prs yehet & kkaebsong

Joshua ser tyst ner på sina händer, nej det har han ju inte.
"Skulle inte du ha saknat Andrew, Anthony eller Jayden om någon av dem försvann mitt från ingenstans?" frågar han och vänder upp blicken mot den äldre. "Det är klart de saknar dig Zihao, ni har varit vänner sen ni var elva. Kan jag, eller du, åtminstone skicka ett brev till dem så att de vet att du lever?" försiktigt stryker han sin hand över nittonåringens, ett svagt leende över läpparna. "Varför vill du inte träffa dem?"

Zihao dunkade huvudet löst i den andres bröstkorg. Det är klart att han skulle saknat dem, men det betydde absolut inte att han inte skulle vara förbannad på den som stack.
”Om det nu är så viktigt så får du väl skicka det där förbaskade brevet”, muttrade han och vände slutligen upp ansiktet när Joshuas hand fann hans egna. ”Det är bara det att jag är rädd, som vanligt”, fortsatte han och skakade lite på huvudet samtidigt som de vassa tänderna gnagde i underläppen. ”De kommer säkert vara förbannade på mig.”

Med ett litet leende nickar Joshua som var.. jo, förbannad kan de nog vara på den äldre.
"De är mer oroliga än förbannade, ska du veta." säger han och kramar om Zihaos händer med rynkade ögonbryn.. det var länge sedan han pratat med sina egna vänner. "Du kommer ångra dig om du inte kontaktar dem." så kommer det nog alltid att vara, iallafall för artonåringen själv. Försiktigt stryker han sin tumme över Zihaos handrygg. "Vi skickar dem idag, i såna fall."

”Jag slår vad om att Anthony och Jayden bor tillsammans, det känns på riktigt som om de skulle ha kunnat gift sig”, sade Zihao och klamrade sig bestämt fast vid Joshua, utan några planer på att släppa honom. ”Dina vänner då? Har ni någon kontakt?” Frågade nittonåringen sedan och sneglade mot den yngre med stora ögon. Stora och stora, så stora de där blängande ögonen nu kunde bli. Han kom starkt ihåg Julian, som kysst Joshua precis innan den dör fåniga balen. Och hur skulle han någonsin kunna glömma Weasley tvillingarna eller Jordan? Usch och fy, dem skulle han aldrig finna tycke för.

Joshua rynkar på ögonbrynen, att två av den äldres vänner gillat varandra på det sättet hade han ingen aning om.
"Är de tillsammans?" frågar han förvånat, det har han nämligen helt missat. Dock dyker gamla minnen upp, då Zihao praktiskt taget frågat artonåringen om han skulle tänka sig gifta honom vid arton årsålder.. Joshua rycker lätt på axlarna. "Det var länge sedan nu."

Det kunde ju inte Zihao riktigt vara säker på, men de två vänner hade länge klängt på varandra och betett sig extremt intimt, så det skulle absolut inte förvåna honom ett dugg. Han lutade lite på huvudet och vek undan med blicken vid Joshuas följande ord.
”Varför? Har ni tappat kontakten helt eller?” Frågade han och fortsatte att pilla med den andres tröja. Även om nittonåringen aldrig tyckt om Joshuas vänner speciellt mycket, så var han ganska säker på att den yngre verkligen gjort det. Därför fann han det ytterst konstigt att de knappt verkade ha någon som helst kontakt längre.

"Vi alla har haft väldigt mycket att göra." förklarar Joshua med ett svagt leende över läpparna. Ja, han saknar dem.. men han förtjänar ingen vänskap, han förtjänar inget förhållande. På något sätt lyckas han alltid göra folk arga på honom, besvikna eller ledsna. Han klarar verkligen inte av det. "Fred och George har öppnat en egen affär i diagongränden. Julian studerar, Jordan spelar Quidditch.. alla är upptagna så det är svårt."

”Men om dina vänner nu är så upptagna så slår jag vad om att mina också är det”, påpekade Zihao med rynkade ögonbryn. ”Jag menar de gick säkert ut med högsta betyg, alla tre och har nog fått jättebra jobb och utbildningar”, förklarade han snabbt och slöt ögonlocken med en suck. Det var jobbigt att tänka på hur bra alla andra lyckats med livet när nittonåringen själv defintivt inte gjort det. Vad hade hans ens lyckats åstadkomma? Två år i skogen som varit totalt jävla meningslösa. Bra jobbat, Zihao. Applåder.

Joshua sätter sig upp och låter benen glida över sängkanten. Den äldre har missat många år.
"Skillnaden är att mina vänner vet att jag lever, det gör inte dina." säger han kort och ställer sig upp, drar en hand genom det rena, lena håret. "Jag går och skickar de där breven."

Zihao tittade stumt efter Joshua med munnen halvt öppen. Hade han sagt någonting dumt nu igen?
”Har jag sagt något fel? Det känns som om du är sur på mig”, mumlade han och gömde sig under täcket. Han tvärt avskydde den känslan - känslan av att han sagt eller gjort någonting fel eller opassande. Kanske det bara var ren inbillning, men had sikte den yngre plötsligt blivit väldigt kall, från absolut ingenstans? Det brukade åtminstone betyda att nittonåringen sagt något han inte borde ha sagt.