PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

...road ut.
"När man talar om trollen..." Jag ler.

((THANKS THANKS THANKS IMMA DO A LLOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOONG ONE NOW ))

Hazel stirrade misstänktsamts på de alla, men ingen verkade vilja avslöja vad som hände. Hennes nackhår reste sig. Vad hade hon glömt? Hade hon gjot bort sig? Ofrivilligt spred sig en svag rodnad på hennes kinder. Det var löjligt.
"Vad är det som händer?" Upprepade hon.
"Varför sa du inte att det var din födelsedag?! Vi är ju dina VÄNNER!" Kastade Nicholas genast ur sig, hans ansikte uppyst i ett leende men hans röst låtsas-förolämpad.
Hazel's födelsedag.
Födelsedag.
Vem fan glömmer sin egen födelsedag?!
Ansiktet tomatrött, ögonen enorma och munnen öppen i ett litet "o" stirrade hon på sina vänner. Nicholas och Emmony flinade, Peter och Ceeth såg lite förvirrade ut, Lennox såg triumferande ut. Hazel vände sig mot honom.
"Hur...?"
"Mike berättade." Han blinkade.
"Mike?!" Ceeth vände sig också till Lennox nu. "Sen när bryr sig Mike om våra födesledagar?"
Lennox rynkade pannan.
"Men Haz är faktiskt släkt till honom." Inflikade Peter.
"Spela roll." Nick himlade med ögonen och tittade sedan på Hazel, som fortfarande stod kvar med ett överraskat uttryck i ansiktet, med ett lysande smil. "Nu måste vi börja planera ditt party!"
Det drog Hazel ner till verkligheten med en obehaglig duns.
"Nej, nej, nej, ingen fest." Sa hon, praktiskt taget bad hon. Lennox höjde på ögonbrynet.
"Varför?"
Hazel öppnade munnen, men stängde den sedan.
"Jag tycker inte om fester." Sa hon undvikande och tittade bort, kinder fortfarande röda. Hon sträckte upp handen och kliade sig i nacken medan hon generat stirrade ner på golvet.
"Kom igen, Hazel!" Slängde Ceeth in. "Det blir kul."
"Nej." Svarade hon bestämt. "Ingen fest."
"Presenter då?" Frågade Emmony nyfiket((<---Is that ok?)).
"Nej.."
Nicholas gnydde till.
"Du är världens tråkigaste person, vet du det, Hazel?"
Peter suckade.
"Låt henne vara, hon är inte tråkig." I ren överraskning lyfte Hazel på sitt huvud för att se resten av ungdomarna stirra roat på Peet medan han rodnade. "Jag menar... Um... Om hon inte vill ha en fest, så behöver hon inte. Men jag tycker vi borde få ge dig presenter." La han till och mötte Hazel's blick.
De där ljusa ögonen var ganska övertalande.
"Okej då." Suckade Hazel. Inte okej, inte okej, inga födelsedagar sen de dog, inga fester eller presenter, inget firande, DU LOVADE DIG SJÄLV.
Hon ignorerade den lilla skrikande rösten i huvudt. För första gången på länge hade hon riktiga vänner och trevs och hade kul. När hennes mormor dött, hade Hazel slutat att roa sig. Hon hade alltid varit allvarlig, men sen dess hade hon blivit mycket värre. Nu kändes det äntligen bra att leva.
"Yes!" Nicholas fistpumpade glatt. Emmony's ansikte sprack upp i ett leende, liksom Ceeth's. Peter blinkade till, helt klart överraskad över att ha klarat av att övertala Hazel, och hon kunde inte motstå att ge honom ett litet leende. Då så rodnade han lite mer och log stort.
"Dåså." Lennox slog ihop händerna och log finurligt. "Ut med dig, Grace, vi har presenter att diskutera."
Med en sista tvekande blick på gruppen av ivriga vänner undrade hon om hon gjort ett enormt misstag. Sedan lämnade hon rummet, ett ofrivilligt, blygt leende på hennes läppar.

"Så. Hazs presenter!"
"Kanske en kaffe och te maskin?" Nick prutar med läpparna.
"Pffft... Nej en hoppborg!!!!" Jag slår ut med armarna.
"Ja det är ju en jätte bra idé... Vi kan ha en säl oxå..." Lennox himlar med ögonen.
"Jaja..."
"Guys, vi måste ta detta på allvar!" Peter ser allvarlig ut.
"Okej har du någe förslag då?"
"Eh.... Jag... Vet inte."
"Ha! Jag visste det!!!!!" Nick pekar på Peter och alla andra ser förvirrade ut.

((VISSTE VAD VISSTE VAD VISSTE VAD?! ))

"Hey! Är det sant att du fyller år om några dagar?!"
Hazel vände sig för att se Tom och Klyde springandes mot henne.
"Va?" Hon blinkade. Hur visste de?
"Lex berättade." Sa Klyde, som om han kunde läsa hennes tankar. "Och hey, ska du verkligen inte ha nåt party?!"
Hazel skakade direkt på huvudet.
Klyde såg ledsen ut, men Tom flinade.
"Klyde älskar att fixa partyn. Han är verkligen bra på det också."
"Inget till mig i alla fall." Sa hon sakligt och vände sig för att gå.
"Men kom igen, Hazel!" Ropade Klyde. "Det blir kul!"
"Nope." Muttrade Hazel och skyndade tillbaka till sitt rum.

Klyde ser nedslagen ut när han kommer in i rummet.
"Så... Vad gör ni guys då?"
Jag flinar. "Vi förbereder Hazels party!"
Han skiner upp. "Så det blir ett party."
2Det är ju klart det blir ett party, med eller utan Haz." Lex ser bestämd ut.

((FUCK YOU SHE DOESN'T WANT A PARTY

Och jag har inget att skriva om...))

Allt är fixat och nu är det bara Haz som saknas. Just då kommer Mike in i rummet.
"Mike, Mike, Mike!" Jag studsar fram till honom. "Kan du snällasnällasnällasnälla hämta Hazel? Snällasnällasnälla? Men du får inte säga vart ni ska."
Han suckar. "Okej." Sen så lämnar han rummet.

Hazel satt och läste när det knackade på dörren. Det var hennes födelsedag, och hon hade gömt sig från sina vänner hela dagen för att undvika deras presenter och partyprat.
Suckandes reste hon sig upp och öppnade dörren. Hennes ögon vidgades när hon såg Mike där.
"Mike? Har det hänt något?" Frågade hon.
Mike såg väldigt sur ut över att behöva komma dit och grymtade bara till.
"Kom med här."
Nu misstänksam OCH orolig, följde Hazel efter sin avlägsne släkting genom ett hav av korridorer hon aldrig varit i. Soldater som befann sig runt omkring nickade kort i hälsning, förutom hennes bågskyttelever; de log och vinkade.
"Vart ska vi, Mike?" Frågade hon förvirrat. "Jag har aldrig varit i den här delen av Pentagon förut."
"Du får se." Svarade han kort.
Till slut stannade de framför en dörr. Paranoida tankar hade tagit form i Hazel's huvud, så som att det inte var Mike utan någon annan som bar mask och hade kidnappat hennes vänner och nu skulle ta henne också. Hon insåg att hon inte ens skulle kunna hitta tillbaka.
Hazel himlade med ögonen mot sig själv och sina knäppa tankar, och tittade på Mike.
"Är det hit vi ska?"
Mike svarade inte, utan bara greppade handtaget och öppnade dörren.

"Överraskning!!"
Vi alla springer fram och kramar om Hazel.

Hazel stod som frusen, omfamnad av tusen armar runt och skrattande röster.