Svart EMO

Jättebra

S
SU
SUP
SUPE
SUPER
SUPERM
SUPERME
SUPERMEG
SUPERMEGA
SUPERMEGAB
SUPERMEGABR
SUPERMEGABRA
SUPERMEGABRA!
SUPERMEGABRA!♥
SUPERMEGABRA!
SUPERMEGABRA
SUPERMEGABR
SUPERMEGAB
SUPERMEGA
SUPERMEG
SUPERME
SUERM
SUPER
SUPE
SUP
SU
S

OMG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hejj! Här är ett nytt kapitel! Tänk vad hur många kapitel som har skrivits… 32 STYCKEN! I cant believe it c:
Men här är det nu!!!! Och förresten vill jag säga att jag just läst klart en jättebra bok, Cirkeln, så jag rekommenderar den starkt!

Kapitel 32

Nicholas
Den morgonen visste jag direkt att någonting var fel.
Jag gick upp som vanligt och duschade. Redan då började saker bli fel. Varmvattnet var borta, så jag fick duscha i iskallt vatten. Inte kul.
När jag gick ner för trappan medan jag torkade mitt blöta hår med en liten handduk, snubblade jag och vrickade foten. Svärande haltade jag ner för resten av trappan.
Där nere var det tyst. Alldeles för tyst.
Jag visste att just min klass hade sovmorgon och började klockan 10, och jag antog att resten av familjen redan hade gått. Jag gnolade muntert medan jag hällde upp lite yoghurt och flingor till mig. Efter en stund av ätande gick jag för att packa mina gympakläder. Klockan hängde på väggen, och tickade högt. Tick, tack. Tick, tack. Det var som om den ville varna mig för något. Jag kastade en hastig blick på klockan och uppfattade inte riktigt vad jag såg. Jag fortsatte vika min t-shirt, men sedan började jag sakta ner. Hade jag sett rätt?
Jag kastade en till blick på klockan.
Ja, jag hade sett rätt. Klockan var 11.27.
Helt panikslagen insåg jag att jag hade försovit mig, och flög mot ytterdörren.
När jag kommit fram till skolan hade jag missat två lektioner. Jag fick en rejäl utskällning, med ett löfte om att läraren skulle ringa mina föräldrar.
Efter det flöt dagen på. Jag slappnade av. Jag kunde omöjligt ha mer otur nu, va?
Så fel man kan ha.
Gympa var sista lektionen. När alla gick ner, stimmande och stojande, för att byta om sa en kille, Philip, förvånat:
”Men var är din gympapåse, Nick?”
Det kunde inte vara sant. Jag hade glömt den hemma när jag skyndade ut för att komma fram till skolan.
Skamset sa jag till idrottsläraren att jag hade glömt gympakläderna. Han såg ogillande på mig och skällde ut mig (”Ni är ju 14 år gamla, för guds skull, ni ska väl kunna komma ihåg gympakläder!”) men lät mig sedan sitta på läktaren medan alla andra spelade volleyboll.
Jag skyndade mig hem efter det, eftersom jag hade fotbollsträning. Jag kom hem, bytte om, och gick i rask promenadtakt till fotbollsplanen som låg i utkanten av byn.
När jag kom dit var ingen där. Jag trodde jag kommit för tidigt, men när jag kollade klockan på min mobil så visade den 15.01. Varför var inte coachen eller någon annan spelare där? Vi skulle ju börja nu!
Just då kom det upp ett fönster på mobilen, och en skärande signal spelades upp. Det var ett alarm.
Ett alarm som påminde om att det inte var någon träning den dagen.
Svärande, ilsken och en gnutta besviken gick jag hemåt.
Vår dörr har en vana att fastna så fort man smäller igen den utifrån. Å ena sidan var det bra mot tjuvar, som inte kunde komma in även om de hade nyckel. Å andra sidan betydde det trubbel för oss.
Framför dörren tog jag automatiskt upp handen mot halsen, där nycklarna brukade hänga. Men inga nycklar var där. Bittert fattade jag att nycklarna låg därinne. Och dörren hade fastnat.
Jag lutade mig mot väggen och gled ner. Jag var tvungen att vänta på Kimberlie eller någon annan, som kunde hjälpa mig.
Jag satt där i en timme. De första fem minuterna funkade min mobil, och jag spelade på den. Sedan dog den pga lågt batteri.
Jag kunde knappt fatta min egen otur. Det verkade nästan omöjligt att vara så otursförföljd.
En skugga uppenbarade sig framför mig. Och den var inte Kims.
”Ser man på, ser man på” flinade dödsätaren. ”Här har vi vår lilla Nott.”
Jag kände ilskan stiga inom mig.
”Dig har vi jagat ganska länge nu, unge man. Det ska bli skönt att äntligen få göra slut på dig.”
Min hand trevade i mot platsen där en ficka borde vara; men det fanns ingen. Fotbollskläder hade inga fickor. Och inga fickor betydde ingen trollstav.
Jag greps av panik. Den där dödsätaren kunde döda mig utan att blinka. Jag hade inte ens en trollstav.
”Säg hejdå till världen” sa dödsätaren med ett galet hånflin på läpparna. ”Avada-”
Han höjde trollstaven, men en annan gestalt kom springande bakom honom. Kimberlie rörde sig ljudlöst mot oss, och mimade någonting jag inte kunde uppfatta.
Men precis när den gröna, dödliga strålen skulle träffa mig såg jag hur en Kimberlies gestalt förvrängdes. På en bråkdels sekund förstod jag vad som hände, och på ett oförklarligt sätt hann jag göra den innan jag träffades av Avada Kedavra.
Min fotbollsväska ramlade ner på marken med en duns. Min blåa keps föll av.
Två svanar, en svart och en vit, bredde ut sina vingar flr att flyga ifrån mannen med den svarta kåpan.

Hoppas ni gillade det

Svanar... Like!!!

Men vem är svart och vem är vit..? I och för sig så heter ff´n just "Svart EMO", så jag gissar att Kim är svart och Nick är vit.

Häftigt ändå att dom blev samma djur!

S
SU
SUP
SUPE
SUPER
SUPERM
SUPERME
SUPERMEG
SUPERMEGA
SUPERMEGAB
SUPERMEGABR
SUPERMEGABRA
SUPERMEGABRA!
SUPERMEGABRA!♥
SUPERMEGABRA!
SUPERMEGABRA
SUPERMEGABR
SUPERMEGAB
SUPERMEGA
SUPERMEG
SUPERME
SUERM
SUPER
SUPE
SUP
SU
S

♥

Jättebra kapitel (som vanligt)♥ ♥ ♥

ÅÅÅ jag blev jätte rädd när dödsätaren kom! jag trodde att Kimbrell skulle hoppa fram framför den gröna ljusstrålen-bra att det inte hände

döda inte Nick! Om du gör det så får du inte låna honom!!!

SÅ BRA