@ Intresseklubben antecknar

GRATTIS kämpa på

åh tack♥

jag har inte ätit något på hella dagen

Jag har en uppgift som ska in om 3 h och 26 min
Kollar netflix istället för att göra den...

grattis!!!!!

Skulle börja väva skoband men trasslet nya tag senare idag! Nu ska jag äta chips och se serier

Uppdatering: redde ut trasslet DOCK är det inte enkelt att få till mönstret. Kampen fortsätter alltså, men ack den som ger sig

jag tycker ingenting är läskigt. alltså inte att jag inte är rädd för något, utan själva ingenting. i min värld måste det finnas någonting. en enda atom. oändligheten är också läskig. som att rymden är oändlig. någonstans måste det ju ta slut, men där kommer ju ingenting och ingenting är ju för läskigt att tänka på. är det någon annan som känner igen sig?

Trodde att lärarna skulle vara ifrågasättande när de såg mig vistas på skolan.
Men de är bara glada att se mig!

Jag tror alla har grubblat över sådana existentiella frågor. Var man ingenting innan man föddes? Då borde det vara samma sak att dö. Men det är inte möjligt, för innan man föddes blir man till liv och kan reflektera, som ett Jag, över vad som hände innan man föddes. Precis som det inte kan vara som att sova eller liknande, för efter man sovit vaknar man alltid upp och kan reflektera över det som ett Jag, vad som hände innan man somna och vad som kan ha hänt när man sov. Men skulle detta jaget, det som är mig, endast vara några partiklar i hjärnan som försvinner när man dör? Det känns sjukt läskigt i så fall, att man då bara skulle bli... ingenting.

Att upphöra existera och att rymden är oändlig är väldigt skrämmande tankar, men samtidigt väldigt spännande. För i ingenting och i oändligheten finns det mörker, och även fast man är uppväxt för att vara rädd för mörkret, så innebär mörker att det finns upptäckt och möjligheter. Men det är klart att ens slutliga tanke alltid blir: kommer vi att ha existerat för ingenting?

Så, nu ska jag kliva av bussen! xD

jag känner igen mig jättemycket i det!! jag är också rädd för döden just för evighetens skull, för om man kommer till himlen/paradiset så är man ju där för alltid - en evighet. Vi kan inte ens förstå hur mycket en evighet är, det finns ju inget slut på det. Får smått panik när jag tänker på det, och det är ju ändå om man tror att det finns liv efter döden (den mer hoppfulla, ljusa tron än om det bara blir svart). :F