Förändrad värld Lupple & Medi

"Vi får hålla ett öga på dem. Hittar inget." Theodore gick genom hallen och kunde höra dem röra sig i vattnet.

"Tack " viskade hon tyst. Log sedan ömt
Drog handen genom håret innan hon lutade sig mot henne.


"Oh...." Hon funderade innan hon såg på honom.
"Om han är dom er skulle han inte bli oroad om han såg folk dö. Kan du få tro att han ska dö? Om och om igen? Och sedan får du honom att glömma samtalet? Om du kan sådant "

"Kolla i hennes rum." Föreslog han lugnt.

Aurora la armarna omkring henne och lutade huvudet mot hennes. "Jag hatar det här. Huset. Vår position."Viskade hon rakt in i hennes öra och var säker på att inget ljud kom utanför så det skulle kunna bli överhört.


Allan lyssnade på henne. Det lät som en bra idé. Kunde han det? Han studerade mannen framför sig. Jo han kunde honom utan och innan. Det skulle inte vara ett problem. "Mycket bra Flora. Gå och ät." Sa han leendes.

"Det ska jag." Theodore såg sig om i hennes rum men han fann inget.
"De kanske inte har något?" Sa han och lade huvudet på sned.

"Det är bättre än Kliniken. Det var hemskt. Du anar inte..." Hon drog handen över ärret.
"Vi får mat och varma kläder. Har aldrig fått sådan här frihet." Viskade hon.


Flora log bakom masken. Försiktigt reste hon sig, borstade av den osynliga smutsen innan hon neg.
"Tack mästare." Sa hon innan hon vände sig om. Gick till sitt rum och ringde upp mat. Hon hade klarat sig ännu en gång.

Rafael suckade lite. "Det vore ju det bästa." Svarade han och försökte le. Det var en bra sak, eller hur? En piga kom fram till Theodore och neg sakta. "Jag behöver berätta en sak."Viskade hon osäkert. Hon trodde det var bättre att säga sanningen än att mörka. För om de fick reda på det ändå så skulle det vara sämre.

Aurora nickade sakta. "Mm, du har rätt."Viskade hon.

Han smekte den andre över armen och tog sig in i hans huvud och gjorde precis som hon sagt. Fått honom att tro att han dog om och om igen.

Theodore hade kommit fram till sin bror och såg på pigan.
"Vad har hänt?" Frågade han och lade armarna ikors.
"Har de gjort något?" sa han och suckade. Han var ogärna villig att straffa någon av dem.


Hon lutade sig mot henne och suckade.
"Du är så varm och mjuk." Viskade hon tyst.

Flora hade ätit klart och satt nu på golvet i väntan på Allan.

Hon tittade ned i golvet och försökte samla sig. "När Rhiannons olycka skedde så sprang vi alla till henne. För att hjälpa."Viskade hon med skakig röst. "När jag kom tillbaka till Auroras rum så var hon inte där. Hon hade helt svarta fötter när hon kom springandes tillbaka."Viskade hon, knappt hörbart.

Aurora skrattade lågt. "Tack."Sa hon leendes och höll om henne.

Det tog en bra stund men den andre mannen var snart helt knäckt och Allan släppte greppet om honom och såg på honom när han sjönk till marken.

Theodore suckade tungt.
"Svarta fötter? Vart var hon då? Varför höll ingen uppsikt över henne då? Alla behövde inte vara med Rhiannon." Han såg på sin bror. Det var inte illa menat men nu var det ett stort problem.

"Det är bra. Kan vi sova isamma säng i natt? Jag kommer att sova dåligt annars."

Hon hörde dunsen men gjorde inget. Om Allan kom så skulle hon göra hans nästa komando.

"Vi alla vet att vi agerade fel. Vi blev bara så rädda. Hon skrek så fruktansvärt och Aurora var i badet. Med tanke på att hon varit sjuk..."Viskade hon som försvar i någon otydlig ton. "Jag är inte säker. Någonstans där vi inte får städa."Viskade hon och pekade åt det hållet hon kommit ifrån. Theodore följde pigans finger och gick iväg åt det hållet. Alla dörrar var låsta utom vinden. Han öppnade den och nog var det fotspår i trappan. "Vinden." Skickade han till Theodore via tankarna.

Aurora log svagt. "Om våra mästare tillåter det, absolut." Viskade hon lugnande. Men något sa Aurora att de inte skulle tillåta det, inte inatt.

"Vill du jobba hemma hos mig istället? Där du inte kan göra fel?" Frågade han och den andre nickade sakta.

"Det är helt bissart. Ni skulle inte ha lämnat henne ensam ändå." Han skakade på huvudet.
"Men jag ska prata henne. " Sa han och nickade. Såg sedan på sin bror med en nick. Detta var inte alls bra.

"De måste väl säga ja. Vi är snälla." Viskade hon tyst.



Floras ben hade börjat göra ont. Hon hade även ont i ryggen och kved tyst av smärta.
Väntade tålmodigt på Allan.

"Jag ber om er förlåtelse."Viskade hon med tårar på kinderna. Theodore såg strängt på henne. "Vi är glada att du berättade." Började han. "Men vi kommer inte förlåta, inte än. Du bröt vår tillit." Sa han och hon nickade och försökte kontrollera sina tårar.
"Låt oss kolla. Hon kunde inte haft lång tid." Sa han och drog med sin bror upp på vinden.

Aurora log mjukt. "Låt oss bara njuta av denna stund."Viskade hon.

"Gå till min bil." Sa han kort och vände sedan om och gick in i Floras rum. "Stå." Sa han lugnt.