wolfy & rollspelare prs

”Det är han inte, Stacy är med honom.” Jonathan reste sig snabbt upp för att ställa sig framför henne och blockera vägen. Det var hon som hade något på hjärtat, det var inte läge att springa iväg då och undvika det hela.

Cleo gnällde lite och backade från honom lite, visste inte alls hur hon skulle börja så hon bestämde sig för att säga allt rakt ut.
"Du skrämmer mig, för jag gillade att bli biten. Du ville inte men du gjorde det ändå för att du älskar mig, och det är just det som skrämmer mig. Jag tror att du älskar mig för mycket och jag vill inte att du gör det. Jag älskar dig, verkligen och det vet du men jag pratade med mamma och tänkte, jag tror vi behöver vara utan varandra ett tag." sade hon tyst och försökte att inte börja gråta direkt.

Jonathan stirrade förvånat på henne, kunde inte tro sina öron. Innerst inne hade han anat att det var just det här hon skulle säga men det var ju inget han ville acceptera. Han skrattade lågt till, visste inte hur han skulle processa hennes ord.
”Är det här ett väldigt uselt skämt?” frågade han med ovanligt låg röst.

Cleo rynkade besvärat på pannan när han skrattade, det var inte alls den reaktionen hon ville åt. Hon vände bort blicken från honom, tänkte inte ens svara på hans fråga då hon inte alls tyckte det var roligt eller något. Hon la armarna om sig själv och ansträngde sig för att hålla inne tårarna som brände bakom ögonlocken.

Då Cleo inte svarade drog han en hand över ansiktet. Trots att hon bara tänkte på sitt, deras, eget bästa och ville skydda sig själv så blev han arg. Inte på henne men på sig själv. På hela situationen de befann sig i. Han ville leta efter fel hos sig själv och hos alla trots att de antagligen vid något skede skulle ha kommit till det här skedet ändå.
”Har det här något att göra med tidigare? Jag vet att jag reagerade fånigt men jag tänkte inte efter.
Jag vill inte att det ska sluta så här.”

"Nej nej, jag vill bara att du ska sätta dig själv först. Det är inte bra för dig att jag är din första prioritering, innan visade bara hur villig du är att anpassa dig för mina önskemål trots att du var så emot det och det visade mig att du förtjänar bättre. Att du behöver sätta dig först eller kanske... Kanske hitta någon som inte kommer be dig om saker som du inte vill göra, någon som är bra nog för dig." sade hon och kunde inte hålla inne tårarna längre. "Jag tror inte jag älskar dig lika mycket som du älskar mig, Jonathan." sade hon hest.

Hennes ord var oförväntade och gjorde därför mer ont. Hade han varit ens en gnutta förberedd så skulle han kanske ha lyckats skydda sig bättre från knivarna som hon kastade. Han vek undan med blicken då han inte visste vad han skulle säga. Han ville inte släppa taget om henne men hon hade bestämt sig och han hade inget annat val än att låta henne gå.
”Gråt inte,” bad han tillslut och gav henne ett sorgset leende, strök bort tårarna med tummarna, ”jag älskar dig.” Han drog in henne i sin famn för att krama om henne en lång stund innan han motvilligt backade ett steg, för att sedan vända sig om och gå ut till vardagsrummet där Declan satt och lekte.

Cleo försökte verkligen att inte gråta men kunde knappt hålla sig, det kändes verkligen som att hon högg sig själv i hjärtat. Hon tappade nästan andan när han kramade om henne, ville inte att kramen skulle ta slut. Hon gnällde tyst till när han lämnade henne i köket, hon var inte en sekund sen med att skynda sig till hallen och vidare ut till sin bil.

Stacy gav honom en frågande blick då hon såg Cleo rusa iväg. Han skakade bara på huvudet och försökte för Declans skull låtsas som att allt var frid och fröjd, men det var lättare sagt än gjort. Han deltog frånvarande i leken och hördes knappt på när den glada pojken förklarade vad han hittat på i veckan.

Cleo gasade hem samtidigt som hon försökte blinka bort tårarna som gång på gång vällde ut från hennes ögon. Hon stannade bilen vid en vägkant tillslut och sjönk ner i sätet, ville få ut allt då hon knappt såg något alls.