This feeling I have...Could it be... love?

Mer kommer nu! Spänning utlovas... typ XD

Tack så sjuuukt mycket för alla fina kommentarer ♥

***

Kursiv text - Minne; tanke

---

Kapitel 31 - Hemligheter

Rosie

Jag frös till, kände hur jag stelnade. D-Draco Malfoy? Scorpius pappa…?! Då måste det ha hänt medan Lilys, James’ och Albus’ pappa Harry gick på skolan! Jag såg upp, sökte efter Myrtle med blicken.
”Myrtle?” frågade jag försiktigt och gick långsamt mot toalettbåset där hon hade försvunnit. Därinifrån hördes avlägsna snyftningar. Jag öppnade dörren – det gnisslade obehagligt – och steg försiktigt in i det trånga utrymmet. Myrtle hade för ovanlighetens skull inte försvunnit ner i toaletten, utan ”satt” på toalocket och syftade, lätt svävande.
”Myrtle? Myrtle, vem var det som angrep… Draco?” frågade jag trevande, för jag visste att om man upprörde henne minsta lilla så försvann hon. Myrtle snyftade och svävade sedan upp. Hon torkade bort genomskinliga spöktårar från sina kinder och antog en viktig min.
”Det hände för mer än tjugo år sedan” började hon dramatiskt, ”Draco stod här inne och grät eftersom något han försökte göra misslyckades hela tiden. Då kom han in” fnös hon. ”Han upprörde stackars Draco, kallade honom feg och en massa hemska saker som jag allt för väl känd igen mig i…”
Här pausade hon och snyftade till.
”O-och då… D-drog Draco fram sin trollstav, h-han var så arg och sårad, och kastade en förbannelse som missade, o-och den där stygge pojken sköt en underlig okänd förbannelse som stackars Draco som började blöda ö-överallt” fortsatte hon sedan, och nya silvertårar rullade nerför hennes bleka icke-transparenta kinder. Jag rörde otåligt på mig där jag stod, jag ville ju veta vem som hade kastat förbannelsen som orsakat det… röda… på golvet. Jag ville inte tänka på det som blod.
”Men vem var den här elake killen då?” frågade jag och bet mig i underläppen. Myrtle gjorde stora ögon och drog dramatiskt efter andan.
”Jag trodde du visste det” sa hon väldigt i en väldigt icke-övertygande röst som skulle föreställa förvånad och medlidande.
”Uppenbarligen gör jag inte det, så säg nu någon gång!” Skynda på lite nu.
Myrtle svävade obehagligt nära.
”Det… var…” började hon långsamt. Jag stirrade på henne, irriterad på hennes överdramatiska attityd.
”Harry… Potter” viskade hon sedan innan hon snabbt försvann ner i toalettstolen. Jag ramlade nästan baklänges, både av hennes plötsliga undanflykt och av det faktum att min ”farbror” Harry hade skadat min… före detta pojkväns far. Ett minne från en av de gånger som jag och Scorpius hade suttit utomhus och tittat på sommarhimlen kom till mig.

”Vi låg i det gröna gräset, höll varandras händer och skuggade ögonen med den lediga handen. Äppelträdets skugga räckte inte. Sjön glittrade i solljuset och molen flöt stilla förbi över den blåa himlen. Vi var tysta, njöt av den vackra dagen.
”Du Scorp..?” frågade jag, vred huvudet åt hans håll.
”Mm…?” svarade han mumlande, ögonen slutna.
”Du sa förut att din pappa och farbror Harry gick i samma årskurs, var de vänner?” frågade jag och kramade hans hand då jag kände hur hans grepp hårdnade. Han öppnade ögonen och såg rätt ut i luften.
”Nä, inte direkt” svarade han korthugget. När jag fortsatte stirra på honom suckade han och vände blicken mot mig.
”Far och din… farbror var inte precis bästa vänner, nej” suckade han slutligen. ”Allt far har berättat är att Mr. Potter och han råkade i gräl en gång, och det slutade med trollstavsduell – en duell far naturligtvis vann. Enligt honom själv i alla fall” avslutade han med ett litet leende spelandes på läpparna. Jag tänkte stilla att han måste ha stor respekt för sin pappa, att döma av hans användande av ”far” istället för en mer vardaglig titel. Det lät nästan som om han var från 1800-talet då han talade om sin fadersfigur. Inte för att det irriterade mig, men ändå.
”Vad hände under duellen?” frågade jag lågmält och makade mig närmre honom. Han log än en gång.
”Mr. Potter orsakade far en skada. Ingen allvarlig såklart – enligt far ingenting jämfört med den skada han orsakade din ”farbror”. Jag tror dock inte att far är helt ärlig om den duellen”.

Jag återvände från minnet, fann mig själv stående och stirra ut i tomma luften. Jag skakade på huvudet och blinkade, försökte skingra den vita dimman som hade lagt sig som ett täcke över mina tankar. Lyckliga dagar… Men det var inte viktigt. Scorpius hade faktiskt sagt att han och farbror råkat i bråk, så det måste ha varit här det hänt. Jag log vid tanken på att de båda varit inne på flicktoaletten.
Men om nu skadan Scorpius pappa fått inte varit allvarlig, vart hade då blodet kommit ifrån? Myrtle hade ju sagt att det var från duellen, så jag måste tro henne… Men så mycket blod var orimligt! Såvida inte…
Jag vände mig långsamt om. Lily hade sagt en gång för länge sedan – då vi båda var kanske sju, åtta år – att hennes pappa hade berättat om det hemliga utrymmet under skolan där han en gång förirrat sig in i. Mer hade han inte berättat, men jag hade läst om kammaren på fritiden och även gissat att utifrån de fragment som pappa och mamma berättat hade en basilisk en gång slumrat och vaknat där. Salazar Slytherins kammare, Hemligheternas kammare, den plats som endast kunde öppnas av den som hade Parseltungans gåva. Och därför måste ju Mr. Potter kunna – eller kunnat – tala parselspråk. Inte för att det var viktigt, men i alla fall. Blodet kanske kom därifrån. Så vad hade egentligen hänt där nere?

Spänningen stiger och jag fortsätter avguda den här ff:n!

Ah, vill bara läsa mer!!!!

meraa ♥

More! ♥

Ny läsare Jättebra