[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

"Hen hatar mig", mumlade jag till ingen särskild medan jag vände tillbaka blicken mot Percy och Luke.
Bådas svärd var slängda åt varsitt håll och eftersom att jag inte hade gjort något som fysiskt tärt på mig skyndade jag mig att krypa mot Lukes svärd.
Det var tungt i min hand och jag lät fingrarna löpa längs med eggen.
Ljudet av handflata-mot-kind fick mig att rysa till och var med ens lycklig över att aldrig ha fått en örfil av Percy.
Eller över att inte ha fått Percy arg fast han var säkert småsur över att vi inte låtit honom följa med på uppdraget från första början.
Jag kröp snabbt tillbaka till Annabeth med svärdet i handen.
"Kommer vi hem härifrån?" andades jag och Annabeth nickade så att de rödblonda lockarna flög omkring i tofsen.
"Percy har kontakter."

Jag ville åka hem. Inte till lägret, där kommer jag mobbas av Aresbarnen för att ha blivit misshandlad, utan Hem.
Hem till Mamma och Nicolas. Och Willy. Min lillebror.
Jag ville krypa upp i mammas famn och berätta om allt som hänt, jag ville vara arg på henne för att hon aldrig sagt vem min pappa var.
Jag ville ha ett normalt liv.
Jag ville väldigt mycket. Bland annat inte komma tillbaks till lägret om jag inte behövde.
"Jag..-" Försökte jag, men avbröts av smärtan i lungorna. "Jag vill alfdrig tillaks tll camp igen" Rösten lät rosslig, och min svullna överläpp gjorde det hela mycket svårare att säga.
JAg ville sätta mig upp mot väggen, men var rädd att smärtan skulle förvrängas till max om jag rörde mig.
"Fan fta allt" Spottade jag ut mot ingen särskild, störde mig på alla jävla sår, och skador.
"Du måste botas, Willson, va inte dum." Mumlade Annabeth till svar med len röst, men jag kände på mig att hon bara gjorde till den för att inte verka alldeles för hård.
Det spelade ändå ingen roll. Jag hade inga ytliga sår som en dödlig doktor inte kunde fixa. Jag skulle säga att jag hamnat i bråk. På sätt och vis var det ju sant, förutom att jag hade låtit mig misshandlats, och inte gjort större motstånd.
Ingen skulle köpa det. Verkligen ingen.

"Förlåt", mumlade jag till ingen särskild.
"Men va inte löjlig, var de inte du som klagade på Nicolas?" frågade jag försiktigt, ville inte riva upp nåt.
"Ingen kommer mobba dig, om det är det du är rädd för", försökte Annabeth, men Nema skakade på huvudet och Annabeth suckade.
"Regnbåge och company-"
"Regnbåge?" frågade jag tvivlande och Tyson lyste upp.
"Fiskponny!"
Annabeth nickade åt Tysons håll och mumlade ett 'precis'.
"-De eskorterar er dit."
Nema gjorde något som liknade tummen upp och jag nickade likgilkigt. Det skulle inte vara så kul att återvända såhär, but hey - det skulle bli skönt. Jag var ingen hjälte som Percy eller någon som Annabeth.
Ett vrål dånade från de två stridande halvgudarna och ett ben knäcktes.
Ouch.

Annabeth vände sig snabbt om till Tyson och Nickade snabbt, innan hon drog sin dolk och ställde sig bredvid Percy. Hon sa nått till honom som jag inte uppfattade, men som fick honom att rycka upp sig.
Tyson lyfte upp mig på samma sätt som förut, och en ilning av smärta sändes igenom mig igen. Tyson måste sätt mig grimasera, för han saktade genast in.
"Ska vi bara lämna dem?" Frågade Hazel upprört. Förstod ändå känslan; de hade kommit och hjälp oss (*host*mig*host*), men då sticker vi bara? Ändå vet jag att vi måste sticka.
"Bror klarar sig" Svarade Tyson med en snyftning.
Jag blundade. Ville inte se skeppet mer. Istället fokuserade jag på smärtan.
Varför just det var smärta. Om man kunde omvända den till något som inte var smärta. Det funkade inte.
Jag kunde nästan se framför mig hur någon förklarade mina skador. "Noema Willson (då ska jag avbryta med ett "Bara Nema" ), en bruten vrist, en spricka i axeln, och inre blödningar vid bröstet. Ansiktet är nätt och jämnt mosat och näsan är bruten. Det lyckliga är att Den kommer läka snabbare än dem andra brytningarna."
Wow, make me so happy.

Jag travade på efter Tyson och vi närmade oss havet som skvalpade mot däck utanför. Bara ljudet gjorde mig illamående men jag trängde bestämt ner spyan i magen igen
A/N vad skrev jag nyss? END OF A/N
Havet glittrade inbjudande och solen speglades rosa, orange och brandgult i vattnet och jag kände framför mig hur den svalkande oceanen skulle kännas mot min smutsiga hud.
Tyson stannade och vi klättrade nerför en repstege bara för att bli mött av gnägganden.
Två djur med hästframdel och fiskstjärt hälsade glatt på mig och Nema.
Ingen av oss sa något till varann utan vi bara gled ner på deras blöta ryggar.
En sval kvällsbris kylde ner mig och jag andades lättat ut när mina ben gled ner i vattnet.
Nema grimarserade.
Med en sista avskedshälsning till Tyson började vi röra oss över vattnet.

------

Hey, mama, don't stress your mind
We coming home tonight
Hey, mama, we gonna be alright
Dry those eyes
We'll be back in the morning when the sun starts to rise
So mama, don't stress your mind
So mama, don't stress your mind

Jadå♥
VÅRT NYA ROLL, HoO♥