Sjunde året på Hogwarts

Jag hörde dörren öppnades och hörde vad Grårygg sa.
När han hade stängt dörren, drog jag mig fram till är jag trodde att Cara var.
Jag hittade henne blöt och kall på golvet.
- Hur är det Cara?, sa jag vänligt och kramade om henne för att hon skulle få upp värmen.
Jag sa inget mer utan försökte värma henne, undra vad han men med den sista tiden?, tänkte jag dyrstet för mig själv.

Jag hörde Lauras röst och kröp upp i hennes famn
"jag ger upp! Jag kan lika väl dö nu! De är det ända jag kam bestämma över nu! Jag tänker inte låta dem bestämma när jag ska dö" sa jag sorgset och stirrade rakt fram på ljusspringan som fanns vid dörren. Jag visste inte om jag ville dö men jag börjar bli trött på det här. Jag hatar att sitta inlåst jag hatar att de använder mina vänner som gisslan och jag hatar kriget. Bad har jag kvar o leva för? Tänkte jag surt
"hur är det själv?" frågade jag försiktigt och hoppades hon inte hade lika ont som jag

- Nej du, vi ska inte ge upp, det finns säkert en utväg ut ur detta, sa jag stöttande även om jag inte trodde på dig själv
- De kommer säkert och rädda oss snart, sa jag vänligt och strök henne över håret.
- Jo det är väll bra har ont i hella kroppen bara och borjar tappa kännseln i fötterna, sa jag och suckade och höll om henne.
Jag var livrädd och hoppades på att det skulle bli nån ljusning i det hela snart.

"Laura det tror du inte på ens själv!! och vet du vad jag struntar i vilket, jag är så trött på hela skiten, jag är trött på kriget, jag är trött på att alla hatar mig, jag är trött på att vara jagad, jaag vill inte se nån av er dö, jag kan inte döda någon av er så då kan det lika väl ta slut här" sa jag och slöt ögonen, jag orkar helt eenkelt inte bry mig längre.
"Jag är ledsen över att du behöver vara här och jag är ledsen över att de torterar dig. jag skulle fått ut dig med" sa jag efter en stund och huttrade till. jag har förmig att kroppen lägger av när den blir för kall, man hamnar i koma, men de kan ju knappast bbli värre. jag suckade och undrade hur folk kan säga att allt har en mening?

- Okej jag tror inte på det, men jag hoppas och jag tänker inte dö ännu och det ska inte du heller, sa jag och ruskade om henne jag gillade inte hennes tankar även om jag började känna likadant själv.
- Det är väll ändå inte ditt fel att jag är här, syskonen har nått emot mej och det var väll aldrig deras mening att jag skulle härifrån, sa jag suckade.

"Precis, okej Laura ge mig en anledning till att leva vidare och säg inte "Vi kommer sakna dig" för det vet jag, men chansen är lika stor att jag dör i kriget nej jag vill i sså fall ha en annan anledning" sa jag. jag undrade om hon skulle komma på någon, för just nu såg jag ingen själv. jag funderade på hennes andra svar
"Kanske" sa jag lågt "Men ändå. du hade inte behövt vara här om du inte börjat umgås med mig och sätta dig upp mot dem. jag är ledsen för det" sa jag tyst, jag ångrar inte att jag ble kompis med Laura men just nu kände jag mig så elak för att hon behövde vara här

- Jag vet inte, sa jag bedrövat och skakade på huvudet jag förstod vad hon menade.
- Kan hända att det är så men jag har vart lyckligare med dej än vad jag har vart i hela mitt liv och då kan det lika gärna sluta så här, sa jag och kände att tårarna började falla.
- Men vi ger inte upp än åtminstone, sa jag bestämt men kände hopplösheten återvända.

jag suckade
"Se vad är meningen? antingen dör vi här eller så dör vi i kriget eller så dör nån av oss för att den andra sidan vinner" suckade jag "Livet är inte rättvist" skrek jag argt och kände mina egna tårar rinna
"Ja jag är jätte glad att du är min vän tro aldrig något annat!! men jag menade inte att dra in dig i den här världen" sa jag sorgset och undvek att svara på hennes sista svar och dörren slogs upp men jag såg inte vem de var eftersom ljuset bländade mig

- Jag vet, suckade jag och visste inte vad jag skulle säga.
- Jag vet men jag som sagt tycker det är värt det, sa jag vänligt.
Dörren öppnades och de fyra stod i dörröppningen.
- Välkommen till er sista stund, sa Grårygg flinande och jag ryggade tillbaka, kunde inte någon komma och hjälpa oss?

jag gav Laura ett svagt leende och stirrade sedan på de fyra personerna som jag hatar mest i världen. jag orkade inte ens säga i mot utan bara önskade att någon skulle hjälpa oss
"De ser ut att trivas här" skrattade Alecto
"Håll käften, lika bra att döda dem nu" sa Scabbior och drog fram sin stav och jag väntade på den dödliga förbannelsen men den kom aldrig i stället hörde jag en duns och såg han ligga på marken och undrade vad som hänt snart låg de andra tre bredvid honom och jag såg en svart skygga i dörröpningen innan jag svimade