De utvalda

Ethan besvarade glatt kramen. "Du är minst lika underbar" sa han ömt. Trots allt hon utsatts för i livet var hon så underbar...

"Nja, inte precis." säger Eletha men ler, hon drar på Simon en tygblöja och låter honom krypa så på golvet, då det var så varmt.

"Jo" sa Ethan envist och gav henne en kyss. han såg sedan leende på Simon som verkade vilja undersöka minsta lilla dammtuss.

Eletha sa inget men besvarade kyssen,, hon tycke fortfarande inte det vad han än sade.

"Tänk när han börjar stulta runt..." log Ethan mjukt. "Då får vi nog ingen lugn och ro". Simon kröp fram till dem igen.

"Nej, men då får vi väl se till han mer." ler hon lite och tar upp Simon men get honom till Ethan, hon ville inte att han skulle få hennes feber.

Ethan tog emot Simon och satte honom på sitt knä och började gunga pojken lite. "Och tänk när han börjar prata..." mumlade han och log. Det skulle vara roligt att se sin pojke växa upp.

"Eller när han blir stor nog..." Eletha gör en gest mot hans bruna ögon, "Undra om han blir som oss, och undra vilken gåva?" Eletha log och hostade sedan lätt till.

Ethan kramade om sin Simon. "I vilket fall så kommer inte jag låta det påverka hans uppväxt som det gjorde på våran". Simon skulle aldrig behöva skadas för sina ögon i sådana fall.
"Hur är det?" frågade han sedan ELetha.

"Nej, hoppas det, det vill jag verkligen inte." sa hon och ryckte lätt på axlarna, "Vet inte, febern kanske? Känner mig lite hängig." sa hon, vilket var ett stort steg för henne, att erkänna att hon inte mådde bra.