Power (Ett rollspel för alla)

((Ne! D: ))

(Good. Jag fortsätter med talet))

"Bra.", sa Dominus frånvarande när flickan som bankat på dörren ställt sig bredvid dem. "Då kan vi äntligen börja."
Serah tittade nyfiket, och en aning besvärat på rektorn. Vad skulle egentligen komma nu?
"Innan jag börjar vill jag tala om reglerna.", han tog ett djupt andetag. "Ni får inte under några som helst omständigheter berätta det jag tänker berätta för er nu, för någon annan. Uppfattat?" Han nöjde sig med deras förvånade uttryck. "Jag har välsignat er. Ni har en gåva." ((annan fortsätta?))

Liz trodde inte på ett skit han sa. Han måste skoja.

Liz var så desperat att hon sjönk ihop på golvet och skakade. Hon ville inte vara kvar här.

((Kan inte skriva mer, nu kommer jag inte att vara så aktiv i morgon bas så ni vet )

När Will följde med de andra uppropade var det enda han tänkte: Jag är körd. Jag klarar inte ens en timma innan jag lyckas förstöra något och få kvarsittning. Men vad har de andra gjort?
När rektorn talade verkade det som om han visste vad alla hade gjort. Mysko.

((Sorry för kort text, skriver från mobilen. G'natt allihopa!))

((Jag fortsätter! ))

Annabeth rös när hon såg på tjejen. Det hade nästan verkat som.. som om rektorn kontrollerat henne.
Annabeth tittade stint upp på rektorn.
Ni har en gåva.
Hon hade ingen gåva. Hennes liv var ett helvete. Hennes mamma hade lämnat henne på tröskeln till hennes pappas smutsiga lägenhet, och pappan rökte, snusade och jobbade inte. Annabeth var den som tog hand om hushåll och annat. Innan hon kunde hejda sig, hände något högst ovanligt för Annabeth.
Ilskan bubblade upp.
"Gåva?!" avbröt hon rektorn. "Välsignade?! Jag känner mig inte så värst välsignad. Mitt liv är hemskt. Min mamma lämnade mig som en baby på pappas tröskel. Han är en snusande, rökande idiot som inte jobbar. Vi har jättestora lån och skithöga skulder. Jag tar hand om hushållet. Kallar du det välsignelse?! Om det finns EN sak jag tror alla i detta rum kan hålla med om, är att de INTE är välsignade."
Annabeth kunde inte fatta att hon sagt så där. Men om hon skulle spela så, skulle hon spela rollen fullt ut. Hon satte armarna i kors och stirrade in i de isblå ögonen, som inte verkade ett dugg förvånade.
"Du har mer än du tror. Det har ni alla. Ni har något särskilt, något som alla skulle vilja ha. Det ligger bortom er syn, men ni kommer känna av det. Och kom ihåg att gåvor oftast inte är vad man tror de är."
Rektorn blinkade.


((Vet inte vad jag ska skriva mer D: ))

Liz tyckte att tjejen som började prata var väldigt modig.
Liz tittade inte upp från golvet.
"Jag bryr mig inte. Jag vill inte vara här," sade hon med lugn röst.
Hon ställde sig upp, hon skakade nu, och småsprang till dörren och ryckte i det låsta handtaget medan hon viskade "ututututututut"

Samma kraft drog Liz tillbaka igen medan rektorn fortsatte.
"Det hjälper inte att göra motstånd. Ni är tvungna att göra det här och ni kommer inte att ångra er."

((Skit bra, jag avslutar talet.))

Serah höll med tjejen som pratat till hundra procent. En gåva... vadå en gåva? Menar han att det var en gåva att förlora sin pappa? Hennes älskade pappa, påkörd. Ingen kan fatta vad som slogs sönder när han försvann. Hennes mamma som totalt gett upp. Röken som slingrar sig upp i taket i lägenheten och alkoholen. Serah kan riktigt känna hur det sticker i näsan när hon tänker på det.
Ändå håller hon bara tyst. Låter tjejen stå ensam i sin åsikt. Även om hon tycker detsamma.
"Det räcker.", sa rektorn kallt och spände blicken på tjejen som pratat. "Det räcker för idag. Gå och smält denna info. Men, berätta inte för någon. Jag kommer få reda på det." han ger dem en sista genomskådande blick innan han försvinner bakom scenen.

Jackson kunde inte låta bli att klättra upp på scenen och gå efter mannen. Han hittade denne bakom scenen och stoppade honom kvickt.
"Skulle bara vilja fråga hur i helsike du kan ha gett oss en gåva?" Frågade han skeptiskt och brydde sig inte om de isblå ögonen som snart skådade honom. De påminde om hur Jonas brukade försöka ge honom skuld. Jackson vägrade låta dem vinna.
"Du är envis, litar inte på någon tillräckligt mycket och du hatar förändringar." Konstaterade mannen som stod helt lugnt framför honom och Jackson blängde. Hur kan han veta det om honom? Jackson var säker på att han aldrig mött gubben förut.

Liz hade störtat ut från aulan och sprang mot sitt rum, där hon mötte en Mia som sminkade sig - igen.
"Vad fan var det där om?", sa Mia.
"Inget", svarar Liz.
Mia studsar upp ur sin säng och spänner blicken i Liz.
"Berätta. Nu."
Raseriet fyller Liz återigen, men något underligt händer. Det blir strömavbrott i deras rum.