Jag kommer alltid att älska dig (Lily, Snape och Marodörerna)

YEY ett nytt kapitel! *hoppar upp och ner*

Jippi!!!!

Yeey! Hoppas du hade det kul på lägret!

Efter den lilla pratstunden med hufflepuffeleverna vände Lily på stegen och begav sig till sovsalen. Det var tomt där uppe, eftersom alla andra var nere vid frukosten. Hon passerade de andras sängar och placerade sig framför helkroppsspegeln, där hon granskade sig själv in i minsta detalj. Hon var oegenkännerlig.

De annars så stora, gröna ögonen såg pyttesmå ut under trycket av all den sotade ögonskuggan som hon lagt på. För första gången insåg Lily hur orange hon såg ut efter all foundaition. Ansiktet hade en aning ljusare nyans än hennes hår, som hängde slappt och livlöst eftersom hon hade plattat det så mycket på senaste tiden. Hennes ben såg nakna ut, eftersom hon gjort om kjolen som skulle gå ner till knäna till en midjekjol. Manteln som hon brukat ha på sig kunde hon skymta i den ostängda garderoben bakom sig.
Hon kände att hon var tvungen att ha en änding på sitt liv. Nu. Allt var inte svart eller vitt. Hon behövde inte vara svart eller vit. Lily skulle från och med nu vara sig själv. Inget trams med att ändra hela sitt ansikte till oegenkännerlighet. Folk hade gillat den gamla Lily mycket mer än den nya, tuffa varianten. Det var kanske dags att lära sig lite av sig själv?

Hon lämnade sin spegelbild och klev in i duschen. Hon såg hur allt smink åkte ner i avloppet och underligt nog kände hon sig lättare till mods. Hon lät håret lufttorka och lade på lite bronsfärgad ögonskugga och täckte de mörka ringarna under ögonen. När hon såg sig själv i spegeln kände hon knappt igen sig. Hon såg ut som en prinsessa, inte en översminkad fjortis som hon gjort tidigare och hon var nöjd med resultatet. Hon drog på sig en vit skjorta, ett par svarta jeans och knöt gryffindorslipsen lite löst runt nacken. Sedan tog hon sin vinterjacka och styrde stegen mot Stora Salen igen.

Nu när hon ändrat utsidan var det bara insidan kvar. Hon hade insett sitt värde nu. Hon var inte någon liten leksak till omogna pojkar. Däremot var hon en brilliant häxa som skulle uträtta stordåd om hon så ville. Men just nu skulle hon bara ligga lågt ett tag, bilda sin tid.

Go big or go home. Måttot hon tidigare bestämt sig för flashade förbi i hennes huvud. Här fanns inte någon tid för att ligga lågt, inte! Det var dags att skrida till handling. Hon skulle hålla sina vänner nära, visa att hon inte var en liten, osäker själ. Hon skulle visa att hon hittat rätt i livet igen.

Alice satt tillsammans med Mary och några andra gryffindorare inne i Stora Salen. Lily slog sig ner jämte dem.
"Hej!" log hon.
"Hej Lily, vad söt du är idag!" sa Alice hjärtligt, och de andra nickade instämmande.
"Tack, det samma! Jag har ju varit nere ett tag, men jag kan inte gräva ner mig för ett litet misstag för alltid. Men nog pratat om mig, vad har jag missat."
De andra, som sett lite skeptiska ut mot Lily i början, smälte snabbt. Hon uppdaterades med allt nytt skvaller hon missat och snabbt glömde hon bort att hon hade en plan. Hon gled bara med i samtalet, trots att hon aldrig talat med vissa av människorna tidigare. De hade inte umgåtts i samma bekantskapskrets. Lily kom på sig själv med att tycka att det var synd. Hon hade gärna mer spenderat tid med dem, för de verkade snälla. Det passade henne utmärkt just nu! Hon ville inget hellre än att umgås med människor som sände ut varm, positiv energi!

Frukosten började lida mot sitt slut, och folket började lämna salen. Lily och Alice hände med det stora gänget, men utanför den stora porten, i entrehallen, skiljdes de åt. Lily skulle ut för att ha skötsel och vård av magiska djur, medan de andra skulle ha håltimme. Hon vinkade glatt till dem och vände sig mot slottsportarna. Ute på förvandlingsgården var det helt tomt, sånär som på en lång, gänglig gestalt. Det var omöjligt att urskilja vem det var, då han stod med ansiktet vänt åt andra hållet. Lily huttrade till i sin tjocka jacka och skyndade på stegen. Hon visste inte varför, men personen gjorde henne lite illa till mods. Precis innan hon skulle passera gestalten vände den sig om. Det var Lucius Malfoy. Senast hon hade sett honom var den där varulvsnatten när han tagit fast henne och James. Usch, hon ville inte tänka på det.
"Stopp ett tag, Evans." sa han med djup röst.
Hon saktade in stegen, och när hon var framme hos honom stannade hon helt.
"Vad är det?" frågade hon försiktigt.
"Jag tänkte bara påminna dig om att du fortfarande är skyldig mig en tjänst. Kommer du ihåg det?" hans röst lät olycksbådande.
"Ja. Vad vill du att jag ska göra?" undrade hon ängsligt.
"Åh, nej det är inget ännu på ett tag. Men se bara till att inte vara uppbokad den 31:a december."
"Men... vi har ju jullov då. Jag kan omöjligt hjälpa dig med något då. Kan vi inte ta det någon annan gång istället?"
"Nej. Den 31:a december ska det vara. Och oroa dig inte. Jag vet hur man transfererar sig, och vid den tidpunkten har jag avlagt provet också. Jag kommer och hämtar dig. Ska vi säga klockan 20?"
"O-okej..." mumlade hon osäkert.
"Bra, vi ses då! Och Lily, jag skulle uppskatta om du inte berättade om detta för någon. Och tro mig: jag kommer få reda på om du gör det... Ha en trevlig lektion!"
Med de orden gick han upp mot slottet igen och lämnade en förtvivlad Lily efter sig. Hur skulle hon ta sig ur det här? Lucius Malfoy var en sådan person som hon inte behövde han runt sig just nu. Han sände inte ut positiv energi, det var då ett som var säkert!

Åh neeej! Undrar vad Lucius har för planer?
Hoppas att Lily klarar att vara sig själv!
Superfint kapitel!

SPÄNNANDE!!!!!!!! Han är verkligen ingen man vill hänga med, superbra kapitel btw

Håller med!!

SUPERDUPERBRA KAPITEL!

*Kopigerar*

Du snodde mina ord ur munnen på mig

Ny läsare här
Jag är nog ganska "kinkig" med ff's (hehe), men den här. DEN. ÄR. AWESOME!!! Har sträckläst den och alltså Heliga Maria Ängelbock, den äger. Snällasnällasnälla, skriv mer!♥

*bevakar*

SUPERBRA!!!!