Allmänt rollspel! {HP}

May rynkade på pannan mot Adeleine som det verkade ha slått slint hos.
"Hur mår du?" Frågade hon.
Det började bli kallare och May hade bara sin sommarklädnad på sig. Hon såg upp mot Hogwarts igen. Hon hade ingen klocka, men misstänkte att utegångsförbudet som hade flyttats framåt snart skulle träda i kraft. Hon skulle nog gå upp, men kanske behövde Adeleine gå till sjukhusflygeln.

Adeleine funderade på vad hon skulle göra härnäst. Hon pekade sin trollstav på en hög med trästockar längre bort. Hon visste inte vart de kom ifrån, men hon viftade enkelt på sin trollstav, och stockarna flög genom luften, och bildade en slags hydda, stor nog för alla eleverna som hade tagit sig dit. Hon viftade på trollstaven en tredje gång, och sovsäckarna som hon hade trollat fram i kammaren, landade plötsligt framför henne. Hon kände att fideliusbesvärjelsen skulle vara det ända som skyddade dem helt, och hon visste att hon och Rachel skulle vara tvungna att ta det steget. Hon suckade och tog fram sina anteckningar. Hon vände sig överraskat mot May. Det tog lång tid tills hon förstod vad hon menade. "Va?, nej!", hon brast ut i ett kort skratt, men lutade sig fram mot May, för att viska i hennes öra vad det var som hon höll på med.

Anthony gäspade trött, och såg sig omkring. Området kring den förtrollande skolan var vackert. Vart han än fäste sin blick, så kände han sig som hemma. Han drog handen genom sitt hår, och väntade på att få gå och lägga sig.

Cassandra tog ett djupt andetag och harklade sig för att framför allt få Adeleines och Rachels uppmärksamhet, ovetandes om de elever från Ilvermorny som stod i en klunga bakom.
"Ehm, alltså...", Hon var tyst i någon sekund. "Jag vill bara be om ursäkt för hur jag har bettet mig, tydligen är min far nydödsätare och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen med alla känslor och jag är inte direkt den känslomässiga personen det var därför jag stängde ut alla mina känslor och stängde ut er", hasplade hon snabbt ur sig och rodnade.

R
Rachel lutade sig över Adeleines axel för att läsa anteckningarna. Hon höjde sin trollstav, fortfarande med blicken fäst på orden i blocket. Rachel kastade en blick mot Adeleine, liksom för att se om det var dags än.

E
Ethan började bli uttråkad av att stå och vänta och kvävde en gäspning, men hans intresse fastnade på den vitblonda tjejens ord om hennes far. "Nydödsätare".
Det var därför de hade kommit till Storbritannien, mindes han.

May insåg ju att orden inte var riktade till henne, hon förstod inte det mesta av det Malfoy sade alls, men så var det där att hennes far var nydödsätare. Det träffade May hårt någonstans i bröstkorgen och fick henne att stanna kvar lite till.
"Ofta", utbrast hon frågande. Sedan rodnade hon lite. Skulle ju vara bra om hon kunde hålla tyst någon gång. Särskilt om sådant som var känsligt och inte angick henne.

Adeleine nickade mot Rachel, men vände sedan blicken mot Cassandra. Hon spärrade upp ögonen, och skulle precis kasta ur sig ett "Åh, Cas!". Men hon kände på sig att Cassandra inte skulle uppskatta att man pratade så med henne, som om hon var ett litet barn. Därför svalde hon sina ord, och lade huvudet på sned. "Men jag dömer inte dig Cas. Du är inte din pappa", menade hon.

Efter att hon hört Adeleines ord kände Cassandra sig genast bättre till mods.
"Jag har liksom alltid stängt in mina känslor och inte brytt mig, och som jag sa; jag har svårt att öppna mig för folk men jag känner mig faktiskt trygg med er", sa hon sedan. "Ja, ofta May", svarade hon sedan May med en lite kyligare ton än vad hon menade. "Förlåt, var inte meningen att låta så sur", skyndade hon sig att säga. "Jag är bara så van vid att vara dryg" la hon till och skrattade till.

Rachel log lättat och halvt kramade, halvt klappade Cassandras rygg tafatt.
"Vad bra att du sa det i alla fall", sade hon och log. "Och jag håller med Adeleine. Det är inte ditt fel att din far är som han är."

Adeleine blinkade mot sina anteckningar, och sedan mot Rachel. "Ska vi göra det? Jag vill bara få det överstökat", andades hon.

May log och himlade med ögonen, inte elakt utan snarare retsamt, lekfullt nästan. Klimatet blev genast vänligare.
Adeleine hade verkat kommit tillbaks till verkligheten så nu var hon mest orolig för Rachel som också hade tagit fram sin trollstav.