prs yehet & kkaebsong

Dåså, då är det bestämt. Modern kommer inte behöva laga mat för nio ungdomskillar.
"Samuel kan faktiskt också vara en ängel, han har sina stunder." försvarar Joshua och puttar lätt till nittonåringen. Den lilla, kritvita ugglan sitter på altanen, redo för en längre flygtur. Utan att lägga större tanke på det får artonåringen upp en vacker fjäderpenna och papper med en liten viskning. Magi är underbart. Utan att behöva röra vid pennan eller pappret för den delen, skrivs tre olika brev snabbt med fjäderpennan uppe i luften. "Vart gjorde du av din egentligen?"

Samuel har sina änglastunder? Det trodde nittonåringen på när han fick se det.
”Har då aldrig sett det”, påpekade Zihao och betraktade pennorna som flög över pappret. Nittonåringen tvivlade starkt på att han kunnat uppnå samma effekt även om han haft sin trollstav. ”Vet förresten inte, antar att den försvann någon gång under skiftningen”, fortsatte han och ryckte lätt på axlarna. Så kunde det mycket väl vara, men hur som helst behövde han ändå en ny.

Joshua höjer på ögonbrynen av svaret.
"Om du har tur kanske mamma har lagt undan den, hon städade igenom rummet som den ängel hon är," säger han med ett svagt leende. Jo, artonåringen låg bara i sängen den julen, som den bortskämda unge han är. Men han var förkrossad över att Zihao lämnat dem, och modern förstod det väldigt väl. Det gick ju inte att fönstret alldeles sönder. "Kanske mamma lagt undan dina saker.. vad vet jag."

”Äsch, kan lika gärna köpa en ny”, mumlade Zihao och sneglade ner mot sina fötter. ”Den där gamla trollstaven för ändå bara med sig en massa gamla hemska minnen.” Han vände ryggen mot Joshua och drog händerna över ansikte. Nu kanske han bara tänkte extremt konstigt, men den där dumma staven hade varit med under en massa hemska händelser han hellre ville lägga bakom sig. ”Det kan vara ganska roligt att skaffa sig en ny, kanske blir en bättre match än min förra.”

När Joshua gett Snövit, den lilla ugglan, breven vänder han blicken mot Zihao.
"Vad för hemska minnen?" frågar han försiktigt, nej han kan inte tänka sig vad det skulle vara för något som är så hemskt. Artonåringen tar den andres betydligt större händer i sina och sätter sig ner i den bekväma hammocken.

Zihao satte sig ner bredvid Joshua och drog upp benen under sig, med ögonen fästa på deras händer
”Du vet, allt antar jag..” började han och rynkade ögonbrynen. ”Alla år jag terroriserade dig, natten jag blev biten, natten jag råkade ha ihjäl någon och allt annat hemskt. Listan är lång”, mumlade han och lutade sig mot den andre, vilade huvudet mot en av de smala axlarna och släppte ut en liten suck. Nej, det var bara jobbigt att tänka på alla gånger då den sär trollstaven varit med, usch.

"Vad säger du om det här," börjar Joshua tyst och kramar om den andres händer. "Vi köper en ny stav till dig, klipper av dessa klor,-" blicken glider ner till Zihaos långa naglar med en nick, ja de ska bort. "Färgar ditt hår och försöker hitta sprillans nya kläder åt dig? Du har blivit smalare.." han biter sig i läppen och ser tveksamt upp på nittonåringen, osäker på vad han skulle tycka om det. "Jag vet att det inte ändrar någonting.. och kanske det blir för mycket på en gång, men det blir en ny start."

”Jag vet att det här kommer låta jävligt skumt, men när du kommer med så bra förslag vill jag verkligen kyssa dig”, viskade Zihao som hade gråten i halsen. Det här var en av de anledningarna till att han älskade Joshua så sjukt mycket och varje gång han påmindes om det krampade hjärtat något alldeles förfärligt. ”Förlåt”, mumlade han efter en stunds tystnad och torkade bort tårarna med handryggen. ”Du måste tycka att jag är patetisk som börjar böla över en sån sak..” Han skrattade till och skakade på huvudet. Herregud.

Orden får en rodnad att stryka sig över kinderna, och ett leende pryda hans läppar. Händerna för Joshua mot den äldres kinder, stryker försiktigt bort de varma tårarna med sina tummar.
"Du är inte det minsta patetisk, Zihao." försäkrar artonåringen och lutar sin panna mot den äldres. Inte det minsta.. "Efter två år av att ha levt i vargform kan jag tänka mig att det blir en alldeles förskräcklig förändring. Förhoppningsvis kan en ny start hjälpa dig lite på traven."

Nåja, kanske han inte var patetisk, men han var åtminstone fånig. Han slöt ögonlocken och rös till när den andre strök bort tårarna. Allting kändes så bra men samtidigt så nedrans dåligt, han visste knappt vart han skulle ta vägen.
”Tänk om det blir så igen, vad vet jag?” Sade han tyst knep ihop läpparna. ”Jag menar, det är ju uppenbarligen något grovt fel på mig.” Zihao log bittert och lät ett ännu kallare skratt undslippa honom. ”Men det gör inget, för jag har ju dig, eller hur? Du som tycker att jag ser bra ut hur sliten och ful jag än är.”