Rollspelare & Wolfy prs

"Jag har pratat med dina föräldrar om mina och restens misstankar." sade han, en lögn, men han ville att hon skulle förstå allvaret i vad som hände med henne.

”Jaha?” Leah visste inte vart han fått hennes föräldrar nummer ifrån eller om han ens talade sanning. ”Är det inte bättre om jag åker iväg självmant? Så slipper du ha en så stor belastning att bli av med.”

"Tror du jag vill bli av med dig?" frågade han och kollade förvånat på henne. "Leah, allt jag vill är ditt bästa. Ifall du vill lämna mig, kör men jag vägrar låta dig förstöra dig själv." sade han allvarligt och lutade sig mot dörrkarmen.

”Du pratar ju om nån tvångsvård, som jag verkligen inte tänker låta dig genomföra frivilligt. Åker jag härifrån så är jag inte på ditt ansvar och du behöver inte oroa dig heller.” Leah korsade armarna över bröstkorgen.

"Inte mitt ansvar? Du har aldrig varit mitt ansvar. Oroa mig kommer jag däremot alltid att göra, du är helt oresonlig just nu och du ger mig bara mer och mer anledningar till att se till att du får hjälp." sade han och granskade henne noggrant.

Hon fumlade stressat med sina händer, ville ta sig ur den här soppan så snabbt som möjligt.
”Jag vet inte varför du har vänt dig mot mig eller vad du pratar om, men jag behöver ingen hjälp och jag vill inte ha någon dietist heller.”

"Jag älskar dig Leah men du behöver hjälp, kolla på dig! Du ser inte frisk ut längre och du har ingen färg i ansiktet eller något." sade han upprört och granskade henne en stund innan han fnös. "Men visst, undvik dina problem och åk till dina föräldrar." sade han.

Leah såg på honom en lång stund innan hon ryckte på axlarna.
”Jag frågade aldrig efter din tillåtelse.” Hon drog igen blixtlåset till väskan och lyfte upp den, förvånades av hur tung den blev av bara lite kläder. Eller så var det hon som var för svag.

Jason gick fram till henne och tog väskan innan han gick ner till hallen, det sista han kunde göra var att skjutsa henne hem iallafall. Han svalde hårt och drog handen över ansiktet.

Tårarna hotade igen med att tränga sig fram men hon ansträngde sig för att hålla dem tillbaka. Långsamt följde hon efter Jason till hallen och vidare ut till bilen. Helt rätt kändes det inte att åka men innerst inne visste hon att allt han sagt var sant, men hon ville inte själv erkänna det och ge honom mer bekymmer än vad han redan hade på tallriken ville hon inte.