Hjärta av silver [SV]

Jag har suttit och läst hela fanfictionen nu SÅ bra den är! du måste fortsätta

AHJFAHFFOLJA går inte att beskriva hur glad jag blir över allas kommentarer, känner mig så sjukt taskig när jag hela tiden lovar att skriva mer när jag hela tiden glömmer, jag ska verkligen försöka nu, och om jag inte gör det får ni typ bomba mig med hat ugglor


Lills - TACK SÅ MYCKET. Satt liksom och log för mig själv och såg ut som en idiot tacktacktack det betyder så mycket att du använder din tid till att skriva ett långt inlägg. :'

^ INGEN SKA BOMBA DIG MED HAT UGGLOR! O.O
Nej, men vi väntar på nästa kapitel. Hur lång tid det än tar.

INGA HATUGGLOR! Men vi kan bomba dig med pepp-ugglor

Den här ff:en är är så jäkla outstandingaaazuuuum så att jag inte riktigt vet vad jag ska säga!!!!! ♥♥

Jag har suttit och läst hela idag nu, sträckläst bara. Fantastiskt bra. Älskar sättet du skriver på, ja allt! Nu gråter jag nästan över hur bra du skriver, att jag vill kunna skriva lika bra och för att du får mig att verkligen känna att det är värt att älska Dramione. Älskarälskarälskarälskar din story!!!!! Den räddade min dag, eller iaf gjorde den übermkt bättre!
Jag bara sitter här helt mållös just nu. Samtidigt som det är spännande mörkret finns i den så är detta en av de roligaste och mysigaste ff:s jag läst.
Dina beskrivningar gör så att allt blir levande och så oxå. Du framhäver verkligen Drac och Miones bästa sidor. De som vi älskar att läsa om.

This fanfic in my ♥ - Forever and Always! That's the way it is.

BEVAKAR STENHÅRT!!!! MEEEEEEER!!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥

26. Legend says, when you can't sleep at night, it's because you're awake in someone else's dream

Det är lustigt hur vi säkert, men snabbt vi glider iväg till drömmarnas land när vi somnar. Det är nästan läskigt hur sinnet kan spela oss spratt när vi sover. Ena natten kan vi drömma om det värsta vi vet, nästa kan en dröm om det lyckligaste vi vet. Det är lustigt hur vi ibland ligger vakna, desperata efter sömnens lugnande verkan att ta sin början när man inte vet vad som kan hända i drömmarnas land. Men hur skulle det vara, om man bara hade lyckliga drömmar? Skulle vi inte vara arroganta och övermodiga för att vi redan vet vad som kommer hända?
För om man kan känna rädsla, så lever man i alla fall.
Och Draco kände rädsla om någon, speciellt där han låg. Vinden i Kråkboet var precis inte det ideala sovrummet för Slytherin Prinsen.
Men på något sätt började hans ögonlock kännas tyngre och tyngre innan han äntligen, mitt i natten somnade.



”Kommer snart tillbaka...”
Som vanligt kände Draco sig stressad runt hans så kallade klasskompisar, eller snarare obekväm. Pansy med hennes inspekterande och hoppfulla ögon då hon såg på honom uppifrån och ner flera gånger. Och Blaise med sin lugna attityd, som alltid försökte spela ledare. Varje gång han sa något fejkade han auktoritet i sin röst, som att han bestämde.
Draco suckade av lycka då han äntligen hittade en tom kupé, han ryckte bestämt kupédörren åt sidan, och flyttade tillbaka den till sin rätte plats. Han satte sig försiktigt ner vid fönstret och lutade huvudet mot det tjocka och hårda glaset. För en gångs skull var det soligt i England, han var så van vid allt dåligt väder så att nästan hade glömt hur bekvämt det kändes att känna solens strålar på nacken och ryggen. Belåtet gäspade han, ungefär som en katt, innan han blundade för att få en stunds sömn.
Men innan han hann få välkomnas av sömnen hörde han dörren dras upp med en smäll, ett par tysta steg och sedan hörde han någon dra efter andan. Han öppnade argsint ögonen igen och kastade knivar med ögonen då han letade efter den skyldige, och han hittade henne snabbt nog. Granger stod vid dörren och gapade. Hon såg helt chockad ut, det såg ut som att hon hittat hennes katt död, överkörd av ett tåg eller något liknande.
”Vad vill du, Smutsskalle?” Sade Draco, och blundade dramatiskt.
”Jag trodde kupén var ledig, idiot.” Sade hon och drog ihop munnen till ett rakt streck.
”Eller hur.” Svarade han skeptiskt, sedan lade Draco tillbaka huvudet mot fönstret, blundade igen och väntade på att få höra dörren smälla igen. Men det var helt tyst. Suckandes lyfte han upp huvudet igen.
”Jag hade förväntat mig att du skulle ha gått vid det här laget, smutsskalle. Kan du inte få nog av mig?” Sade han med ett hånleende på läpparna. Ett leende som han var allt för van vid att pryda sitt ansikte med.
Sedan hörde de båda någon skratta utanför kupén, följande av ett klickande ljud.
De två personerna i kupén vände sig skräckslaget mot varandra med panik i ögonen, innan båda kastade sig mot dörren i ett desperat försök att rycka upp den. Utan framgång.
”Vem. Gjorde. Det. Här?” Morrade Draco fram mellan hans frustande andetag.”
”Vi! Ha så roligt de... trettio minuter som är kvar av tågresan!” Sa två skrattade tvillingar i unison, två tvillingar vid namn Fred och George.
”Ni är så döda!” Skrek Granger innan hon sjönk ihop på golvet med huvudet i händerna.
Draco ignorerade henne och satte sig vid fönstret igen, redo att sova bort de trettio minuterna som var kvar, men Granger hade andra planer.
”Malfoy vad gör du?” Sade hon panikslaget, men hon var inte otrevlig och det förvånade honom.
”Vad ser det ut som?”
”Du behöver inte vara så skeptisk...” Sade hon lite lugnare, sedan bet hon sig i läppen innan hon fortsatte. ”Måste du... sova?” Sade hon och såg en aning obekväm ut.
”Ja. Vadå då?” Han måste erkänna att han var aningen nyfiken på varför Granger helt plötsligt bestämde sig för att vara trevlig och prata i normal ton.
”Klaustrofobi.” Svarade hon enkelt och höll andan som för att hindra henne från att börja hyperventilera.
Den första tanken som slog honom var att skratta, det var det första hans hjärna sa åt honom, men sedan påmindes han om hans egna fobi -mörkret. Eller det var ju snarare rädslan över vad som skulle kunna finnas i mörkret. Granger hade precis erkänt sin egna rädsla. Och han insåg att om han varit i hennes position skulle han brutit ihop om den enda personen i närheten börjat skratta åt honom. Så även om de hatade varande kunde han inte göra så, det skulle inte vara rättvist.
”Kom och sätt dig då.” Sade han enkelt, utan vänskap i rösten och utan hat. Neutralt.
Hon nickade snabbt och nästan sprang fram till honom och satte sig ner. Hon satt så tätt intill honom att han var upptryckt mot fönstret, men han ansåg att han inte hade någon rätt att protestera, även fast det var Smutsskallen.
”Vad gör du här?” Frågade han, men ansträngd röst.
”Vad menar du?”
Hon andades så snabbt att hon nästan hade problem att prata.
”Varför ville du ha en egen kupé, för dig själv?”
”Ron och Harry går mig på nerverna ibland.” Förklarade hon enkelt mellan andetagen.
”Är det möjligt?” Pressade han på, han försökte hjälpa henne på ett hans egna sätt – genom att hålla henne upptagen med att prata.
”Ja, ibland.” Suckade hon, och han var verkligen förvånad att hon inte blev sur över hans kommentar.
Granger började fumla med sina tummar innan hon fortsatte.
”Tack.”
”Sa du precis tack till mig?” Gapade Draco, han hade aldrig kunnat drömma om att det skulle hända. Fast han drömde ju aldrig om Granger förstås.
”Ja, jag sa tack, kan vi glömma det nu.” Svarade hon stressat, antagligen obekväm i situationen.
”Aldrig.” Skrattade Draco.
Det var underligt hur vänliga de var mot varandra i just den där stunden, de pratade med varandra som om de varit vänner i evigheter.

-

”Skriv.” Sade hon bestämt. ”Eh, om du vill alltså, du måste ju inte, alltså, gör det om d-”
”Jag lovar inget.” Blinkade Draco och sa innan hon gjorde bort sig totalt, och tog emot lappen med hennes adress.
Hade han vetat att Hermione Granger skulle ge honom hans adress och be honom att skriva till henne tidigare, hade han skrattat och kanske kvävt sig själv lite, men nu var det annorlunda, han kände sig lättad av någon anledning.


Draco vaknade av att han svettades och var extremt varm. Han satte sig upp och kliade sig på huvudet. Sedan påmindes han om drömmen han precis haft. Den poppade upp i hans huvud med ett pang som en tidsinställd bomb. Men det hade inte varit en dröm tänkte han. Det hade hänt på riktigt på väg hem från Hogwarts, under slutet på hans femte år.

_____________________________________________________________________

ÄNTLIGEN KLAR! Hoppas det inte är några fel, och jag hoppas att det var värt att vänta på!
Det här kapitlet är något som jag har planerat länge och är anledning till att Draco och Hermione fick konstiga men blandade känslor för varandra så tidigt. Jag hoppas allt hänger ihop lite bättre nu!

Dramione99 - Inga ord kan beskriva det jag kände när jag läste det du skrev, jag tror jag faktiskt fick en tår i ögat haha! Vet inte riktigt vad jag ska säga för att beskriva hur oerhört glad jag blev, jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig för det du skrev. Jag hoppas att du förstår vad jag menar! Det finns absolut inga ord. Alls.

Alla som kommenterar är helt underbara, alla som tar tid att läsa den här ff'n är helt underbara. Att ni vill ta tid till att läsa det här får mig att bara vilja springa och krama er allihopa.

Tänkte ge er lite rolig fakta om den här berättelsen :3

1# Word dokumentet jag har berättelsen sparad på heter av någon anledning hajen, random I know o.o

2# Jag pausar aldrig när jag skriver, jag skriver det första som kommer upp i huvudet och ändrar det inte förens jag läser igenom allt jag skrivit.

3# Dokumentet är för tillfället 46 sidor långt, innehåller 17825 ord och 97206 tecken.

4# Just för den här berättelsen använder jag typsnittet adobe caslon pro och textstorleken 12, jag gillar att komma på kapitel titlar och att 'dekorera' genom att göra titlar i finare typsnitt och större storlekar osv.

5# De flesta av namnen på kapitlen kommer från låtar jag tycker om.

Så där ja! Jag skrev ett extra långt kapitel och la till det ovanstående eftersom jag varit så oaktiv och inte skrivit på länge som en liten extra present haha!

Bye for now!

AMFGNHOIDFSNGFTO ÄLSKAR! ♥

Min första reaktion på att kapitlet hade kommit: OMG YEES! PARTY! *sätter mig och läser*

Efter att ha läst kapitlet: *avsvimmad på golvet för att kapitlet var så supermegafoxieawesomehot*

suveränt