Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

jättebra, mer!

Helt underbar historia! Jag lever på denna!!!
Vad träffa Scorpius i huvudet????

Skriv!!!!!!!!!!

Super bra.

Tror jag har läst denna på kpw, men bara några kapitel... Bra iallafall!

Du har läst den på Kp. För det har jag också

VÄLDIGT bra! du måste fortsätta! men vet du vad det här påminner mig lite om? Severus Snape och Lily

Har jag inte tänkt på, men jag blir glad, för jag gillar verkligen deras relation

Mer nu??

Scorpius

När det var dags för middag, satte jag mig ner bredvid Sam som ivrigt började pladdra på om ditt och datt. Rose satt på andra sidan bordet, med Brandon framför sig. Set satt på min andra sida och användes då som en vägg mellan mig och Brandon.
I alla fall, jag lyssnade inte särskilt mycket på Sam, utan tänkte mest tillbaka på vad som hade hänt tidigare. Det visade sig att det blev kalabalik när jag hade blivit träffad av något. Och detta något var tydligen en klonk. Jag lades in på sjukhusflygeln och under den tiden jag fortfarande var avsvimmad var jag där.
Men jag hade kommit undan med en lindrig skada; en bula i bakhuvudet. Jag började fundera på om det kanske var Brandons sätt att hämnas på…
Jag var väldigt stolt över hur Quidditchuttagningen hade gått för mig (trots klonk-incidenten) och var en aning rädd att jag kanske visade det lite för mycket under middagen. Fast… Ett stort leende är väl ganska oskyldigt?
”Rose, ska du inte dricka något?” Allas blickar vändes mot Brandon som pratade. Till och med Sam slutade med sitt pladder. Ytterst misstänksamt. Brandon hade aldrig någonsin brytt sig om vad Rose drack.
Den nyssnämnde stirrade ner i sitt glas, funderade på vad hon skulle göra. Jag hade lust att säga till henne att inte dricka det. Men det var försent. Hon hade redan svept i sig det helt och hållet. Alla återgick till sitt prat, eftersom Rose nu hade druckit upp pumpajuicen och Brandon hade fått som han ville. Men jag satt fortfarande och väntade på helspänn. Väntade på den där meningen som skulle avgöra allt.
”Du har verkligen ett fint leende, vet du det?” Där kom det. Jag kunde se hur Brandon flinade belåtet och hur Rose lutade ansiktet i händerna och såg drömmande på Brandon.
”Jag har ätit klart”, sa jag och reste mig upp. ”Och det har nog Rose också.”
Eftersom jag inte hade lust att gå runt ett kilometerlångt bord tog jag bara ett kliv upp på bordet och hoppade ner på golvet. Sen drog jag med mig Rose som protesterade med ”Jag vill inte lämna min älskling” och kärleksfulla suckar.
Hela stora salen stirrade på oss. Det där var absolut det mest pinsamma jag gjort. Någonsin. Men jag måste erkänna att jag tyckte mer synd om Rose. Hon skulle få det värre efter det här.
Slutligen hade vi lämnat alla elever bakom oss och jag skyndade på lite. Hoppades att professor Rollins skulle vara i klassrummet.
När vi kom fram till målet knackade jag på dörren. Det hördes steg inifrån och snart stod trolldrycksprofessorn framför oss. Han tittade lite förvånat på oss. Jag förstod honom. På förmiddagen hade jag och Rose inte ens gett varandra en blick och nu stod jag här med ena armen om Rose som tittade drömmande på väggen.
”Kärleksdryck”, sa jag bara och han släppte genast in oss.