PRS Emma07 och wolfy

Sophie log snällt mot Alysia och lyssnade på hennes ord, lyssnade noga så hon inte skulle missa något.
"Ska bli", sade hon snällt med ett leende, tog emot påsen och smet mot dörren för att dels se vem det var som knackat men också smita iväg mot biblioteket för att hämta boken. Hon neg genast när hon såg vem det var.
"Ers höghet", sade hon vänligt och smet sen iväg mot biblioteket.
Thomas log och nickade vänligt mot tjänaren, smet in i kammeran sen och log mot Alysia.
"Hej sötnos", sade han lite retsamt, hon var verkligen vacker och särskilt i den där klänningen.

Att plötsligt räknas som en adel kändes fortfarande som en dröm. En dröm som hon när som helst skulle vakna upp från. Den senaste veckan hade hon nästan varje dag spenderat nere i stan. Hon hade besökt bokhandeln dagligen, bara för att mannen som ägde den lilla affären var otroligt trevlig att prata med och för att affären faktiskt innehöll en massa böcker som slottets bibliotek inte hade. Förvånansvärt nog. Hon hade köpt klänningar åt sig med pengar som inte var stulna. Leendes vände hon sig mot Thomas och sträckte ut sina armar mot honom.
”God morgon min stilige prins.”

Thomas log brett och gick genast fram emot Alysia, såg på henne och kunde inte undgå att märka hur otroligt vacker hon var i den där klänningen. Han gick genast helt fram och lade armarna om hennes midja.
"Du passar perfekt i den där klänningen, min sköna", sade han med en lätt retsam ton men han var helt ärlig vilket också märktes. För att vara helt ärlig var han mer betagen av henne nu än vad han nånsin tidigare hade varit.

Istället för att komma med någon kaxig kommentar log hon bara sitt vackraste leende mot honom innan hennes armar la sig om hans nacke. Hon ställde sig sedan på tå för att mjukt kyssa hans läppar. Ända sedan hon flyttat in här så hade de turats om att smita in till varandras kammare. Hade han bråttom till något möte eller liknande så låste de in sig i närmaste städskrubb för att få några minuter ifred med varandra. Än så länge hade de inte blivit påkomna heller.

Thomas log brett och besvarade genast mjukt hennes kyss. Han var så glad att kunna tillbringa långt mycket mer tid med henne nu än tidigare. Just nu hade han egentligen gott om tid, han hade något möte med sin far men det var först senare på kvällen så han hade gott om tid att vara med henne nu före det.

Sophie var påväg mot biblioteket och rynkade pannan då det verkade springa många tjänare och hon såg även någon läkare springa fram och tillbaks, kunde det ha hänt något? Hon funderade snabbt på att kolla upp det, men hon hade trots allt fått ett uppdrag att hämta boken och hon skulle nog bara vara i vägen om hon kollade upp det. Vad hon dock inte visste var att en kompott mot kungen precis upptäckts men för sent - man hade precis i stunden hittat kungen dödligt sårad.

Alysia log svagt mot hans läppar, det var alltid så härligt att få vara tillsammans med honom. Hon särade på läpparna för att utveckla kyssen något, men i samma ögonblick åkte dörren till kammaren utan förvarning upp och en vakt annonserade att det var hennes majestät som hade något på hjärtat samtidigt som kvinnan klev in i rummet. Drottningen påminde väldigt mycket om Thomas. Han var helt enkelt en manlig kopia av henne. Alysia släppte taget om Thomas och backade två steg från honom innan hon neg för drottningen.

Thomas log lite lätt och skulle precis besvara det när han hörde dörren, drog sig genast undan ifrån Alysia och såg på sin mor. Ganska generat nu, vad var det med dem två och bli upptäckta på bar gärning? Först Caspian och nu hans mor. Han försökte despterat komma på nåt att säga, harklade sig lätt sen.
"Öhm jag behövde hit och fråga om ett par saker", sade han och kliade sig lätt i nacken, rätt obekväm att nyss ha blivit påkommen av sin egen mor. Drottningen såg ogillande emellan de två, hon hade inte gillat det hon såg alls vilket också syntes på henne. Men hon bestämde sig till sist för att inte säga något om det, det hon hade på hjärtat var viktigare.
"Vi får tala om det sen. Du måste komma med, din far blev överfallen på vägen hit. Han är dödligt sårad", sade hon tyst och ärligt, hon var ju rätt orolig själv för sin make men gömde undan det just nu. Hon och kungen hade aldrig älskat varandra helt heller, deras äktenskap hade varit arrangerat. Hon nickade åt sin son att följa med och gick mot kammaren där han var. Thomas såg chockat på henne, det hade han aldrig väntat sig. Han hade ju precis börjat komma överens ordentligt med sin pappa, och faktiskt börjat bry sig om varandra. Och nu hände detta? Han såg snabbt på Alysia, man såg i hans ögon att han var rentav rädd. Rädd för sin fars liv och vad det betydde - det betydde att han skulle bli tvungen att bli kung långt tidigare än han hade räknat med. Han sträckte sig snabbt efter hennes hand och följde sen efter mamman, drog med sig Alysia också då han ville ha hennes stöd.

Alysia frustade tyst till åt Thomas bortförklaring, och det var tydligt att hans mor inte heller köpte den. Vad skulle han möjligtvis kunna tänkas ha för frågor som han inte kunde ställa någon annan? Och hur kom det sig att han stod och kysste Alysia? Drottningen såg ogillande ut, det hyste inga tvivel om vad hon tyckte om det faktum att hennes son kysste en brottsling. För det var nog så hennes majestät betraktade Alysia. Kvinnan talade snart om att kungen hade blivit skadad på vägen hem, och att han inte hade lång tid kvar. Alysia riktade genast blicken till Thomas och hennes hjärta fylldes av medlidsamhet. Trots att hon inte tänkte glada tankar om kungen, så måste det här vara en chock för Thomas som på senare tid hade kommit honom närmare. Hon följde efter honom och drottningen mot kungens kammare.
”Min son,” viskade den äldre manen med rosslande andetag, sträckte ut en skakig hand mot sin son.

Thomas fick erkänna att han var väldigt dålig både på att ljuga och komma med ursäker och bortförklaringar. Det fick honom nästan att undra hur de lyckades hålla sitt förhållande hemligt tidigare, med hans dåliga lögner. Han följde genast efter sin mor, hans mammas frågor och allt fick vänta tills senare. Huvudet snurrade av tankar, varför skulle detta hända just nu när de äntligen började komma varandra närmare? Och han kände sig definitivt inte redo för att bli kung än, han tyckte han hade massor kvar att lära först. Han var genast framme hos sin far när de kom in och han pratade.
"Pappa", sade han direkt och smet helt fram till honom.
"Snälla försvinn inte", sade han tyst. Han verkade väl inte alltid vara den mest känslosamma personen, men i sånt här var han egentligen rätt känslig bara att han inte visade det.

Kungen log tappert mot hans son då han kom fram till sängen.
"Min tid är ute." Det var inte riktigt så här han hade tänkt sig att han skulle lämna världen. Men hur ofta gick saker egentligen som man hade planerat dem?
"Lyssna nu, min son. Du kommer snart officiellt att ta över tronen och bli kung. Känner du dig inte redo så måste du intala dig själv att du är redo. Det här landet ligger på ditt ansvar och det är din skyldighet att sköta om ditt land och ditt folk. Se till att du gör det bättre än mig. Som kung måste du vara stark också när andra är svaga. Som kung måste du fatta både lätta och tunga beslut. Det är inte ditt hjärta du ska lyssna med utan ditt förstånd." Medan kungen malde på stod Alysia kvar vid dörren, det fanns mycket hon inte höll med kungen om. Men det var ju inte hennes sak att lägga sig i och störa den sista stund far och son skulle få dela med varandra.