The mugglis games nummer jag vet inte vad... - uppföljaren [SV]

nååå!

Dag 4

Ginny.:.Weasley har övertalat Luna Chang att stanna kvar. Hon vill inte bli ensam, inte ännu. Hon inser att de inte kan hålla ihop för alltid, men hon är inte redo att dela på sig. Trots det vet hon att bara en spelare kan komma ut och det lär inte bli hon. Det finns så många som kan bättre.
Hon går fram och sätter sig hos Luna Chang som sitter och grillar en kanin över elden. Hon har lyckats skjuta den tidigare idag och insett att djur är en helt annan sak än människor att döda.

Ingis sitter vid brasan och täljer på en träbit. Clementin klättrar på några klippblock i närheten. Hon skuttar upp på dem och slår volter och allt möjligt. Plötsligt hörs ett skrik och Ingis vänder sig om. Allt tycks hända i slow motion. Hon ser hur Clementin slänger sig över en sten som står upp, den ser ut att väga runt 150 kg. Stenen välter och Clementins huvud och bröstkorg hamnar under den på marken. Det hörs en smäll och det skvätter blod runt omkring. Ingis sitter som förstenad i några sekunder, utan att riktigt inse vad som hänt. Sen rusar hon fram mot sin syster och försöker rubba stenen. PotterHunger, Miskel och -Patronus- sitter kvar vid elden utan att verka inse vad som händer. Malva Lovegood sover fortfarande. Ingen kommer för att hjälpa Ingis.
Efter en stund lyckas hon på något vis få bort den stora tunga stenen och Clementins ansikte blir synligt. Hon andas fortfarande, om än väldigt lite. Både skallen och revbenen är krossade men på något vis lever hon fortfarande. Ingis är inte säker på om hon är vid medvetande, men hon tar sin tvillingsysters hand i sin och lägger sin andra hand på Clementins krossade panna. Hon inser knappt vad som händer. Det känns bara som en sjuk dröm, en hemsk mardröm som hon snart kommer att vakna ur. Hon tänker inte när hon gör det, men plötsligt har hon börjat sjunga. Det är en vacker sång hemifrån som deras mormor brukade sjunga när de var små.

Miskel tittar bort mot Ingis och Clementin. Hon vet inte riktigt vad som hänt. Ingis sitter så att hon skymmer sin systers huvud och överkropp för de andra. Clementin kunde lika gärna ha sovit. Hon sjunger också. Miskel visste att Ingis kunde sjunga fint, men inte så här vackert. Det är en ljus, ljus utsökt melodi.

”Jag ser hur ljusen brinner ut.
Jag ser hur varje liv tar slut.
De strålande bloss,
Som lyst över oss,
Tar slut, ska också nå sitt slut.

Jag ser hur livet rinner bort,
Hur tiden alltid är för kort.
Den ändlösa stig,
Som skulle bli mitt liv,
Tar slut, ska också nå sitt slut.

Jag stod vid det rytande havet inatt,
Och såg ut i rymdens evighet.
Och fast det var natt,
Var det ändå inte svart,
Där ute tändes nya ljus.

Vi är en sekund i epokernas ström,
Men vårt liv är en oersättlighet.
Så innan min låga flämtar till,
Skymningstimman tiger still,
Vill jag vara ett bloss,
För dem som följer oss.
En tid, ett ljus i deras liv.
En tid, ett ljus i deras liv.”

Mislkel kan inte föreställa sig vad Ingis går igenom just nu. Hon har inga syskon, än mindre någon tvilling. De två har vuxit upp ihop och varit så otroligt tajta hela sitt liv. Nu är Ingis snart ensam, Clementin är snart död.
Det dröjer nästan en timme och hela den tiden sitter Ingis hos Clementin och håller i hennes hand. Ingen av de andra karriäristerna vill gå fram och förstöra deras sista stund tillsammans. Sen hör man ett dovt kanonskott.

amanda1104 saknar kotte7 så otroligt mycket. Det är så ensamt när man inte har någon att prata med, någon att jobba med, någon att bry sig om.
Båda kunde inte överleva, intalar hon sig själv. Men ändå är det underligt tomt. Då ser hon en fallskärm komma nersinglandes mot henne. Hon fångar den och får se en kniv och ett knippe mat. Det finns en lapp också, fastknuten på kniven.

"Hoppet finns kvar, även när allt annat rämnat. Lycka till."

Hon undrar vem som kan ha skickat det. Det kan inte vara Celest Gaunt, hon skulle ha skrivit under med sitt namn. Å andra sidan är det något hennes handledare skulle tycka var viktigt att hon tänkte på. Men nej, amanda1104 känner på sig att det är någon annan. Frågan är bara vem.

Lills och klonken försöker låta bli att bråka, men det är svårt. -Taggsvans- försöker se till att de inte bråkar för mycket, men i längden fungerar det inte så värst bra. De småbråkar så gott som hela tiden och det är bara en tidsfråga innan det går överstyr. Det hela blir inte bättre av att alla tre är väldigt hungriga. De har inte fått tag i någon ordentlig mat sen spelens början.
Lills sitter och putsar en kniv med tröjärmen när hon hör ett skrik i närheten. Först tänker hon bara att det är ännu en spelare som råkat i trubbel, vilket bara är bra. Men sen hörs skriket igen, högre och gällare den här gången. Det är då hon känner igen det. Hennes lillasysters skrik! Vad gör hon inne på arenan?
”Ariel!” ropar hon och är snabbt uppe på fötter. Hon springer in mot skogen mot platsen som ljudet kommer ifrån, fortfarande med kniven i handen. Hon kommer ut i en glänta och ser vart ljudet kommer ifrån. En fågel sitter på en gren och skriker med Ariels röst. Lills sjunker ner på knä. Hon var så rädd ett tag och så chockad över tanken på att Ariel skulle befinna sig inne på arenan. Hon slungar iväg kniven och tjallarskrikan blir liggandes död på marken.

Lavender3088 har bestämt sig. Hon har ingen chans i de här spelen. Hon måste få ett slut på det hela innan hon tvingas lida mer än nödvändigt. Hon har just plockat fram sin kniv och tittar nu på den med stora ögon. Hon vågar inte riktigt. Hon är rädd att det ska göra ont och att det ska ta längre tid än nödvändigt. Och hon är rädd för vad som kommer hända sen. Hon tvekar en stund, men höjer sen kniven. Bara sekunder senare sitter den i hennes mage och hon faller ihop på marken. Hon skriker högt av smärta och tror nästan att hon är död redan. Men kniven sitter i sidan, inte mitt i magen. Hon orkar inte röra sig, men det kommer inte döda henne. Inte ännu på flera timmar. Smärtan upphör inte, men hon slutar snart att skrika. Inte förrän sent på kvällen hörs kanonskottet. Då är hennes ansikte blekt och smärtan har fått rännilar av tårar att strimma hennes kinder. Någonstans hörs en fågel sjunga en klagande melodi när kroppen blir hämtad av svävaren.

Det hinner börja mörkna innan mugglislåten spelas den kvällen och lumos1 får en konstig känsla av att Luna.Lovegood och de andra spelledarna väntar in något. De vill att något ska få hända innan.
Det hörs ett kanonskott långt borta och bara några minuter senare hörs äntligen mugglislåten spelas. Clementin från distrikt 1 visas först och sedan Lavender3088 från distrikt 8.
”Var inte Clementin en karriärist?” mumlar lumos1 för sig själv. Sen tystnar hon hastigt. Att prata för sig själv är aldrig ett bra tecken. Arenan verkar vara på väg att göra henne sinnessjuk.

--------------------------------
Det här kapitlet tänker jag dedikera, till lilla Linnea. Hon skulle varit 9 år nu tror jag, om det inte var för den där stenen som förstörde så mycket för henne, och inte minst för hennes syster som blev lämnad kvar. ♥

Och visst ja, jag tror inte många av er har hört sången Ingis sjöng, ljuset. Jag tänker mig att hon sjön den varianten vi sjunger med kören som går högre och har lite annan melodi och text på några ställen än den varianten som jag lyckats hitta på youtube. Men iaf, det här är väl bättre än inget antar jag...
Bara för att den alltid får mig att minnas vad som faktiskt hände i höstas, nästan exakt samma sak som hände clementin i kapitlet.

Jag har läst om det där som hände den där lilla tjejen. Och nu hände det Clementin. D: </3

Gud vad hemskt med clementin/Linnea det som hände är ju läskigt

Och det värsta är att det inte är Linnea/Clementin som råkade värst ut. Jag tycker nog det är bra mycket mer synd om Ida/Ingis egentligen...

Ja, det är nog alltid värre för den som blir lämnad kvar..

Så fint kapitel! Du är jätteduktig!

Det finns inga ord över sorgen som Linneas syster får bära. Jag vill säga något men vet liksom inte vad.

Jättefint kapiel iallafall.. :3

Fint kapitel.

Nää det här är ju värsta Fred&George på replay. *Gråter*

vad hämskt
men ändå ett så fint kapitel