"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Jag är ledsen om ni känner att jag övergivit er, men jag är fullt upptagen av NaNoWriMo den här månaden! Jag gottgör er sedan.

Det är lugnt! Lycka till med NaNo

Albus såg med medlidande i blicken på den uppslitna och förtvivlade man han hade framför sig. Desperationen brann i Severus bottenlöst svarta ögon, där all kärlek till Lily låg under ytan och skapade växande ringar.

Albus eller ödet, hur man nu såg det, hade stakat ut vägen för Severus, och Albus visste att han skulle följa den. Han skulle göra det motvilligt och kanske skulle han till och med hata pojken - men han skulle göra det.



Pojken. Harry. Det var smärtsamt och samtidigt ett nöje att se honom växa upp, då Albus visste om det öde som väntade Harry emedan han gick från en försummad ödmjuk liten pojke till en lovande ung man. De vassa kanter som James alltid haft hade tydligen Lilys gener mjukat upp, och resultatet var alltså den Harry som Albus numera hade framför sig på andra sidan skrivbordet under deras små lektioner.

Det var viktigt att invig honom gradvis, att inte låta honom överväldigas av det massiva som låg framför honom. "Du är blöthjärtad och onödigt skonsam" viskade Gellertrösten inom Albus, rösten som aldrig riktigt försvunnit. Vad Albus visste satt Gellert ännu och förtvinade i Nurmengard, fängelset han själv byggt åt sig, och han hade inga planer på att någonsin se honom igen. Det som var förflutet var förflutet, men samtidigt som han tvingades följa Toms fotspår bakåt i tiden tvingades han konfronteras med delar av sitt eget förgångna.

Odödligheten, de tre dödsrelikerna - de hade lockat unge Albus och Gellert, och vissheten om att Tom faktiskt gjort horrokruxer skrämde honom, eftersom han om ödet velat annorlunda kunde ha befunnit sig där själv. Albus vred på ringen han hade på sin långsamt ruttnande hand, och blickade ner i dess svarta öga. För en kort stund hade återuppståndelsestenen givit honom det vansinniga hopp som resulterat i det hastiga skenande mot hans egen oundvikliga dödsdag, men hoppet om Ariana hade varit överväldigande. Albus suckade.

Han hade ljugit så länge. Det var alltid Ariana han såg. I Erisedspegeln fanns hon, hade alltid funnits där - även den gång han talat om den med Harry, boggartar tog formen av hennes kalla kropp, dementorer manade fram hennes skrik och återupppståndelsestenen, ringen, horrokruxen - gäckade med löftet om att än en gång få höra hennes skratt.

Allt hängde på Harry, barnet som fötts med en börda han aldrig bett om. Albus hade i ett tidigt skeende förstått vad Harrys och Toms förbindelse bestod i, och vad det innebar för Harrys framtid. Och Albus avslut hängde på Severus, som han nästan helt visste skulle vara sitt löfte trogen ända till slutet.

"Alltid" sade Severus i Albus huvud, den där olycksaliga kvällen högst upp i astronomitornet. Alltid. Alltid skulle han vara Lily trogen, och han skulle därför inte svika. Ändå bönade Albus.

"Severus, jag ber dig..."

Det var de sista ord Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore skulle komma att yttra. De innefattade hans önskan att Severus skulle hjälpa Harry att göra det han måste, att mr Malfoy inte skulle gå förlorad till förfallet som alla andra i Albus liv, och samtidigt var det en rent personlig vädjan. Severus, jag ber dig. Finns hos mig i tanken nu, så att jag inte är ensam min sista stund, och gör det du måste.

Ett tyst förlåt till Aberforth och alla ännu levande personer, och de döda som hägrade framför honom. Och en person som inte var död, men inte heller riktigt levande, som fjättrades av kedjan Albus egenhändigt tillverkat, som varit den senaste ägaren till fläderstaven som nu enligt Albus plan skulle övergå till Severus. Precis innan dödsögonblicket drog ett stråk av självironi över Albus ansikte. Att han inte kunde glömma Gellert trots allt. Det var Albus eget fel, eftersom han svurit på just detta i en obrytbar ed för många, många år sedan.
"Och svär du på, att aldrig glömma bort mig?"
"Det svär jag".

Gellert satte sig hastigt upp. En blixt skar över den lilla bit himmel som Gellert såg genom cellgluggen, men det var inte det som väckt honom. Inte heller hans ömma gamla leder, eller ett pinande samvete. Samvetet hade dött för länge sedan. Men en känsla av att något släppt honom.

"Albus älskade mig" sade Gellert prövande, de första ord han yttrat på flera år. Hans rossliga gammelmansröst bar knappt, men orden bars fram, och Gellert förstod vad det innebar. Den obrytbara eden gällde inte längre, den han svurit i familjen Dumbledores kök i ett annat liv. Gellert grep med sina kloliknande fingrar runt sina magra knän, när mörkret plötslig närmade sig honom ifrån hörnen i hans cell.

omg vad bra och stackars Gellert jag tkr så synd om honom hela tiden

Jag håller med D:

superbra skrivet, men så sorgligt

omg otroligt bra skrivet! Är som fångad när jag läser

vad sorgligt, men den är jättebra!

Bra!!!

Så himla bra skrivet!

Okej, nu är vi riktigt nära slutet på den här fanficen..... Jag känner att jag måste fundera igenom det ett tag innan jag törs skriva det. Vill ni ha förströelse så länge så kan ni läsa en liten oskyldig oneshot med James och Sirius som jag har skrivit! ^^ Länk här nedanför:

http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=27451&page=1#p1656720