Törsten efter blod. (privat)

Ett leende spred sig över Alice läppar så fort hon såg Rose. Rose och Raul. Var var Erik? Hon hade saknat Erik likaså, han hade trotts allt varit en god vän i slutet.
Rose chockerar Alice med att springa rakt i hennes famn och in pakten fick henne att ta ett steg bakåt.
”Hej där”, sade Alice igen men nu med mycket mer värme i rösten än till vakten.
Roses doft letade sig upp i Alice näsborrar och Alice känner hur hon luktar precis som Rose ska lukta.
"Vad är fel?" frågade Alice sedan och drog sig ur omfamningen och mindes varför hon var där.

"Ja... Alltså..." Jag drar handen genom håret och kliar mig fundersamt på huvudet. Vad ska jag säga?
Ska jag säga det som jag märkte nyss? Att varken vaktens tankar eller blick är likadan som vanligt? Han har inte ens hälsat.
Jag har inte ens hört normala, vanliga, slappa tankar som jag brukar på senaste tiden, nu när jag tänker efter.
Tankarna har blivit mer och mer ansträngda.
Vad ska jag säga?
Vilket av det?
Att säga att jag kallade hit henne för Dereks skull och för att jag saknade henne är långt ifrån det hon förväntar sig.
Jag tar den första, riktiga förklaringen jag kommer på.
"Ehm... Jo, igår natt..." säger börjar jag men avbryter mig själv av en välbekant, och deppig, närvaro. "Derek", säger jag utan att se mig om. Jag vet att han står några tiotals meter ifrån oss.

Alice hela uppmärksamheten är riktad emot Rose och hon såg förvirringen hos henne vilket var ovanligt. Eller förvirring kanske var fel ord mer orolig över något. Då Rose nämnde Dereks namn for Alice ögon upp, sökandes. Det gick automatiskt, som om något djupt inom henne verkligen ville se honom igen.
Så fann hennes ögon hans och den där glimten i hans ögon tänds. Det är allt Alice behövde för att veta, ett ögonkast.
Jämte henne kände hon hur Nikolaj något reseverad betraktade hela händelsen.
”Oj, jag har glömt att presentera er. Detta är min bror Nikolaj, Nikolaj detta är Rose och Raul”, sade Alice mer för artighetens skull än för något annat.
Istället för att säga något böjde Nikolaj endast en liten aning på huvudet för att indikera att han uppfattat namnen och gjort kopplingen till vilka de var. Hans ansträngda leende fick Alice att undra men hon ställde inte frågan där och nu.


[DÅLIGT; DÅLIGT!! ]

"Trevligt att träffas", säger jag och räcker fram handen för artighetens skull, de gamla sederna. "Äh, nej. Hej, jag heter Rose, och... ja... detta är min ö antar jag", säger jag trevande istället.
"Namnet var Raul", säger Raul och ler som vanligt.
"Hur orkar du le hela tiden?" frågar jag och vet inte riktigt vad jag ska göra av min hand. Jag låter den falla längs med sidan istället.
"Brukar man inte säga att ett leende kan sprida glädje?" frågar han med den typiska retsamma glimten.
"Ett leende av glädje, Raul, inte för att vara retsam", säger jag. Jag vänder mig mot Alice bror igen istället.
"Förlåt för nyss. Välkommen hit, jag hoppas du kommer trivas. Alice har nämnt dig förut, om jag minns rätt, men jag är nästan säker på att hon aldrig nämnde att du var hennes bror", ler jag.
"Så du får le men inte jag?" skrattar Raul.
"Håll tyst, nu larvar du dig bara", säger jag bestämt.
"Kanske det", säger han och plötsligt är hans arm runt min midja. Jag känner hur jag rodnar svagt och att leendet blir mer blygsamt än välkomnande.
"Alice!?" hör jag Derek ropa bakom mig.
"Just det... Jag skulle dö, va?" säger jag så lågt att bara Raul hör. Han börjar skratta som om det var det roligaste han hört och jag grimaserar till.

Alice lyssnar till Roses stamande och hennes gnabb med Raul. Kanske, ville inte Rose tala om vad som än var fel inför de andra men varför skulle hon inte det. För ögonblicket lät Alice det gå medan Nikolaj verkade mer och mer otålig, nästan som om han förväntade sig att något skulle hände. Vid Dereks rop for de bådas blickar upp. Nikolajs något ogillande, Alice med kärlek. Han såg verkligen inte pigg ut och Alice undrade vad som hade hänt. Hade Roses behandling av honom tagit så hårt?
”Våra vapen?” sade Alice frågande och kastade åter igen en blick på Rose.
Det var som om hela energin hade ändrats. Något var annorlunda. Derek kom fram till dem ställde sig vid deras sida. Alice log för ett ögonblick emot honom och i samma ögonblick mindes hon vem som fattades.
”Var är Erik?”

"Era vapen behåller ni", ler jag. "Erik... Ehm... Jo... Han..." Rauls arm om min midja känns betryggande.
"Han är inte kvar här längre", haslpar jag ur mig efter ett djupt andetag. Hoppas hon inte dömer mig. Hoppas hon inte dömer mig...
Jag ger vakten en vass blick när han närmar sig Alice något. Jag vet inte vad det är med honom, eller de andra på ön.
"Hade du tänkt göra något?" frågar jag kyligt och höjer lätt på ena ögonbrynet. Vakten stelnar till, ser upp på mig med hat i blicken och bleknar sedan, verkar förvirrad och skräckslagen.
"Förlåt mig, Rose!" säger han. "Gjorde jag något som..." Han sväljer hårt, "något som bröt mot reglerna eller lagarna på ön?" frågar han och verkar börja svettas. Han sväljer hårt.
Jag skakar på huvudet.
Han slappar av och jag vet inte vad jag ska tro. Han ler och återgår till sin vanliga plats.

Alice log vid orden era vapen behåller ni och Nikolaj verkade något mindre spänd. Då Alice talat om den lilla detaljen hade han nästan fått ett raseriutbrott, inte skulle han lämna sina vapen men han hade senare lugnat ned sig, precis som Alice visste att han skulle göra.
”Se upp för att inte göra Rosie arg”, log Alice emot vakten innan hon började gå längst ön.
Fortfarande blödde hon ifrån armen och skymtade ett liknande sår på Roses arm.
”Hur fick du det?” frågade Alice nyfiket.

"En av öns förtrollade pilar, det svider", säger jag och grimaserar. Jag att Alice har ett nästan identiskt, det är faktiskt identiskt, på armen.
"Hur fick du ditt?" undrar jag och kan inte låta bli att känna mig nyfiken.

Alice visade inte hennes förvåning över Roses svar.
”Det uppenbarade sig”, sade hon enkelt som om det skulle förklara allt.
Samtidigt som hon talade fortsatte hon att gå. Såret som inte ville sluta blöda gav henne frihet ifrån öns attacker vilket för tillfället var väldigt uppfriskande. Tätt bakom sig kunde hon känna att Nikolaj befann sig, fortfarande på helspänn. Förstod han inte att de var på Roses ö. Inget kunde hända där ifall inte Rose godkände det.

"Märkligt", mumlar jag. "Du råkar inte ha många kontakter? Du kanske känner någon som är skicklig på gift?" frågar jag och tänker på den obehagliga känslan giftet gav igår natt.
"Nikolaj, var det va? Du verkar mer spänd än en bågsträng, varför?" frågar jag leende och när jag sneglar upp mot Raul så ser jag det vanliga retsamma, och roade leendet.
Jag skjuter in en vass armbåge mellan revbenen på honom.
"Älskling, vad håller håller du på med?" gnyr han.
"Skärp dig", väser jag mot honom och rodnar. "Det där gjord knappt ont", säger jag, säker över min sak.
"Åh, jo. Jag tror inte att du är medveten om din styrka", säger han och flinar innan han ger min en puss på hjässan.