Sjunde året på Hogwarts

- Jo jag har sovit bra det beror mer på hur man blir väckt, sen vill jag ha sovmorgon. sa jag och stirrade surt på Draco.
- Vilken lektion har vi nu?, sa Dean för att lätta upp stämningen.
- Tror du att jag blir piggare av lektioner?, sa jag surt till honom.
- Nej, jag bara undra?, sa Dean och jag sa inget men svarade på hans fråga.
- Trollformellära med Flitwick, det kan bli kul, sa jag lätt och försökte lätta upp mitt morgon humör.

Jag nickade
"han har en tendens att göra det" skrattade jag och Draco blängde surt på mig
"haha vad ni är roliga" sa Draco
"ja visst är vi" sa jag vänligt och log mot Laura "ska vi gå på lektionen eller strunta i det?"

- Strunta i det, nädå vi kan gå det kan alltid bli kul, sa jag och log och reste mig upp.
- Kommer ni eller?, sa jag
De andra reste sig upp och följde efter mig ut ur stora salen.

Jag nickade och reste mig trött och följde efter Laura till lektionen och satte mig trött ner och stirrade ut genom fönstret och log
"ska vi prata med Terry sen?" sa Draco och jag ryckte på axlarna. Jag ville helst kasta ut honom genom ett fönster och få reda på vad han vill. Flitwick kom in och jag undrade vad han skulle säga

Flitwick kom in till lektionen och ställde sig framför oss.
- Idag ska vi inte träna på något nytt bara öva på det gamla, det är snart er FUTT examen och det är viktigt att ni klarar den, för att sedan kuna utbilda er vidare.
Han vände sig om och skrev upp alla trollformler på tavlan.
Jo om man inte blir dödade eller Voldemort tar över så är ju FUTT bra, tänkte jag surt och såg ut genom fönstret.
Jag orkade verkligen inte göra nått idag jag kunde ju redan allt så varför?
Och det är ju inte ens säkert att jag överlever eller att vi vinner, tänkte jag och försvann i dystra tankar om kriget och såg ut på den regnfyllda himelen.

Jag suckade och orkade verkligen inte. Vad var vitsen? Jag kan det redan och vad ska jag med betyg till. Världen står ju ändå i brand. Jag undrade varför lärarna envisas me att ha lektionerna. Flitwick gick runt bland eleverna och jag vände mig mor honom
"jag mår inte så bra professorn" sa jag till honom o han nickade
"gå du och vila" sa han och jag lämnade rummet gick mot ingången och förvandlade mig till snöleopard och sprang över området och la mig vid sjön. Då kunde jag låtsas att allt var normalt

Jag reagerade inte när Cara försvann jag var djup försjunken i mina egna tankar.
Jag såg en snöleopard sprang på skolområdet och la sig vid sjön.
Undra vad det är med Cara?, undrade jag med för mig själv, men rörde mig inte ur fläcken och såg bara på snöleoparden.
- Miss Pevensie, miss Pevensie, jag hörde en pipig röst och nån drog mig i tröjan.
Jag såg ner på proffeson och hade en känsla av att han hade ropat på mig länge.
- Vad är det?, sa jag frånvarande.
- Du gör ju inget det är inte normalt för dig mår du inte bra?, undrade han oroligt och jag log mot honom.
- Jo, jag mår bra men det käns lite meningslöst att repetera allt när jag inte vet om jag överlever krifet eller om Voldemort tar över, sa jag med en suck och proffessorn nickade och gick vidare.
Jag såg åter ut över skolområdet och såg på Cara, undra hur det var med henne? hon måste må sämst utav oss alla, jag hade åtminstone mina på en sida även om jag hade några på den andra, tänkte jag fundersamt och såg på Draco.
Tänk att vi skulle bli fiender, tänk att han skulle kunna bli tvungen att döda mig, eller jag se honom eller nån annan hamna i Azkaban.
Jag såg åter ut över skolområdet, och blicken hamnade på Cara, ville hon va själv eller inte?, jag suckade packade ihop mina saker och log mot professorn, han log tillbaka och nickade.
Jag öppnade dörren och gick ut genom koridoren.

Jag tittade på sjön och undrade vad jag skuld göra. Det lättaste hade varit om jag hade kunnat välja sida eller försvinna så jag slipper jag döda någon eller se nån annan dö. Jag hatar kriget, jag hatar pappa för att han startade det. Vad har det tjänat till folk har o kommer dö om jag inte stoppar det. Jag vill inte att de ska dö och jag vill inte slås mot mina vänner eller min familj. Jag suckade och slöt ögonen. Varför är allt så hopplöst?

Jag såg mig om i korridoren, vad skulle jag göra? Cara behövde nog vara för sig själv ett tag till, men vad skulle jag hitta på?, tänkte jag och gick genom korridoren, jag såg ut genom fönstret, det hade slutat regna.
Jag hörde något bakom mig och vände mig hastigt om, Terry stod med staven riktad mot mig och jag stelnade till.
Vi stod där säkert i flera minuter, jag tog försiktigt fram staven, men hörde steg i korridoren och staven flög.
Alecto kom, och jag stirrade på honom.
- Bra Terry, vi samlar ihop dem alla så blir hans dotter ensam, gör inte samma misstag som förra gågngen och skade herrens dotter.
- Ja, men jag har både Neville och Ginny och nu henne, sa Terry och ett elakt flin kom över hans läppar.
Jag böjde mig sakta ner för att ta upp staven, men kände en skarp smärta i handen och jag drog mig åt den.
- Försök inte flick lilla, jag ska åt herrens dotter och hon blir svagare utan de som anser sig vara hennes vänner, sa han och riktade staven mot mig likaså gjorde Terry.
- Leta upp flera utav dem, när de är själva och misslyckas inte en gång till, sa Alecto och Terry avläsnade sig.
Under tiden försökte jag röra mig bort men det var som osynliga trådar höll fast mig, det knöt sig i magen när Alecto vände sig mot mig, han hade inte glömt grottan och tiden innan det.
Jag kände att orörligheten hade släppt och jag sparkade till honom.
- Din satans unge, morrade han lågt.
- Du och de andra ska minnsan få när vi är på ett ostört ställe, sa han logt, jag kände ett slag mot tiningen och allt blev svart.

Jag reste mig upp och förvandlade mig och vandrade in i skolan och satte mig vid bordet och började äta. Jag undrade vart de andra var. Lektionen borde vara slut nu. Jag åt upp och lämnade stora salen och började leta efter mina vänner. Men jag kunde inte hitta dem någon stans. Vart kan de vara? Jag gick mot Severus kontor men de var tomt. Okej det här börjar bli irriterande, folk kan inte bara försvinna! Jag gick till biblioteket och satte mig med en bok och funderade på vart de kunde vara, men de kommer väll fram snart, de kan ju inte gå upp i rök. Jag bet mig i läppen och undrade vad som pågick