wolfy & rollspelare prs

Det dröjde ett bra tag innan Adrian begrep sig på vad som hänt, Jonathan pratade alldeles för osammanhängande så han hade svårt att förstå hur allt hade gått till. Han visste inte vad han skulle säga för att få honom på bättre humör, så det slutade med att de inte pratade om saken alls.

//kan du komma förbi// skrev hon tillslut till Jonathan, visste inte ifall det var för hennes egna skulle eller ifall det var för broschen. Hon saknade hans närhet och allt, visste inte alls vad hon skulle göra.

Adrian läste upp meddelandet som Jonathan fick, såg hur han för ett kort ögonblick lös upp och såg glad ut innan han sjönk ihop igen. Antagligen kom han ihåg att han inte längre kunde kalla Cleo för sin.
”Jag kan gå in och prata med henne,” föreslog Adrian, det här var ju redan andra gången Cleo försökte nå honom.

Cleo höll hårt i sin mobil och önskade innerligt att Jonathan fått smset, och inte hans kusin. Hon tog några djupa andetag för att lugna sig lite, kände på sig att hon höll på att gå in i en panikattack.

”Jag kommer snart tillbaka,” lovade Adrian innan han klev ur bilen för att gå fram till dörren till rätt hus och knackade på. Han tyckte att Cleo var en trevlig flicka men familjen och släkten kom alltid först och han tyckte som sagt inte om att se Jonathan så förstörd. Han ville därför veta hennes sida av storyn.

Cleo skyndade sig ner till hallen, tänkte böna och be om förlåtelse men besvikelsen var tydlig när hon såg att Adrian var bakom dörren och inte Jonathan. Hon sa inget, hade inget att säga honom egentligen, utan räckte bara över broschen som var tillbaka i asken. Hon stängde dörren igen och försökte att inte börja gråta.

Adrian la foten mellan dörren innan den hann gå i lås och bjöd sedan in sig själv i huset. Han la ifrån sig broschen på en byrå som stod lämpligt inom räckhåll innan han vände sig mot Cleo.
”Vad är det som hänt mellan er två igen? Det lönar sig inte att säga ’ingenting’ för det är inte du som spenderat det senaste dygnet med att se efter honom.”

"Okej, funkar det angår inte dig?" frågade hon kort och gick till köket, ville verkligen inte prata om det. Hon kunde lika gärna gå till en psykolog ifall det var fallet, dessutom uppskattade hon inte att han gick in som om inget utan inbjudan eller något.

”Nej.” Han följde efter henne till köket. ”Jonathan har alltid haft ett snällt hjärta, det är orsaken till varför så många tycker om honom. Det är hans svaga punkt och om han dör en tidig död på grund av det förvånar det inte mig.” Adrian gjorde en kort paus då han inte visste vart han var på väg med resonemanget. ”Han är inte den enda som lider av situationen dock. Du kan berätta för mig nu din sida av det hela eller så tar du din goda tid på dig. Jag kan vänta.”

Cleo rynkade på pannan och vände sig mot honom, ville inte alls höra på honom eller dela med sig av något.
"Gå härifrån." sade hon och knäppte lätt med fingrarna innan hon pekade mot dörren. Han var verkligen den sista hon ville prata med-