Rolla. Nu. Spenc. >:3

"Ehum... En kilometer, kanske
två...", mumlade jag till svars
och började gå med båda vingarna
utfällda ifall Miranda skulle glida av.
"Shina kan säkert få dig att se igen",
sade jag uppmuntrande till henne
och väjde undan för en stor ek.
"Hon kan sådant där..."

Miranda funderade. Det borde inte vara så mörkt. Men det var inte precis dagsljus heller.
"Tror du att hon kan fixa blinda?" Miranda lät mer förtvivlad än hon ville, men det var så hon kände sig just nu - och panikslagen. Hon skulle aldrig kunna skjuta med pilbåge igen!

Jag ville inte erkänna att jag
tvivlade för den förtvivlade
Miranda så jag ljög. "Javisst!"
ropade jag så övertygat jag
kunde och hängde med huvudet.
Ett ljussken dansade mellan
träden och vi närmade oss lägret.

Miranda hörde att Wounded inte var helt hundra, men vågade inte hoppas på att Shina inte skulle kunna.

Shina

Jag såg bort mot skogskanten när Eaton pekade ditåt. Wounded kom mer Miranda på ryggen och jag undrade varför. Hade de skadat henne såpass mycket att hon inte kunde gå själv?
"Vad har hänt?" frågade jag när de var tillräckligt nära. Jag rynkade på pannan när jag upptäckte att Mirandas ögon såg något frånvarande ut.

Jag lutade mig försiktigt åt sidan
så att Miranda gled av. "Hon kan
inte se...", mumlade jag lågt och
gick åt sidan med Shina. "Kan du...
Du vet, hjälpa henne?" frågade jag
bedjande.

Mirandas ögon gjorde ont. Och hon insåg att hon faktiskt såg något, men det var väldigt väldigt suddigt. Färgerna fanns i alla fall där, och lite lite konturer.

Shina

Jag närmare mig Miranda med studerande ögon.
"Hur känns det?" frågade jag och såg in i ögonen.
"Det gör ont", sa hon.
"Ser du absolut ingenting?"
"Bara lite. Suddigt, liksom."
Jag nickade sakta och såg bort på Wounded.
"Det kanske, men bara kanske, kommer funka", sa jag.
Eaton närmade sig och frågade Wounded vad som hänt.

Jag nickade åt Shina och tittade
ned på Eaton med rynkad panna.
"Hon, Miranda, kan inte se ordentligt",
förklarade jag kortfattat och pekade
på Miranda.

"Åh, snälla Shina. Jag vill inte lida av det här hela mitt liv", gnydde Miranda när jag började rota i min väska. Jag hörde i hennes röst att hon var nära till gråt - något som var ovant för mig. Hon hade alltid verkat så hård och tuff, men den senaste tiden hade hon liksom blivit lite mer mjuk och öppen.
"Det ordnar sig ska du se", sa jag för att försöka lugna henne, "Kan du kanske lägga dig ner?"
Eaton kom fram och satte sig ner på knä vid Miranda när hon låg i gräset på rygg. Han granskade henne noga.

Jag lämnade Eaton och gick fram
till Miranda där hon låg. Jag
försökte tänka mig in i hennes
situation. Drakar hade känslig
nos och öron och jag kände
många drakar som kunde både
flyga och jaga trots att de var
blinda. Men människor kunde
knappt känna dofter och de var
praktiskt taget döva. Utan
synen var de hjälplösa. Jag såg
förtvivlat på Shina.

Jag såg upp på Eaton när han plötsligt lagt sin hand över Mirandas ögon. Miranda ryckte till, hon borde märka att det inte var min hand då Eatons hand var betydligt större och slitnare än min.
"Vad gör du?" frågade jag honom men kom på att han nog inte förstod mig.
Utan att ta ögonen från Miranda började han mumla till Wounded:
"Säg till henne att jag vet vad jag håller på med... Utan min hjälp kan Shina inte göra något för att det ska bli bra igen..."