Vamäxan Sarah

^Kanske men det låter troligt

Ni är absolut bäst! Om jag hade tummar nog att gilla allas inlägg skulle jag göra det, men jag vill inte vara orätt vis och bara gilla de tre först kommentarerna heller, men annars skulle jag gilla allas inlägg i hela den här tråden. För det är ni som får mig att skriva. Ni som peppar mig till fortsätta fast jag inte skulle orka. Det är ni, ni och ni som är bäst. ♥

Kapitel.21
På väg hem

Jag tittade frustrerat på breven som jag hade i handen. På det ena av dem stod det så här:

Sarah
Jag är verkligen besviken på dig, skulle kunna skriva en hel sida om hur du skulle ha gjort för att undvika att inte bli relegerad. Även fast någon skulle sett dig på partyt så skulle du kunna sagt saker som att du skulle stämma henne, för egentligen kan man inte kast ut någon för att den var på ett party. Det borde till och med du vetat.
Men men, det har vi inte tid med just nu. För nu måste jag skicka en uggla till rektorn, så att hon kan ändra sig och skicka dig tillbaka. Om det är så att du sen inte får komma tillbaka till skolan vet jag inte vad jag ska göra mig av med dig. Du får antagligen bara sitta hemma och sura.
Men nu ska jag i alla fall skicka en uggla till rektorn då, jag har en känsla av att hon inte är på humör för att låta dig vara kvar, inte om hon redan har relegerat dig.
Mamma Elena.

Och jag höll också i ett annat brev, ett brev jag fått 10 minuter senare efter det andra brevet, båda hade varit från mamma.

Sarah
Rektorn gick inte med på att ta tillbaka dig, du får nu komma hem till oss. Hon gick tyvärr inte ens i närheten på att övertygas, hon var mycket bestämd över den punkten att du inte fick komma tillbaka. Jag sa till och med att man inte kunde bli relegerad för att ha varit på en fest, och det gillade hon nog inte. För efter det fick jag inget annat svar än att du måste åka hem, eller åtminstone bort från skola. Vägen behöver du inte oro dig om, den har jag talat om till rektorn. Så nu får du packa och komma hem. Jag kan säga att du nog inte kommer få ett varmt välkomnande, om det är vad du tror.
Mamma Elena.

Det var mycket kortare än det andra, eftersom hon inte hade så mycket att säga, och jag hörde på hennes sätt att skriva på att hon var mer än bara besviken, hon var arg på mig för att jag kommer hem. Det hade ju varit mycket viktigt att jag hölls bort just över jullovet, undrar vad pappa skulle säga.
”Raska på! Vi har inte hela kvällen på oss!” fräste professor Walsh, hon skulle för hem mig. och det konstigaste var ju att jag själv inte hade mer än en aning om vart vi skulle fara. Kanske skulle vi tillbaka till grottan, eller så hade mamma och pappa bestämt sig för att flytta, och då har jag ingen aning om vart vi ska.
Professor Walsh förde mig vidare till stallet med de stora hästarna i – där hade jag aldrig varit. Hon öppnade de stora ladugårdsdörrarna med hjälp av trollstaven, och sedan gick vi in. Direkt när vi satte första foten in i stallet så tändes det lampor.
Walsh gick förbi de stora hästarna som stod i stallet och gick fram till en mindre vagn, där det stod två hästar redo att lyfta.
”Ja, här ifrån får du klara dig själv” muttrade Walsh. ”Hästarna kommer att veta vart de ska föra dig, när vagnen stannar måste du stiga ut inom en halvtimme, för då åker hästarna igen” sa hon, sedan hjälpte hon mig att lasta på min koffert och alla andra av mina saker, sedan gick hon iväg.
Jag undrade vad jag egentligen skulle göra, men kom på att det kanske var smartast att själv gå ombord. Jag började lite konstigt söka efter en trappa, och när jag hade gått runt hela vagnen ett varv såg jag att en trappa hade vecklats ut – precis som på vagnen vi pkt till skolan med. Detta måste vara någon mindre version av den.
När jag kom in fick jag ingen chock av att det var precis som med vagnen vi åkte till skolan med, fast förminskat. Det fanns flera olika bänkar med bor till – ungefär 10 – och en liten kiosk. Där stod det nu inte någon tant som jag hade väntat mig, utan istället var där en lapp. Jag satte min koffert på en bänk och gick sedan fram till kiosken för att se vad det var för en lapp.

Kära Sarah
Eftersom det är vi – i skolan – som har ansvar för att du får tillräckligt med mat på hemfärden har vi alla kommit överens om att du skulle kunna ta för dig av allt som finns i kiosken. Vi har också satt in olika mat rätter i kylskåpet. Du får gärna ta och äta lite av det.
MVH. Rektor Maxime.

Jag läste det om 4 gånger innan jag förstod att jag verkligen skulle ta för mig av allt som fanns i kiosken. Men jag hann inte ens ta et steg innan hela vagnen guppade till, och jag förstod att vi var på väg bort från stallet.
Jag sprang tillbaka till bänken som var mitt emot bänken som jag hade satt min koffert på. Sedan lutade jag mig mot fönster rutan och tittade på när taket vecklade upp sig, så att vagnen skulle kunna flyga där ifrån. Jag såg på när vagnen lyfte sig, hur hästarna sprang upp rakt i luften. Och sedan stöt när hela vagnen var i luften. Bara ett par sekunder senare var vi ute ur stallet, och jag ställde mig upp på bänken för att kunna se hur taket på stallet vecklade in sig igen.
Sedan kom jag ihåg att jag fick ta åt mig från kafeterian, så istället för att se på medans vi lyft och lämnade Beauxbatons efter oss, så gick jag fram till kiosken för att se vad de hade satt dit. Jag hade såklart väntat mig en massa godsaker, som chokladgrodekort, Bertie Botts Bönor i alla smaker, och en massa mer. Men till min besvikelse fanns där inte mycket godis alls, utan set mesta som fanns var smörgåsar – när man tog en och åt upp den, och sedan blinkade var där en ny igen – fast och bulle, och såna där saker.
Så istället fick jag nöja mig med pumpa saft och lite bullar som jag satt och åt. Jag började bli smått uttråkad och hade inte så mycket mer att göra än att skriva lite i min anteckningsbok. Vilket jag inte hade hunnit göra på väldigt, väldigt länge.

16/12
Nu är jag på väg hem. Hem till helvetet. Jag har blivit relegerad från min dröm, från Beauxbatons. Eftersom Snyder såg mig på en fest, alla andra hann sticka iväg, eller ja, inte alla då. Det var någon annan som också blivit fast.
Jag hade det så bra i skolan, det gick bra i alla ämnen, jag hade en bästis, det enda lilla dåliga var ju att Melvin inte var kär i mig utan i Charlotte...

Jag kunde inte skriva mer. Här – där ingen kunde se mig – kunde jag inte stoppa det. Mina ögon hade inte gråtit på väldigt länge, det var dags nu. Jag grät och grät och grät. Ett tag verkade det som om det aldrig skulle sluta. Men sedan – efter säkert flera timmar – så slutade jag.
Inte för att jag inte hade tårar mer att gråta, utan för att en röst från en högtalare sa att vi va framme om en halvtimme.

SUPER

BÄST! va synd att hennes mamma inte "älskar" henne på samma sett som med Nesslan D;

SÅ SJUKT BRA!

Linn, du är sjukt bra!

Du har en ny bevakare!

Herreguuud, jag tycker så synd om Sarah. :C

Linn, du skriver så med såna bra detaljer, och det är så lätt att förstå!
Och liksom, Beauxbatons skulle väl aldrig gett henne gratis godis? Det var smart tänkt, tycker jag.

AWESOME, LINN, DU ÄGER LINN, DU ÄR AWESOME, LINN. ♥

Awesome

GUD VA JAG LÄNGTAR TILL NÄSTA KAPITEL!