Minnen från förr (PRS)

"Jag vet, jag vet det nu tills det blir mörkt." hon visste att det inte var farligt. Men hon kunde inte rå för så fort lampan släktes. Det var visserligen enklare då hon själv hade koll på ljuset.
Hon log snett mot honom med ett skyldigt ansikte, ja hon hade känt att hon var en börda för honom.
"Patronus? o, ett par gånger har det gått. Det är en räv." hon log snett, ville inte precis skryta då han inte kunde.
"Det går inte alltid, men försöker tänka på Quidditch, första gången jag flög och första gången jag kom till Hogwarts." hon hade varit lycklig där, med sina egna.
"Jag älskade skolan även om jag alltid har känt mig felplacerad i elevhemmet." hon log snett, hon som knappt kunde läsa hade hamnat i Ravenclaw.

Zachary, som försökte se glad ut för hennes skull, hasade ner ännu djupare mot kuddarna och försökte dölja hur avundsjuk han var. Varför kunde inte han frammana en patronus? Var det någonting fel på honom inom den magiska aspekten såväl som den mänskliga? Det gjorde honom lätt förbannad på sig själv. Att han nästan önskat att även hon var inkapabel till att frambesvärja patronus besvärjelsen gjorde honom ännu vresigare. Alltid så egocentrisk, även om det inte var illa menat.
"Jag avundas dig...", mumlade han och grimaserade. "Det mest intressanta jag har kunnat åstadkomma är en strimma av ljus, men den dog bort ganska snabbt. Inte ens min patronus vill ha mig..."
Han var väl medveten om att han överdramatiserade, men det var någonting med den där jävla besvärjelsen som var viktigt för honom, någonting han trånade efter. Med en suck vände han sig mot henne och lutade huvudet mot hennes arm, då han sjunkit så långt ner i sängen att han knappt satt upp längre.
"Jag älskade också Hogwarts. Eller jag gillade snarare biblioteket och alla små skrymslen, alla hemligheter..."
Han flinade upp mot henne med en glimt i ögat.
"Det finns gångar som leder ut från slottet, visste du det?"

Tasha log snett mot honom och strök honom sakta över ryggen.
"Jag kan träna med dig om du vill. Dessutom får vi väl se till att vi gör massa trevliga saker så du har en bunt med lyckliga minnen att komma med." hon rättade ut sin arm så han skulle ligga skönt vid henne.
"Dessutom kan jag inte utföra den varje gång och skulle jag hamna i den situationen är jag inte ens säker på att jag skulle få fram den." svarade hon och skrattade sedan till.
"Ja, det visste jag allt. Vi smet ut ganska ofta till Svinhuvudet och liknande för att supa och festa." hon skrattade åter till. Liksom sin far hade hon smak för alkohol då sådant burkade gå i arv. Hon försökte dock att hålla sig undan, inte vistas i sådana miljöer och liknande. Hon kunde bara inte dricka måttligt, så bättre att hålla sig undan från det helt.

"Det handlar bara om att veta att man faktiskt kan", sade Zachary och ryckte, knapp märkbart på axlarna. "Men du kan ju alltid försöka, även om jag troligen är lika hopplös på den fronten som jag är med matlagning..."
Egentligen så var ju det där med matlagningen inte särskilt viktigt längre, men hade han en gång börjat på resan så skulle han vara tvungen att fullfölja den. Hade man en gång bestämt sig så var det bara att slutföra - den enda anledningen till att han inte varit kass i skolan.
När han hörde hennes fortsättning om de gömda gångarna ut från slottet, gav han henne en överdrivet lång blick. Tillslut var pupillerna knappt synliga längre, så smala var de.
"Du gick ut och du...söp?" Han vände ner sina springor till ögon igen och knep ihop munnen. "...var inte det ganska enfaldigt av dig ändå?"
Själv var den enda anledningen till att han kände till gångarna ett simpelt resultat av för mycket fritid. Och han skulle definitivt aldrig ha använt dem för att komma undan med att dricka sprit eller liknande. Han visste för guds skull knappt vad en fest var eller vad det innebar.

Tasha log snett mot honom.
"Du kan laga mat med, jag kan lära dig. Dessutom lagade du mat till mig. Vi får börja med något enkelt. Klarar du det så klarar du patronus sedan." hon log och mötte hans blick.
"Jag tror på dig." sa hon ärligt innan hon släppte hans blick och såg bort från hans dömande. Trots den nu mer dämpande belysningen såg hon vad han tänkte.
"Det var inte bara jag, många gjorde det." försvarade Jon sig först väl vetande att hon gjort orätt och det visste hon då med.
"Eftersom min far var som han var började jag med det i ung ålder. Sedan har det väl fortsatt och i skolan var det en häftig sak att göra och jag älskade känslan." erkände hon tillsist tyst.
"Numera vet jag om mina begränsningar och undviker, eller jag försöker. Då jag mått dom näst var det så skönt att dricka." hon tystnade visste inte hur hon skulle fortsätta eller gå han att förstå. Här med honom hade hon inte druckit men då hade det heller inte funnits något i närheten.

Zachary glodde stint framför sig med ett intetsägande ansiktsuttryck. Det hade alltså varit en häftig sak att göra? Han betvivlade inte den saken. Självklart hade ett sådant hänsynslöst beteende lett till att hon skapat sig någon slags status. Av vilket slag visste han inte riktigt - men det kan inte ha varit något negativt.
"Efter som din far var som han var borde du ha vetat bättre", muttrade han för att sedan tankfullt titta upp på henne igen. "Om det hade funnits alkohol här, hade du tagit för dig då eller motstått frestelsen?"
Han hade inte tänkt speciellt mycket på hennes relation med sprit innan eftersom de inte kommit i kontakt med någon under de senaste veckorna. Kanske var det för det bästa, då han tvivlade på att hon skulle kunnat hålla fingrarna i styr om situationen varit motsatt. Alla former av beroende var dåliga i grund och botten. Det spelade egentligen ingen roll vart de kommit ifrån eller hur de uppstått. De tog, oavsett, över ens liv på ett eller annat sätt. Nåja, det var i alla fall hans åsikt.

"Jo, jag vet. Men första gången jag smakade var jag runt åtta år. Det fanns alltid tillgängligt hemma så innan jag börjat på Hogwarts hade jag redan varit full. Jag visste väl inte vad jag gjorde då. Det spelade ändå ingen roll vad jag gjorde, det var som i skolan. Kunde jag ändå inte klara av den så kunde jag göra något annat. Det gav en känsla att vara omtyckt och populär. Som när vi tjuvrökte bakom växthusen." det var väl hon och ett annat gäng trasiga elever som var den inre gruppen, sen hade de många som ville vara med dem och med spänning följde med vad de gjorde.
"Det är inget jag är stolt över, men det var och är ett sätt att överleva." hon suckade, hon krävde inte att han skulle förstå. Hon visste hur ironiskt det var, särskilt som hon själv varit uppvuxen i det.
"Jag vet att det är fel, att allt jag gör är fel. Men samtidigt förstör jag bara för mig själv och ingen annan. Jag har varken barn eller familj och det är tur." hon rycker sedan på axlarna åt hans fråga.
"Det beror på, beror på mitt mående och vad som har hänt. Som nu efter drömmen om nu inte du kommit. Du kom och lugnade ner mig, skingrade tankarna." hon log snett men tacksamt mot honom.

"Att stå och röka bakom växthusen var alltså ett sätt att överleva för dig?" Frågade han och höjde ett ögonbryn. "Väldigt charmigt och genomtänkt, en genial idé."
Sarkasm, sarkasm och mer sarkasm. Han fann det nästan ironiskt att en person som satt i en så värdelös situation som han gjort, fortsatte med de dåliga vanor hon egentligen avskydde på ett ställe där de till och med var förbjudna. Hade inte tiden på Hogwarts varit ett mer än ett perfekt tillfälle för henne att ta sig i kragen? På den fronten förstod han henne verkligen inte. Det lät så enfaldigt och korkat i hans öron, men han valde att inte tala om det för henne.
"Jag antar att det är bra att du har självinsikt", mumlade han när hon var klar. "Glöm bara inte att även om du bara förstör för dig själv, så kan det leda till att någon annan far illa...Hur som helst, jag är glad att jag är bra på någonting i alla fall även om.."
Han av avbröt sig själv mitt i meningen och gäspade stort.
"Om jag stannar här kommer jag somna. Det kanske är lika bra att glömma den där förlorade sömnen och äta någonting? Jag är vrålhungrig."

Tasha visste inte vad hon skulle svara, så hon svarade inte. Han verkade ändå dumförklara henne i allt hon sa även om han inte sa allt högt. Klart att hon visste att allt var idiotiskt, men då hade det inte känts som någon ide att kämpa och det gjorde det inte nu heller. Att hon överlevt var väl Quidditchen och att känna sig uppskattad trots att hon inte klarade av skolan i övrigt.
"Du är ju alltid hungrig." skrattade Tasha till slutligen. För henne kändes det som de ätit nyligen. Men visst hon hade inget emot att göra något annat. Morgonen grydde och man kunde se solen gå upp genom fönstret, så det var ingen ide att somna om vilket som.
"Visst, inte för att jag är hungrig, men vi kan alltid ta något." sa hon och satte sig upp, det var ju ändå frukost snart så.

Zachary var mycket riktigt hungrig precis hela tiden. Dag ut och dag in, alltid lika förbannat utsvulten. Det kanske var att gå en aning till överdrift, men det stämde ju i princip.
"Jag vet, det är bara att du vänjer dig", konstaterade han och slängde benen över sängkanten.
Slött ställde han sig upp och sträckte armarna över huvudet så att benen i dem knakade olycksbådande. Det var fortfarande mörkt utomhus - inte en speciellt stor överraskning. Han undrade hur mycket klockan kunde tänkas vara men släppte snabbt sina funderingar angående det. Vid närmare eftertanke hade han kommit till slutsatsen att han faktiskt inte ville veta.
"Hungrig eller ej, du ska äta något vilket som", sade han beslutsamt och började dra händerna genom det bångstyriga håret. Varför kunde det aldrig hålla sig platt? Det såg ju värre ut än änden på en kvast.
"Nej vet du vad? Jag bryr mig faktiskt inte om hur mitt hår ser ut", muttrade han tillslut och gav upp sina försök att rätta till det.