[HP] Lumos :3 & Cawith

"Jag förstår den känslan. Man förstår inte vad man ska göra, för ibland är man så nyfiken så man vill veta hur långt det leder en, men då är det för sent för att ta sig tillbaka." Han log medlidande och lät blicken vila kvar i Allisons. Han tog ett djupt andetag.

Allison svarade inte, utan log endast sorgset. Hon förde ansiktet närmare Chase's, men släppte aldrig hans ögon med blicken. Det kändes som att hon skulle drunkna i hans ögon. Hon hade aldrig sett en sådan skönhet som honom innan.

Chase slöt ögonen. Ingen av dem sade någonting, men de var väldigt nära varandra nu. Nästan för nära. Det kändes som om Chase skulle höra hans hjärta explodera ut genom bröstet vilken sekund som helst nu.

Allison slöt ögonen och lutade sig ännu närmare. Hon visste att hon skulle ångra detta, men hon ignorerade tanken och pressade hennes läppar mot Chase's.

Chase besvarade kyssen på en gång, men han fylldes med en känsla av skam. Inte pågrund utav Allison, för han ville bara ha mer och mer, men för Jason. Han förstod inte varför han tillät det här hända. Hon hade Jason. Hon hade en pojkvän, och det kändes fel att han besvarade kyssen. De gjorde fel. Han, Chase gjorde fel.

Allison fylldes av en överväldigande känsla. Allt kändes så rätt, hennes läppar passade perfekt mot hans och det kändes som att hennes hjärta skulle hoppa ur bröstet. Men detta var fel. Allison drog sig ifrån och andades in häftigt. Hon kände skammen flöda över henne, men samtidigt hade hon aldrig känt sig så upprymd under hela hennes liv.

Chase slog upp ögonen, såg skamset in i väggen. Allt kändes så långt borta. Alltihop. Han hade äntligen fått känna sina läppar mot hennes, men han hade fått känna känslan av hur Allison aldrig kunde bli hans på riktigt, hur mycket de än låtsades. Hon hade en pojkvän, och Chase kände på sig att hon inte var redo att lämna honom, om hon ens ville det. Chase visste inte ens om Allisons känslor för honom var starkare än dem för Jason, som hon hade känt mycket längre än vad hon känt Chase. Lyckoruset som han nyss känt lämnade hans kropp på en gång.
"Allison..", började han. Han fick inte fram ett ord. Det var som om allt han ville säga stockade sig i halsen, och han skakade bara på huvudet.

"Säg inget, snälla", avbröt hon men hennes röst stakade upp sig. Vad hade hon gjort? Hon ville inte möta Chase's blick utan rusade bara iväg. Hon kände sig smutsig, hur hade hon kunnat kyssa någon annan? Uppe i sovsalen slet hon av sig sin klänning och begravde sig under det mjuka täcket. Tårarna rann ned för hennes kinder. Det hade verkligen känts rätt att kyssa Chase, men samtidigt så himla fel. Hur skulle Jason reagera på vad hon hade gjort? Allison tvekade på att han skulle ta det bra, och om hennes föräldrar fick veta var hon så gott som död. Dessutom tvekade hon på att hon skulle kunna se Chase i ögonen igen. Hon hade verkligen förstört allt.

Chase blinkade till, men kände snart hur tårarna föll ner för hans kinder. Han grät aldrig. Aldrig någonsin. Han var allmänt känd som en av årskursens lugnaste och gladaste killar, men han kunde inte känna någon glädje alls. Han skulle inte ens kunna skrika rakt ut av frustration. Han reste sig upp och gick upp för trapporna för att komma upp till Ravenclawtornet. Han kröp upp i sängen, lutade sig framåt och greppade tag om hans hår. Han hatade sig själv. Hatade att Allison hade mött dem på tåget. Han hatade alltihop.

Allison hatade hur hon kände. Hon hatade att hon hade känt sig tvungen att öppna dörren till hans kupé på Hogwartsexpressen, och hon hatade hennes känslor för honom. Hon hatade att hon hade sårat Chase, och att hon hade sårat Jason när han fick veta. Hon skulle berätta för honom, men hon behövde bara tid att smälta allt. Allison grät och grät tills hon inte hade några tårar kvar, och när morgondagen kom kände hon sig helt tom. Tom på känslor, tom på allt.