What the shadows tell us [PRS]

Baren är allt som internatet inte är: högljudd, stökig och full av liv. Cigarettröken virvlar i taket, ljuset glimmar i glas och speglar, och på den lilla scenen drar jazzbandet igång en melodi som får hela rummet att gunga. Ellis älskar det. Han står lutad mot bardisken och fingertopparna trummar i takt med musiken. Här, bland röken och oljudet, känner han sig mer levande än han gjort på länge. Ändå smyger sig tankarna ibland iväg... till Edmund.

”En dag,” hade Ellis sagt, ”ska jag ta med dig till en riktigt fest. En där folk inte är så förbannat prydliga.” Men så blev det aldrig. För efter natten i skogen hade Edmund börjat dra sig undan från honom, och avståndet mellan dem växer sig större för varje dag. Nu har det gått över en månad sedan de sist pratade, och Ellis försöker låtsas som att det inte gör något, men det gör det. Mer än han vill erkänna. Han saknar sin vän oerhört mycket.
Bartendern, en man i vit skjorta och väst, skjuter fram två drinkar som Ellis redan glömt namnet på. Han fångar glasen och vänder sig om. Blicken sveper genom dimman, letar, söker. Och så — där. Vid ett bord nära scenen sitter Wesley. Ljuset fångar hans kindben och ögonens glimt, och Ellis får för en stund nästan svårt att andas. Han höjer glasen, tar ett djupt andetag och börjar röra sig genom folkmassan. En kvinna i röd klänning ropar något efter honom, men han viftar bort det med ett skratt. Han tränger sig fram mellan bord och stolar, halkar nästan till på en tappad handske, men återfår snabbt balansen. När han till slut når fram till Wesley ställer han ner glasen med ett klirr och sjunker ner på stolen bredvid honom.
”Nästa runda står du för” säger han med ett brett flin.

Det är precis vad Wesley behöver, en utekväll med sin bästa vän. Han ser ut genom fönstret där regn blandat med snö faller ner från himlen, men de behöver inte bekymra sig över kylan. På baren är det varmt med de flammande ljusen. Musiken fyller rummet, och det är här han mest känner sig hemma. Han har haft en del tråkiga funderingar på sistone. Det är så mycket som förändrats på bara några månader. Gänget har på något sätt fallit samman, de är inte lika nära som de en gång varit, som den där gången de allihop gått till skogen tillsammans.. någonting hade förändrats. Nu är han riktigt glad för det otroligt kära paret, Samuel och Audrey, men tja. De hade också glidit ifrån lite, Edmund är väl den som han glidit ifrån mest. Han verkar hänga en hel del med Henry för närvarande, och han vet inte riktigt vad som gjort att de två plötsligt bestämt sig för att umgås såpass mycket. Hans vän verkar tyna bort framför honom, och även om han försökt prata med honom så har han aldrig nått fram. De han umgås främst med nu är såklart Ellis, men också Cecilia. Ellis är sitt vanliga jag, men han vet att även Cecilia gömmer något. Någonting som han verkligen inte kan lista ut. Wesley sluter ögonlocken ett slag och tar ett djupt bloss av cigarretten som vilar i hans hand. Han kan känna hur det pirrar i fingrarna av alkoholen, hur han inte riktigt kan sluta le. Hans blick stryker sig över rummet, skratt och högt prat fyller baren.
Snart får han syn på sin vän igen, som kommer försöker ta sig igenom folkmängden utan att spilla hela drinkarna. Wesley kan inte undgå att flina till, han har spillt rätt mycket på den här krogen tidigare.
”Jaja såklart, ge mig den där,” svarar han med ett flin och drar till sig drinken och tar en klunk, en old fashioned som han blivit så förtjust i. Hans blick glider upp mot bandet som spelar, och han tar ett till, lugnande bloss. ”Bra jobbat att inte spilla någonting, och bra val av drink. Min nya favorit,” säger han med ett flin och ser på sin vän som har ett brett flin på ansiktet.

Efter att ha fiskat upp en cigarett lutar sig Ellis tillbaka på stolen och tänder den med en snabb snärt på tändsticksasken. Han drar in djupt, låter smaken av tobak och whisky blandas i munnen och tar sedan in rummet omkring sig — de svarta borden, mässingslamporna, de glittrande glasen. Överallt sitter par tätt hopslingrade och viskar i varandras öron. Bandet på scenen byter snart till en låt med mer fart, en riktig dänga, och halva baren börjar gunga i takt. Någon stampar i golvet, någon annan klappar med. Ellis låter rytmen ta över fingrarna som trummar mot bordsytan. Det här stället är precis vad han behöver. Här finns ingen rektor, inga stränga regler, bara musik och folk som inte bryr sig om morgondagen. Han tar ännu en klunk av sin drink, känner hur den river till i halsen på det där sättet han älskar, och låter blicken glida mot Wesley. Han borde inte stirra. Inte låta blicken dröja vid hur cigarettröken långsamt lämnar Wesleys mun. Men Ellis håller kvar blicken ändå. Han undrar, inte för första gången, om Wesley någonsin sett honom som något mer än en vän. Han vet att det är farligt — att ens tänka tanken — men helvete, det går inte att låta bli. Han vet fortfarande inte om det är kärlek. Men varje gång Wesley rör vid honom, bara en aning för länge, känns det som om kroppen glömmer allt förnuft. Allt han vill är att luta sig fram, bara tillräckligt för att känna om det han inbillar sig faktiskt finns där. För tänk om Wesley också känner det? Tänk om han känner samma dragning? Ellis tar ett nytt bloss och blåser ut röken. Skakar sedan av sig tanken och drar på sitt mest kaxiga leende och säger:
”Wes, du borde veta vid det här laget. Jag väljer aldrig fel. Inte drinkar. Inte sällskap.”

Wesleys fingrar slår lätt mot bordet i takt med den spännande musiken. Han har alltid gillat jazz, även om det skiljer sig en hel del från den musik som spelats hemma hos hans föräldrar. Det är högre tempo, mer intressanta instrument. Baren är en av hans favoritställen just nu, och med tanke på de stränga lärarna på skolan, de hårda reglerna och att han saknar sina vänner. Han tar ett djupt bloss innan han tar en klunk av sin drink. Han känner musklerna slappna av och han låter sin blick glida mot Ellis som sitter mittemot honom. Det verkar som att hans vän är djupt inne i sina tankar, men han kan ändå känna hans blick på sig.
”Vad tänker du på?” Undrar han nyfiket med lugn stämma och ser mot scenen där bandet står. Sångaren har en helt otrolig röst, och om han ska vara helt ärlig så har han blivit lite fascinerad över henne. Hans blick glider över instrumenten, trummorna, trumpeten, pianot, saxofonen. Han har alltid velat lära sig spela ett instrument, men han är lite osäker på om han skulle ha tålamodet nog att faktiskt bli duktig på det. Wesleys mörka ögon glider tillbaka till Ellis när han hör det han säger, och han kan inte undgå att flina till.
”Jag antar att du har rätt i det, jag borde lita på dig mer,” säger han skämtsamt och tar ett till bloss av cigaretten. Det här är precis vad han behöver, liv, ljud, skratt någonting lärarna har en tendens att ta död på.

”Dig. Jag tänker på dig. Som varje dag de senaste åren.”
Det är vad Ellis egentligen vill säga när Wesley frågar vad som rör sig i hans huvud. Men han är inte dum nog att låta orden slinka ut ur munnen. Så i stället lutar han sig bakåt i stolen, slår ena benet över det andra och låter glaset snurra mellan fingrarna medan ser mot scenen och kvinnan med den otroliga rösten.
”Jag tänker att vi borde resa nånstans så fort kriget är över,” säger han till slut och vänder blicken mot sin vän igen. ”Paris kanske? Vi kunde dra dit. Bara du och jag. Lämna allt det här bakom oss.” Han sveper lätt med handen och ser ut att syfta på jazzbaren, men han menar förstås mer än så. Han menar hela staden utanför… och människorna i den.
”Tänk det, Wes,” säger han med ett leende och pekar mot Welsey med handen som håller cigaretten. ”Caféerna, gatorna, musiken… Ingen som känner oss, ingen som säger åt oss hur vi ska vara.”
Han vet att det låter galet, men nu när deras lilla gäng glidit isär — när Edmund knappt ens ser åt hans håll längre — känns ingenting mer lockande än att resa bort med Wesley. Att börja om någonstans där ingen vet vem han är, förutom hans bästa vän.

Om Wesley ska vara helt ärlig så blir han förvånad över Ellis svar. Resa nånstans så fort kriget är över? Han höjer lätt på ögonbrynen, han lyssnar noga på det hans vän säger och tar ett bloss av cigaretten i hans högerhand. Dra härifrån. Lämna allt det här bakom oss. Paris.. han själv har aldrig rest utomlands någon gång, han har inte rest särskilt mycket i Sverige ens så det är väl inte så förvånande. Bara de två? Om det är någon han skulle vilja åka ut och resa med så är det såklart Ellis. Han är Wesleys bästa vän, och ja, han kan tänka sig att de skulle ha riktigt kul
”Det låter som en plan.. det skulle vara skönt att komma bort från den här staden, skolan, lärarna..” Instämmer han med ett lätt flin och tar en klunk av sin Old Fashioned. Paris är en större stad, det finns fler saker att utforska där. Andra caféer, ny musik, man skulle nog kunna upptäcka en helt ny värld där.
”Tja.. skulle jättegärna göra det, och om jag ska åka med någon så är det ju med dig,” säger han uppriktigt och tar en till klunk av sin drink. ”Vi skulle nog ha riktigt jävla kul,” säger han och stryker en hand genom sina mörka lockar. Han lägger huvudet lätt på sniskan medan han funderar lite. Han kan inte undgå att undra när det här förbaskade kriget kommer ta slut, men han hoppas att det är snart. Såklart. Att fly bort från Sverige låter väldigt lockande för närvarande.
”Det är en deal,” lägger han till med ett leende. ”Önskar vi kunde åka redan nu,” svarar han ärligt.

Vännens ord får Ellis leende att växa. Han sträcker fram sitt glas och låter det klinga mot Wesleys.
”Deal,” säger han nöjt och tar en stor klunk som bränner skönt i halsen. Han lutar sig bakåt i stolen igen, drar fingrarna genom sitt blonda hår och låter blicken vila på Wesley en stund. Tanken på att de två skulle kunna dra härifrån känns nästan för bra för att vara sann. Han ser det framför sig: Paris, de smala gatorna, doften av kaffe och nybakat bröd på morgnarna. Kvällarna fyllda av musik, ljus, människor som inte vet ett skit om vilka de är. Det skulle bara vara Wesley och han. Tillsammans.

Efter ett tag glider bandet över i ett långsammare tempo, och Ellis känner hur stämningen i baren förändras.
”Kom igen,” säger han till slut och reser sig på lätt ostadig ben. ”Vi drar vidare.” De banar sig fram genom folkmassan, tränger sig förbi folk med glas i händerna och röster som blandas med musiken. När de når dörren drar Ellis på sig ytterrocken i farten och följer efter Wesley ut i den kyliga natten. Han andas in djupt och skrattar åt något Wesley säger. Slänger sedan armen om hans axlar för att hålla balansen medan de går genom stadens gator. Allt känns så enkelt och bra, precis som det ska vara när man är ute med sin bästa vän. Till slut når de parken som de brukar gena igenom för att komma till nästa uteställe. Ellis ökar farten, men snubblar plötsligt över sin egen fot. De stupar båda rakt ner i snön, rullar runt ett ögonblick och ligger sedan där, flåsande och skrattade, medan bara stjärnorna som blinkar ovanför dem.

Det är precis en sån kväll som Wesley behöver. Vara ute där det är fullt med liv, skratt, musik. Det är fantastiskt. När bandet däremot glider in i ett långsammare tempo så instämmer han med Ellis, de borde dra vidare. Han ställer sig upp från stolen, drar med sig sin vinterjacka och följer efter sin vän mot utgången. Hans blick glider mot scenen en gång till, som för att säga hejdå till sångerskan som står längst fram med bara ögonen. Han går ostadigt framåt, men med tanke på att han är rätt mycket längre än Ellis så är han lite stadigare trots allt. Baren är fylld med människor, så det tar en liten stund att komma till utgången. Han känner hur kylan biter mot hans kinder, men han tycker om det. Alkoholen håller hans kropp fortfarande varm.

Han känner hur Ellis slänger sin arm runt hans axlar för att hålla sig på fötterna, så han själv hjälper till lite genom att vira sin arm runt hans midja. De bägge två är däremot lite runda under fötterna, de går inte direkt helt rakt framåt. Även om de tar hjälp av varandra att hålla sig uppe, så verkar hans vän snubbla ner över sin egna fot. När de faller ner mot snön så kan han inte sluta skratta. Det är stjärnklart på himlen, och Wesley kan inte riktigt slita ögonen ifrån skyn.
”Du är så jävla klumpig,” skämtar han och skakar lite på huvudet med ett flin på sina läppar. Han kan inte döma, han själv har ramlat ner på marken flertalet gånger och knappt orkat ta sig upp under en rolig kväll ute. Han stryker en hand genom sina mörka lockar, som nu blivit aningen våta av den svala snön. Han flåsar tyst och låter blicken glida mellan Ellis och himlen. ”Du bröt inte din fot nu va?”

Skrattandes försöker Ellis sätta sig upp, men det går sisådär. Han tappar balansen och faller handlöst bakåt igen, rakt ner i den kalla snön. Ett vitt moln yr upp runt honom, men han skrattar bara ännu mer. Kylan biter i kinderna, men det bekommer honom inte alls. Alkoholen har gjort honom varm, och just nu mår han fantastiskt bra. Det känns som att ingenting kan gå fel, som om allt är möjligt...
”Nej, foten verkar hel…” svarar han roat. ”Men huvudet snurrar som fan.” Han stödjer sig på armbågarna och skakar på huvudet för att få bort snön ur håret. Sedan vrider han sig mot Wesley och blir plötsligt stilla. Wesley ligger där på rygg med blicken fäst mot himlen, som om han inte riktigt kan slita blicken ifrån skyn. Och det är något i ljuset, i hur stjärnorna speglas i Wesleys ögon, som gör att Ellis inte kan sluta stirra på honom. Han borde säga något kaxigt. Något som får Wesley att himla med ögonen och skaka på huvudet, som vanligt. Men orden fastnar. Istället känner han hur något varmt och oförklarligt sprider sig i bröstet.
”Vet du,” säger han till slut, rösten lägre nu, nästan allvarlig. ”Det finns ingen jag hellre skulle vilja resa iväg med än dig.” Orden är menade som ett lättsamt svar på det Wesley sagt inne på baren, men de låter tyngre än han tänkt sig – mer ärliga, på något vis. För ett ögonblick känns allt overkligt stilla, och Ellis känner, med hjärtat bultande i bröstet, att han nog aldrig har velat kyssa någon så mycket i hela sitt liv.

Det är härligt, Wesley kan verkligen inte sluta skratta. Samtidigt så blir han lite orolig när det verkar som att både hans och Ellis huvud snurrar. Det är mitt i natten, och även om alkoholen håller honom varm för stunden så är han säker på att de bägge två kommer bli kalla så ju längre tiden går. Det är väl ett bra tecken, han har fortfarande möjlighet att tänka någorlunda rationellt. Han kan inte undgå att flina åt det hans vän säger och skakar lite på huvudet.
”Vi kanske helt enkelt får sova här ute,” säger han med ett flin och höjer lite på huvudet, så att han kan dra upp luvan på sin jacka över sina mörka lockar. Han har somnat utomhus efter en fylla ett par gånger, och han har aldrig blivit rånad eller något annat. Däremot så blir han fruktansvärt kall, särskilt nu när snöflingor sakta men säkert dalar ner över dem. Lyckligtvis är han varmblodig, så han klarar sig bättre än de flesta. Vännen bredvid honom är däremot inte lika lyckligt lottad, han kan nog börja frysa om bara någon timme. Han fortsätter att se ut i himlen medan hans händer kramar om lite snö, sen så hör han Ellis röst igen. Det låter märkligt, nästan ekar där han ligger. Uppenbarligen är han mer berusad än vad han först trott. Det finns ingen han hellre skulle vilja resa med än Wesley? Han kan inte undgå att flina och suckar lätt.
”Jag vet, jag är väldigt charmig på det sättet,” skämtar han och låter blicken glida mot sin bästa vän. Hans röst låter däremot annorlunda.. som att han är mer seriös, allvarlig.. rösten är tyngre på något sätt, vilket Wes inte riktigt kan specificera.