Vampire lady (privat)

"Det beror på vem som ser det. Kom nu.." Han tog hennes hand och började gå. "vi hittar nog något du kan ge mig."

Hon såg bort och torkade bort blodet från ansiktet. "Vill jag oxså." Hon såg upp på honom. "Men ändå inte."

Adriana protesterade inte men följde med honom, han fattade fortfarande inte. Fick man något blev man skylldig den personen något. Och hon gillade inte att vara skylldig någon något, och hon hade alltid klarat sig själv, överlevt och nu skulle han göra det åt henne, hon gillade det inte alls.

"Okej..." sa han och såg de andra två komma längst vägen, "Och varför vill du det inte då?" frågade han.

Williham satte sig i Kistan och lade sig ner och log.
"vad är det nu då?" han lade huvudet på sned."

Kendra reste sig och såg på honom och snubblade ut från vangen. "Då går jag då. Lämna mig ifred."

"Inget" sa Adriana bara, för hur skulle man förklara för någon som alltid eller länge har haft det så bra med pengar att de inte tänker på det, att de inte märker när de strör dem omkring sig? Hon såg efter Kendra och såg frågande på Karl spm ryckte på axlarna och satte sig på vagnstrappan, skulle hon verkligen göra det?

"Men kom då." Williham såg på henne. "Jag bryr mig inte vad du gör. Du gör mig glad. Förstår du inte det?"

Kendra stod utanför vagnen och hon märkte hur solen skulle gå upp om några minuter och hon sprang in och hon såg på Karl med sorgsen blick.

Adriana gick fram till kistkanten och såg ner på honom, hon avskydde kistan, hon kände sig instängd i den, hon fick nästan panik var gång locket stängdes. "Nej, jag förstår inte det." svarade hon honom, för det gjorde hon verkligen inte.

Karl såg med lättnad hur hon kom tillbaka, men blicken gjorde honom skrämd. "Kom här." säger han mjukt och ömt och sträcker fram armarna, han hoppas att hon skall komma. "Jag vill att du skall leva, tro inget annat, men ibland vet jag bara inte vad jag skall göra. Du vill ju inte vara här." säger han ångerfullt.

Hon kommer fram och gnider kinden mot hans skjorta så den blir blodig och hon ser upp på honom och såg sedan på Adriana och lade huvudet på sned.
"Är hon ledsen?"

Williham såg på henne.
"Du har rätt att pengar inte gör oss glada. Men jag vill leva flott. Vi kan göra vad vi vill och ingen frågar oss varför." Han såg på henne. "I morgon ska vi gå på Paris gator och de kommer tro att ni tillhör några andra om ni inte har kläder som liknar våra. Snälla Adriana lägg dig ner."

Karl ler och slår armarna försiktigt om henne innan han leder henne till deras kista och skakar på huvudet, "Nej, det tror jag inte, snarare upprörd eller något." säger han mjukt.

"Jag tillhör mig själv, vi är inte gifta så du kan inte se mig som din egendom." sa hon bara för att ha det sagt men nickade åt reamagnet, det lät vettigt. "Okej." sa hon motvilligt och gick och la sig vid honom i den avskyvärda kistan.

(Ska logga ut nu, ska åka och se Melodifestivalen hos några kompisar hörs ♥ )

Han log och såg på honom. "Då ska vi se hur du klarar dig på gatorna i Paris utan att kunna språket eller ha de rätta kläderna." Han stängde locket och lade armen om henne.

Hon såg på honom och lade sig tilrätta på honom och mumlade tyst.
"Förlåt att jag är så tung.."

"Det var inte så jag menade." sa Adriana smått skrämt av att klara sig själv i en främmande stad med ett främmande språk. Han stängde locket och hon stelnade till, hon hatade verkligen att vara instängd såhär.

Han såg på henne skrattade smått, dock inte ovänligt och la armen om henne innan han stängde locket, "Du är inte tung, du är perfekt." sa han mjukt.