prs yehet & kkaebsong

Joshua tycker innerligt att den äldre är löjligt elak mot sig själv, det förtjänar han verkligen inte.
"Det kanske vore bra för dig att prata ut dig lite, med min mamma eller någon annan, som inte känner dig personligen?" frågar artonåringen och låter huvudet falla på sniskan. "Ja, du har mig." försäkrar han med ett svagt leende.

”Vem ska jag kunna prata med som inte känner till vår värld? Då återstår ju bara din mamma, eller hur? Eller ska jag bara gå till någon random person och presentera mig som en psykotisk magiker med pälsproblem? Då kommer jag bli inlåst någonstans, det kan jag lova dig”, rabblade Zihao på och stack armarna runt Joshua, gömde ansiktet i den andres slanka nacke. ”Förlåt, jag vet att jag är negativ. Du känner väl däremot igen dig kan jag tänka mig?” Han utstötte ett frustrerat ljud och borrade ner sig ännu mer hos den yngre.

"Zihao, tror du inte att det finns psykologer som är magiker?" frågar Joshua förbryllat, det finns nämligen en hel del. "Jag gick hos en, flera till och med. Det kanske kan göra dig lite nytta, att prata med någon som inte känner till alla i ditt liv, som ser saker och ting opartiskt?" försiktigt slingrar artonåringen sina armar om den andre. "Men det behöver du inte oroa dig om.. vi tar varje dag som den kommer, okej?"

Kanske han bara var ovillig att öppna upp sig inför någon han inte kände, eller så var han bara allmänt dum som vanligt. Men av någon anledning kändes bara tanken jobbig.
”Jo, men jag är inte så smart”, muttrade Zihao och började ännu en gång nafsa Joshua i örat. ”Och tror du verkligen att de skulle ta emot en varulv? För jag är helt ärligt väldigt tveksam”, förklarade han därefter och svalde. Nej, om inte ens någon som Lupin blev accepterad av majoriteten, så skulle han defintivt inte bli det.

Joshua suckar djupt, den äldre har helt rätt. Kanske det är svårt att hitta någon som skulle vilja ansvara för en varulv.
"Det kanske inte är en så bra ide.." viskar han och rynkar på ögonbrynen. Ingenting verkar vara säkert längre, inte nu när Voldemort är ute och harjar, sätter dödsätare i varje yrke, hotar alla trollkarlar och häxor de får tag på. "Vill du ge min mamma ett försök då? Du har inget att förlora på det."

”Men jag känner henne”, gnällde Zihao och fortsatte med sitt gnagande. ”Om jag börjar tala om alla hemskheter jag haft för mig under de senaste åren kommer hon aldrig släppa in mig i er hus igen, det kan jag nästan lova dig”, fortsatte han och hårdnade sitt grepp om Joshua. Så fort de talade om sådana här saker kände han såg både förlägen och glad på samma gång. Glad eftersom den andre uppenbarligen brydde sig om honom. Färlägen eftersom det knappt fanns någonting stt göra åt hans dumma problem.

Kanske artonåringen kan försöka kontakta en av sina gamla psykologer.. Kanske det skulle hjälpa?
"Jag kan skicka ett brev till en av mina gamla.. du kommer gilla henne." Försäkrar Joshua med ett svagt leende. Att nittonåringen ska prata med hans mamma om dessa saker är inte direkt optimalt, men inte pågrund av de anledningarna. " Mamma är väldigt förstående, tror du att hon gillade det jag gjorde? Nej. Hon skulle inte slänga ut dig."

Det där trodde Zihao inte en sekund på, kanske för att han inte vågade lita på människor ett skvatt. Han betraktade Joshua med en tom blick och skakade på huvudet.
”Det finns säkert folk som har värre problem än mig, det kan vänta tills allt det här med Voldemort har lagt sig”, mumlade han och drog upp benen ännu mer mot kroppen. ”Tycker vi fokuserar på det där med håret och naglarna och kläderna. Det är åtminstone en början”, fortsatte han i ett försök att rycka upp sig.

"Zihao, det är många som har de inställningarna. Men om man mår dåligt ska man göra något åt det, du har all rätt för hjälp precis som alla andra." Berättar Joshua, kanske det är dumt att försöka tvinga på den äldre, deg vill han verkligen inte. De får helt enkelt ta det som det går. "Det är en rätt bra början."

”Men kommer den röda färgen ens synas över mitt hår? Det är ju svart”, påpekade han fundersamt, helt ovetandes om hur allt sådant fungerade. ”Måste det inte typ vara jätteljust för att det verkligen ska bli riktigt rött?” Zihao tittade upp mot taket med rynkade ögonbryn. Nej, nittonåringen var verkligen urusel när det kom till sådana saker. Det var nästan sorgligt, med tanke på att det var så många olika saker han ville göra med sitt utseende. Färga håret, tatuera sig, kanske göra en piercing..?