prs yehet & kkaebsong

Dumma Joshua, han beter sig alltid så dumt. Han förtjänar att dunka huvudet i golvet åtminstone två gånger till.
"Nej, jag är inte sur på dig," försäkrar artonåringen med ett magert leende, tycker att Zihao borde vara sur på honom istället. "Du förstår bara inte hur mycket du betyder för dina vänner, jag lovar dig, de skulle släppa allt för att se till så att du är okej. Även om det gått två år, så är det inte ens nära de åren ni spenderade med varandra." förklarar Joshua och öppnar dörren.

Lätt förvirrad över Joshuas beteende, rullade nittonåringen ner på golvet för att sedan komma upp på fötter och följa efter den yngre.
”Anthony skulle inte ens släppa en kotte för att se till att jag är okej, det kan jag lova dig”, muttrade han och virade armarna omkring artonåringen. Fy, det var så nedrans kallt med bara en långärmad tröja och mjukisbyxor, i alla fall för någon som var van vid betydligt varmare förhållanden. ”Varför beter du dig så konstigt om du inte är sur?”

"Det tror jag faktiskt inte," svarar Joshua med rynkade ögonbryn. Visserligen har han inte gillat Anthony särskilt mycket någon gång alls, men han vet att den äldre bryr sig om sin vän i slutändan. Blicken vilar på Zihao i tystnad innan han försöker röra på sig mot trappen för att få iväg brevet. Han vill att nittonåringen ska vara glad, förstå hur många som gillar honom.. Joshua är inte tillräckligt. "Jag beter mig inte konstigt?"

”Det gör du visst!” Utbrast Zihao gnällande och började bita på Joshuas ena öra. ”Vi som hade det så jävla bra i den där sängen och så reser du sig upp helt plötsligt och går”, fortsatte han och gnagande frustrerat på brosket, som någon slags underlig protest. ”Tycker du inte om att dela säng med mig eller blev jag bara för jobbig?” Nittonåringen kunde utan tvivel bli lite för mycket ibland, det visste han mycket väl själv. Det kanske bara var dumt att gå och fråga sådana saker, men nu var det redan sagt.

Det kanske finns anledningar till att han beter sig så annorlunda.. deras konversation hade lätt till att massvis med minnen från två år sen dykt upp. Faktumet med att sjuttonåriga Zihao frågat om han skulle kunna tänka sig att gifta sig med honom när han fyllt arton. Även om det aldrig kommer att hända, så sitter det fortfarande fast som en rot. Dock är det inte det enda som fyllt Joshuas huvud, nej. Minnet från jullovet och då tankarna trott att Andrew tyckt om Zihao.. att Zihao skulle må bättre med honom. Kanske Andrew skulle ha bettet sig annorlunda, fått nittonåringen att stanna och aldrig hoppa ut ur huset, försäkra honom att allt är okej. Allt som Joshua aldrig gjort.
"Nej, nej, inget av det!" försäkrar Joshua med ett svagt leende och skakar på huvudet. Hur kan han ens tänka sådär? Det var två år sedan, hur patetisk får man vara? "Det är bara bättre att få det där brevet skickat så fort som möjligt, eller hur?"

Misstänksamt betraktade Zihao den andre, vägrade att lossa på greppet om den smala midjan. Det kanske var sant, men någonting kändes ändå fel. Troligen var det väl bara artonåringens tankar som var och stökade till det för honom, precis som den äldres egna hade en tendens att göra. Däremot bestämde han sig snart för att släppa ämnet, då det säkerligen bara skulle leda till en massa onödigt bråk.
”Hm, det har du nog rätt i”, konstaterade nittonåringen och lutade hakan mot en av de smala axlarna. ”Tror du att de kommer hit? Vill inte besvära din mor mer nämligen, är det inte bättre att be dem träffa osann Diagongränden? Om du tror att jag tänker gå själv så kan du genast glömma det förresten”, lade han snabbt till i slutet. Nej, han var alldeles för feg för att träffa vännerna alldeles på egen hand. Precis på samma sätt som han alltid varit.

"Jag tror inte att det spelar någon större roll," medger Joshua och skakar på huvudet, kanske det blir lite väl jobbigt med maten om tre extra personer kommer. Men om artonåringen hjälper sin kära mor borde det ju gå galant. "Mamma gillar att se nya människor, bara det inte blir bråk. Det får helt enkelt vara du som får bestämma, vad som känns bäst för dig."

”Tja, jag tycker ju bättre om stt vara här”, medgav Zihao och kunde inte hålla sig själv från att börja pilla med en test av Joshuas hår. ”Men jag vill ju inte heller vara en börda, det känns redan som jag och mina bröder är det”, förklarade han och kände skulden bygga upp sig inombords. Inte nog med att han klampat in i familjen Lewis hus för två år sedan och lyckats förstöra saker och ting, nu hade han till råga på allt kommit tillbaka och ställt till med en massa trubbel för familjen som egentligen förtjänade mycket bättre.

Joshua rycker på axlarna. Kanske Xie bröderna är aningen jobbiga att ha i tu med, men det beror helt på vem man frågar.
"Om du frågar Samuel så är det rätt jobbigt, men mamma tycker om er. Du vet, som en psykolog har hon stor förståelse för er." försäkrar artonåringen och börjar dra med den äldre ner för trappen. "Men, om vi nu går till diagongränden kan jag träffa Fred och George också."

När Joshua nämnde Fred och George fastslog han att det troligen var betydligt bättre att gå till Diagongränden, de båda kunde nog må bra av det.
”Din mamma är en riktig ängel, ska du veta..och Samuel är väl mer en demon”, muttrade Zihao men kunde inte undgå att le. I början hade han tyckt att det skulle bli jobbigt att få träffa sina kamrater, men nu när han mer eller mindre smält tanken, kändes det faktiskt riktigt spännande. ”Tycker vi drar till Diagongränden faktiskt, behöver lägga vantarna på en ny trollstav också, så det kan vara praktiskt.”