svärdsmästares tycke. Insatt i landets politik, religion och har kunskap inom både jordbruk och jakt i området.
Rollare: Vergo

Kareem tittade när pojken sprang genom korridorerna skrikande och med mannen Much i hälarna, det gladde honom att barn kunde finna så mycket glädje i tider som dessa. Med ett brett leende fortsatte han att gå genom palatsets korridorer, det var snart dags att förhöra krigsfångar och olyckligtvis var han tvungen att närvara; personligen skulle han föredra att träna svärdsteknik nere i gården med de andra unga männen och soldataspiranterna. Alltsedan han hade börjat jobba för prinsessan och hennes man hade han sett alla tänkbara män som oslipade diamanter; de hade tekniken bara de vågade lägga ned energin att lära sig. Tekniken han lärde ut innefattade däremot strid med svärd och sköld även om han själv oftast valde att använda två svärd så var skölden ett viktigt verktyg för soldater; två svärd passade sig i uppvisningar och arenor men det var svårare att överleva i en regelrätt strid utan sköld. Tanken fick honom att skrocka, det var intressant hur många gånger han hade dansat med döden och njutit av det; människor var alldeles rädda för det okända som kallades döden, han hade levt sida vid sida med döden sedan många år tillbaka.
Snart nådde han dörren som ledde till rådsalen och en nick mot vakten fick honom att öppna dörren. Med rollen som tränare för soldater och palatsets livgarde gjorde att han var tvungen att närvara på liknande möten även om han oftast ansåg att det var riktigt tråkigt. Ibland hittade han intressanta människor bland fångarna, vissa av dessa dog under träningen när de försökte övermanna honom och andra blev riktigt duktiga, disciplinerade soldater. När han steg in i salen såg han att palatsets högre uppsatta var närvarande, bland annat husets huvudläkare; en man han i regel kom bra överens med. Kareem satte sig ned vid hans sida och de öppnade en kort konversation innan prinsessan steg in i rummet; hon var lika vacker som vanligt, exotisk i det här landet och hennes namn var Midna. Hennes närvaro fick honom att le även om han mycket väl visste att hon var förbjuden frukt; det visste alla vilka jobbade i palatset på ett eller annat sätt.
Det skulle bli intressant att se vad dagens fångar hade att säga och med stor ansträngning lyckades han, Kareem, att hålla tillbaka en gäspning inför vad som komma skulle. Med prinsessans närvaro ville han inte visa sig oengagerad i frågor som denna trots att hennes man var den han egentligen jobbade för hade han respekt för kvinnan i huset också; likt alla andra vilka jobbade i palatset. Dagen hade börjat bra; barnskratt och en vacker kvinna, däremot betvivlade han att den skulle fortsatta på samma sätt. Olyckligtvis.

(Hoppas ni överlever inlägget och hoppas jag inte gjort för mycket konstigt. )

(R.I.P. Lucian :´( )

Sidaras liv hade förändrats radikalt, eller till viss del hade det gått till det hon var van vid. Skeppet hade lagt till vid ett land som inte alls var som det hon var van vid, det heliga landet. Ett land med värme, sand och mörkhyade människor som talade ett annat tungomål. Men människorna här var lika som hemma, giriga, mordlystna och sluga. Hon kunde enbart ta adjö till dem andra innan Robin, Much, Allan och Minda fördes åt ett håll och strax därefter skickades Lucian ut i fältet. Sidara fördes till förläggningen eftersom hon var hans och skulle vänta där. Tiden där var minst sagt långtråkig, männen var skenheliga och bad till gud ena dagen medans de högg ihjäl hedningar nästa. Då prästen vände ryggen gav de sig på kvinnorna som jobbade där. Dock inte Sidara eftersom det fans mörkhyade kvinnor som lydde deras minsta vink, varför då ge sig på henne? Och de som hade försökt hade inte gjort om det igen. Inte för att hon använde dolken mot dem, men det fanns andra sätt att skydda sig på. Hon jobbade i köket och lyssnade till prestens långa predikningar om allt som inte intresserade henne, för henne fanns det ingen gud, han hade aldrig visat henne nåd.
Tiden gick och hon hörde aldrig av Lucian, antingen hade han dött i strid eller något annat, hur det än var så tänkte hon inte stanna. Den idiotiska prästen hade tänkt starta ett kloster och Sidara tänkte inte stängas in bakom murar.
Så hon förberedde sig väl, kläder som inte innebar kjolar, mat och förnödenheter. Sedan en kväll, skar hon av sig sitt hår och gav sig därifrån. Hon var nu som förr sin andra identitet, inte kvinna, hon var omlindad så inget skulle märkas.

Så hade hon levt i månader, men det var svårt. Hon behärskade inte språket och hennes kläder bevisade att hon inte var inföding i landet. Även om hon hade huvan djupt överdragen så det dolde det blonda håret så var det inte så lätt som hemma. Här fanns det inte skogar att ty sig till, en och en annan man fick i skuggorna offra sitt liv för att hon skulle bli beväpnad och få mat. Men hon rörde sig enbart i skuggorna, med huvan över ansiktet och det nu utväxta blonda håret dolt. Hon pratade inte med någon, och livet i det nya landet var svårt. Hon undrade vad som hade hänt de andra, hoppades att de klarat det bättre än hon. Hon hade magrat rejält och kläderna hängde, hon var smutsig och såg mer ut som en trashank än något annat, en beväpnad trashank.
Så hade soldaterna funnit henne, och nu var hon tydligen fånge. Inte för att hon var särskilt medveten om det hela, hon hade fått vatten i alla fall. Men hon hade blivit avväpnad och avslöjad, hennes huva hängde och det blonda hårsvallet var synligt. Något som tydligen förvånade männen eftersom de tagit henne som man, vilket i början hade varit hennes avsikt. Hon förstod inte språket, men att hon var fången förstod hon eftersom hon var bakbunden och nu med de andra väntade sin dom, vad skulle nu hända henne?

De stora dörrarna öppnade när hon närmade sig och hon log tacksamt åt vakterna som bugade lätt. Människorna i palatset hade lärt sig för länge sedan att hon inte skadade, eller straffade dem utan anledning, hon var tvärtom väldigt trevlig emot dem så länge de gjorde sig förtjänt av det. Zahir hade lagt armarna runt hennes hals och hon log åt den svarthåriga pojken, hon ville att han skulle lära sig hur livet funkade så tidigt som möjligt, han hade haft turen, precis som hon och hamna under Als skyddade vingar, men alla hade tyvärr inte lika stor tur. Midna såg sig runt i salen och på människorna som var där. Hon var förvånad över att de hade accepterat henne, hon en utböling från ett annat land. Hennes blick fastnade på Kareem, det var något bekant med den mannen, det hade hon ansett sedan den dagen då hon kommit till palatset. Hon log ett vänligt leende och nickade kort emot honom innan hon gick fram till tronen och satte sig ner. Zahir satt i hennes knä och log stort emot henne, han var hennes största skatt, de var inte släkt via blod, men hon var ändå hans mor. Midna tittade upp när dörrarna slogs upp och hon förväntade sig att fångarna skulle komma in, men i stället kom Al in.
"Far" sa Zahir och sprang emot sin far som plockade upp pojken i sin famn. Midna reste sig upp och gick leende fram emot sin man och gav honom en lätt puss på kinden.
"Det glädjer mig att du återvände levande till oss" sa hon och Al log emot henne.
"Så lätt blir ni inte av med mig" sa han och skrattade, Midna var glad för det. Även om hon inte kände den sortens kärlek till mannen var han än kär vän och en människa hon höll av. De satte sig på tronen igen för att invänta fångarna. Zahir hade klättrat över till sin mors knä och Midna strök hans hår och tittade på dörren som slogs upp. Fångarna som kom in var olika, de hade alla behandlats olika och hon visste att det var för att de kom ifrån olika områden. Midna granskade fångarna, de flesta män, män som antagligen var kriminella av olika anledningar. Hon suckade, de verkade aldrig ta slut. Hon klandrade dem inte, hon visste hur svårt det kunde vara att leva på gatorna, men hon avskydde att behöva ta hand om dem. Hon fortsatte söka med blicken över fångarna och fastnade med blicken på en kvinna, hon tycktes känna igen henne, vart hade hon sett henne förut? Det blonda håret påminde henne om Sidaras blonda hår, kunde det vara Sidara? Kvinnan framför henne såg mycket mager ut, hon såg ut att vara på kanten till de dödas värld.
"Al, kvinnan med det blonda håret, jag skulle vilja prata med henne mer" sa Midna och hennes man såg på henne och nickade.
"För den blonda kvinnan till min makas privatarum, men tvätta och ge henne ordentliga kläder först" sa Al och Midna log emot honom, även om det inte var Sidara så kunde hon i alla fall prata med kvinnan.
"Kareem, är det några av dessa män som intresserar dig? Kan du göra soldater av någon?" frågade Al och Midna vände sig emot Kareem för att invänta svaret.

Kareem återgäldade leendet Midna gav honom men riktade sedan sin uppmärksamhet mot dörrarna när de slogs upp och in kom husets herre. Det gladde honom att mannen fortfarande var vid liv, lättnad sköljde över honom och han tittade bort mot den lyckliga familjen som hade lyckats få ett treårigt barn på den korta tid de hade varit tillsammans. Även om han hade gjort iakttagelsen så var det inget han pratade om, ville de hålla något hemligt så var det deras ensak och inget han tänkte gräva djupare i.
Snart kom fångarna in och de flesta var män, förmodligen kriminella som på ett eller annat sätt råkat hamna där. Den som intresserade honom mest var kvinnan som steg in i rummet med männen, hon var blond och mager; hur hade hon hamnat där? Midna ville prata med henne enskilt och när Al vände sig mot honom gav han herren ett leende.
"Intresserar mig? Knappast. Kan göra soldater av? Alla, så länge intresset finns. Däremot skulle jag gärna vilja se vad kvinnan går för, antingen innan eller efter audiensen med Midna.", Sade han och log mot Al, samtidigt som han gav husets fru en artig nick som för att visa att de fick bestämma hur de ville ha det. För honom spelade det ingen större roll. Med en stor ansträngning höll han tillbaka en gäspning för att höra vad alla andra hade att säga i ämnet och han visste att i slutändan så skulle alla fångar vilka inte dög till mycket sluta med att arbeta i palatset på ett eller annat sätt.
Kareem ögnade den lilla pojken som satt i Midnas knä, om några år skulle han tränas för strid och förhoppningsvis skulle han få ett långt liv även om man aldrig visste i dessa tider. Innan hans blick hade vilat för länge på barnet vände han sig åter till fångarna och ögnade den blonda kvinnan ännu en gång. Hon var mager och sliten men kanske kunde hon något? Det skulle kanske kunna bli intressant för omväxlingens skull.

Sidara såg på all prakt och ståt, hon kom in i salen med de andra männen. Männen som verkade vara diverse kriminella och småtjuvar, ett vanligt sätt att överleva gatornas värld. Ett sätt som även hon tagit del av. Inte för att hon ville utan för att hon var tvungen. Men hon valde sina offer med stor pressektion, inte några som någon skulle sakna och endast sådana hon ansåg ändå skulle dö, våldtäktsmän.
Men nu fanns även hon bland den skaran av kriminella, eller ja fångar och hon visste inte vad som skulle hända med henne.
Dock då kvinnan, frun, hertiginna, drottning, ja vad man än skulle kalla henne tog till orda kastade Sidara en blick på henne, något bekant. Men hur kunde hon vara bekant? Sidara kände ingen här, om inte? Nej, inte kunde det vara Minda eller? Hon hörde inte vad de sa och frågan var om hon skulle ha förstått allt helt och hållet? Hon kunde inte språket helt, enbart enstaka ord och meningar och pratat hade hon inte gjort på månader. Dock verkade de vara vänligare här än i Johans hov, den fientliga kylan kunde hon inte känna här.
Motståndslöst lät hon sig föras iväg av soldater från de andra fångarna, hon skulle inte sakna dem. De äcklade henne och deras närvaro följde henne med avsmak.
Sidara föres ner och genom korridorer, det skulle ta lång tid att hitta här. Och nu var Sidara försvagad av hunger att det enda hon koncentrerade sig på var att gå. Hon lämnades i ett rum och snart kom två kvinnor in, troligen pigor. En bastant och moderlig och den andra en liten flicksnärta, en fnittrandes flicksärta. Sidaras händer lossades och sen började de dra i hennes kläder. Men Sidara slog undan dem lätt och skakade på huvudet, själv tog hon snabbt av sig kläderna som de ville och satte sig i en balja. Baljans vatten blev nästan genast svart och det krävdes mycket vatten och tvål att göra henne åter ren och lusfri. Det var en härlig känsla eftersom att Sidara alltid varit mån om sin hygien. Hon torkade sig och kvinnorna drog på henne en enkel klänning, sedan borstade de igenom hennes tovor innan hennes hår åter var silkeslent.
Sedan visar den yngre, högst irriterande jäntan att hon skulle följa med, var skulle de föra henne nu då? Sidara gissade på att detta något skulle vara mycket bättre än at leva på gatorna. Hon var upplivad av badet även om hon både var trött och hungrig, men de känslorna var för henne sedan länge bekanta att hon knappt reagerade över dem längre.

Midna hade följt den blonda kvinnan med blicken när hon försvunnit ut ur rummet, hon undrade om det verkligen kunde vara Sidara? Hur hade hon hamnat här och vad hade hon gjort för att hamna bland fångarna?
"Mor" sa Zahir och hon tittade ner på sonen och märkte att människorna i rummet såg på henne och hon sken upp i ett leende.
"Jag ber om ursäkt, jag verkade ha fastnat i mina egna tankar" sa hon och skrattade vänligt och folket i salen log emot henne. Det var tur att hon var omtyckt och inte behövde oroa sig för att göra fel.
"Vad sa ni?" frågade hon och såg på Al.
"Kareem undrade om han kunde få testa kvinnan när du pratat med henne?" sa Al och Midna såg på mannen som tränade soldaterna och funderade.
"Det är upp till kvinnan, jag vill helst slippa se henne skadas" sa Midna leende och vände sig sedan om emot sin man. "Om du ursäktar mig så skall jag prata med kvinnan"
"Det är försåtligt, ha så trevligt kära du" sa Al och Midna log emot honom och lyfte sedan upp Zahir och lämnade rummet. Hon började gå emot sitt privata rum.
"Vem är kvinnan?" frågade hennes son och hon strök pojken över håret.
"Det skall vi ta reda på" sa hon leende och gick in igenom dörrarna som öppnades när hon kom. Det ljusa rummet var hemtrevligt och hon hade spenderat många timmar här. Hon tittade på kvinnan framför henne, när hon var tvättad och hade fått kläder på sig som passade henne liknade hon Sidara till punkt och pricka, det var nästan skrämmande.
"God dag" sa Midna på engelska för att se om kvinnan kunde svara.

Vildvittra, du kan svara före mig om du känner dig manad. Nu kommer ni ju ha ett samtal och ja, det känns bättre helt enkelt. c:

(Visst är inne på mobilen så det blir inte fullt så långt )

Sidara såg på kvinnan, kvinnan med en son som om det var Mina var alldeles för gammal, det såg man ju. Fast kvinnan liknade Minda, då hon talade på engelska såg Sidara upp hon hade inte hört det språket på månader.
"God dag, frun." sa Sidara och neg lätt men såg frågande på henne. Vem visste om Minda hade förändrats? Och Sidara ville inte bli ett huvud kortare. Snabbt slöt Sidara ögonen då hon bara över den rörelsen kände yrseln komma över henne, när hade hon ätit sist?

(Det är inga problem ^^)

Midna tittade på kvinnan framför henne och log roat.
"Jag har aldrig hört dig kalla mig frun innan, Sidara" sa hon leende och studerade henne när hon slöt ögonen, hon vände sig om emot en av vakterna vid dörren.
"Kan du vara vänlig och hämta ett fat med mat?" frågade hon och vakten bugade.
"Självklart frun" sa han och försvann.
"Sätt dig ner" sa Midna och slog sig själv ner och Zahir satte sig i hennes knä.
"Vem är hon?" frågade pojken och Midna log.
"Det här är en vän från mitt hemland" sa hon.
"Från det där landet som ligger långt, långt, långt borta?" frågade Zahir och hon nickade och lyfte sedan blicken för att se på Sidara.
"Hur hamnade du bland fångarna?" frågade hon vänligt.