~Bayrios~ [Fantasy Roll]

"Arya, du måste upp nån gång, det går inte att bara stänga in sig och sova för resten av sitt liv." Parvati drog i Aryas arm för att få upp henne ur sängen, men Arya rörde sig inte, "Arya, folk har börjat undra, det går alla möjliga rykten om hur du blivit sjuk, extremt paranoid och till och med-"
Parvati avbröt sig. Arya öppnade ögonen.
"Vad?" Frågade hon bestämt.
"Hur du faktiskt har blivit en demon..."
Aryas ansikte mulnade.
"Så för att jag har hållit mig undan i två veckor-"
"Tre veckor," avbröt Parvati, "Arya, det har gått tre veckor..."
"Ja, ja, det spelar ingen roll hur lång tid som har gått!" sade Arya irriterat, "för att jag har dragit mig undan har folk börjat gå runt och tro att jag har förvandlats till något...monster"
Arya skakade irriterat på huvudet.
"Det är helt sjukt vad folk får för fantasier när saker inte är som det brukar."
Parvati bet sig i tungan. Arya såg det.
"Vad är det nudå?" frågade hon.
Parvati tvekade lite, men gav sig efter ett par sekunder.
"Det är inte precis "folk" som har fått för sig det här..." började hon, "ryktet spreds...ganska medvetet ut av någon..."
Arya tryckte en kudde mot ansiktet.
"Priyanka."
Parvati nickade.
"Inte särskilt svårt att gissa..." skrockade Arya och tog bort kudden från ansiktet, "och vad föreslår du att jag ska göra åt det då?"
Parvati bet sig i tungan igen.
"Säg bara." Sade Arya irriterat.
"Jag föreslår att du deltar i kvällens festligheter." Sade Parvati bestämt, "då kan alla se att du inte är något monster."

Arya låg inte längre på sängen utan spatserade fram och tillbaka på golvet framför en något orolig Parvati.
"Det kommer aldrig att gå." Sade Arya stressat, "jag kan inte träffa folk just nu, det skulle bara göra allt värre...alla blickar och viskningar och-"
Arya stannade och och rös. Parvati bet sig i läppen.
"Arya, du har gjort det förut, visst har du alltid varit väldigt...introvert, men fester har du gått på förut, blickar har du fått förut och viskningar har du alltid hört omkring dig, du klarar det, detta är inget nytt!"
Arya skakade på huvudet och fortsatte att gå fram och tillbaka utan att säga något. Nu blev Parvati orolig på riktigt. Hon tog ett stort kliv fram mot Arya, greppade tag om hennes axlar och tvingade sin vän att se henne i ögonen.
"ARYA!" Utropade hon, "om du inte går utanför det här rummet ikväll kommer du att bli ett monster!"
Arya sade ingenting. Bara stirrade på Parvati under tiden hon talade.
"Arya, lyssna på mig, du har varit här inne länge nog, jag är orolig för dig." Parvati släppte Aryas axlar, "klä upp dig, gå på festen, bevisa att ryktet inte är sant, knäpp Priyanka på näsan och kom tillbaka hit direkt efter. Något mer behöver du inte göra, bara du inte stannar här!"
Aryas hållning sjönk ihop och slappnade av igen. Hon suckade och satt sig på sängen.
"Du har rätt" sade hon, "jag vet inte vad jag håller på med längre, allting känns så...meningslöst, utan honom."
Parvati satte sig bredvid Arya.
"Det är så ironiskt på något sätt." fortsatte Arya, "hur hela mitt folk föraktar mig, medan den första Letoyan jag någonsin träffar visar sådan vänlighet..."
Parvati skakade på huvudet.
"Hela ditt folk föraktar dig inte Arya."
Arya höjde på ett ögonbryn.
"Jag finns ju här! Jag föraktar dig inte." Sade Parvati med en litet leende. Arya kunde inte låta bli att le tillbaka.
"Och jag hjälper dig att göra dig i ordning inför festen."

Senare på dagen, efter att Parvati borstat igenom Aryas hår för sjuttonde gången, var det till slut dax att ansluta sig till folkmassorna nere i tronsalen. Arya var så nervös att hennes händer skakade. Hon stod framför dörren ut från hennes gemak och försökte att inte tänka på allt som skulle kunna hända under kvällen. Vilket inte gick så bra. Bild efter bild av hur hon skulle kunna klanta till det eller hur folk skulle viska om henne flög förbi i hennes sinne. Ta det lugnt, allt kommer att gå bra. Intalade hon sig. Parvati satte fast det sista smycket i Aryas öra och öppnade dörren ut i korridoren.

Festen var nästan lika hemsk som Arya föreställt sig. Ovanligt många blickar och viskningar hördes vart hon än gick, spänningen i luften var olidlig. Parvati däremot verkade inte märka av någonting. Hon gick med ett brett leende på läpparna bredvid Arya och hälsade på alla som gick förbi. Arya hade nästan glömt bort hur omtyckt Parvati var på hovet. Det verkade inte finnas en ända människa som inte tyckte om henne.

"Jag är snart tillbaka." Sade Parvati över den höga musiken, "gå ingenstans, jag vill bara hitta Ravi, han sa att han tänkte vara med ikväll."
Arya nickade åt sin vän men såg något orolig ut när hon vänt ryggen till. Nu stod hon alldeles ensam i hörnet av salen och visste inte riktigt vad hon skulle göra. Vanligt vis skulle Arya inte alls varit minsta nervös men något inom henne hade förändrats. Saknaden efter Erik hade gjort henne så svag och ynklig att hon kände sig som ett litet barn igen. Så sårbar på något sätt.

"Så demonen bestämde sig för att komma ut trots allt?" Förolämpningen kom plötsligt, men var inte oväntad.
"Priyanka." Sade Arya med en mörk röst.
"Ashiwarya." Svarade Priyanka med förakt.
"Vad vill du?" Frågade Arya rakt ut utan minsta tvekan i rösten. Ilskan bubblade inom henne vid åsynen av den andra kvinnan. Priyanka höjde på ena ögonbrynet.
"Åh, inte så mycket, bara se hur du gjort för att dölja ditt sanna jag..."
Arya bara gapade, osäker på vad hon skulle svara. Visst hade Priyanka alltid avskytt Arya men hennes så öppna anklagelser och förolämpningar kunde kosta henne friheten.
"Hör du inte vad du säger?" flög det ur Arya, "tror du på riktigt att jag dödade mina egna föräldrar!?"
Det blev tyst runt omkring de två kvinnorna. Festen verkade ha stannat upp och iakttog spänt vad som hände. Priyanka stod tyst en liten stund innan hon fräste sitt svar i ansiktet på Arya.
"Jag tror inte, jag vet!" sade hon, "bara för att du råkar ha drottningen lindat runt ditt lillfinger betyder det inte att alla andra bara godtar din ursäkt om hur trädet föll över Ranya och Barahma! Alla vet vad du gjorde och nån gång kommer du att få betala för det!"
Arya bara stirrade. Hon kunde inte förstå vad Priyanka precis hade sagt. Eller hur hon kunde sagt det. Hon såg sig om i salen men kunde inte finna Parvati någonstans.
"Jag..." började hon samtidigt som ilskan bubblade upp inom henne. Aryas gräns var nådd. Hon måste bort därifrån.

Barfota sprang hon genom palatsets korridorer och över slottsgården. Bort från festen, tronsalen, människorna, Priyanka och alla som hatade henne. Så fort hon kom till Dayas box kastade hon sig upp på hästen och utan så mycket som en sadel eller tyglar galopperade hon ut från palatset och alla dess hemskheter. Bort från allt.

Erik hade ridit i timmar, det var tröttsamt då det inte kändes som om han kom någonstans alls. Det liksom blev inget av det hela.
"Detta tar ju en evighet...." Frigga stannade plötsligt upp och sträckte på sin hals. Erik följde rörelsen och såg precis som hon ett skimrande sken längre bort i fjärran. Nu var det så mörkt omkring dem att det inte gick att ta miste på vad det var.
"Palatset i söder." mumlade Erik och en våg av lättnad och glädje rusade genom honom. Hur han skulle ta sig in, hur han skulle hitta Arya eller hur han ens skulle ta sig fram dit var oklart för honom men plötsligt så var han i alla fall nära.
"Kom igen Frigga!" utbrast han och mungiporna, Frigga frustade och de satte av i en mjuk trav innan de föll in i en lagom stark galopp.

Det hade inte gått många minuter innan de kunde urskilja ljus bakom ett par träd. Erik gjorde halt med Frigga och tittade framför sig.
"Jaha, hur ska jag kunna komma in nu då.. En Letoyan, i ett palats i Söder. Jo tjena.... Du Frigga, jag tänkte nog inte riktigt igenom-" Erik avbröt sig själv, han spände öronen. Något närmade sig dem. Hade han missat en spanare? Var soldater på väg mot honom? Nej, det var bara en i sådana fall, han kunde bara höra ljudet från en enda häst. Eriks hjärta började bulta, det enda vapen han hade fått med sig var en dolk i sitt skoskaft. Inte mycket att beskydda sig med mot eventuella soldater. Han lutade sig snett nedåt för att vara beredd att greppa dolken, han ville inte hålla den i handen då det kunde ses som fientligt. Men han var beredd att antingen greppa sitt vapen eller sätta Frigga i full galopp bort därifrån...

Arya pressade Daya till max. Hon hade bara en sak i huvudet. Bort. Så långt det bara gick att komma. Hennes tänder var hårt ihop bitna och ögonen stirrade vilt rakt fram. Hon visste inte riktigt vart hon var påväg men så länge hon kom till en tyst plats utan människor var hon nöjd. En plats hon kunde vara ifred på och stanna så länge hon ville utan att någon hittade henne.

Arya hade missat det om det inte vore för att Daya tvärnitade innan de hann rida förbi. Arya väcktes ur sin extrema målmedvetenhet och spanade omkring sig tills hon fick syn på vad Daya stannat för. Det var siluetten en ensam ryttare, femtio meter framför dem. Arya var ganska säker på att det var en man. Han var alldeles för lång och bred för att vara en kvinna. Arya sträckte på sig lite. Tänk om det var en vakt från palatset som sett henne och tänkte föra henne tillbaka?
"Vem där?" Ropade Arya bestämt ut i mörkret.

När mannen i skuggorna först inte svarade henne blev Arya något orolig. Alldeles för sent upptäckte hon också att hon i sin hast att lämna palatset så fort som möjligt hade glömt alla sina vapen kvar i sitt gemak. Samt att festkläderna hon bar inte var de bästa att ha på sig i strid. När mannen började, utan att säga någonting, skritta emot henne blev Arya riktigt orolig. Hennes första impuls var att snabbt som ögat ta sig därifrån, men något hindrade henne. Hon ville, endast av nyfikenhet, vänta tills ryttaren kom ut i ljuset. Se hur han såg ut och vem han var. Men när han till slut kom så nära att hon kunde se hans ansikte tappade hon helt hakan. Efter allt som hänt de senaste dagarna var detta ändå det allra mest surealistiska. Den mystiske mannen som stått bland skuggorna var ingen mindre än Erik. Hennes Erik. Den Letoyanske prinsen som stulit hennes hjärta och fått den hårdhudade prinsessan av Söder att gråta. Den Erik stod ljust nu framför henne och log sitt varma leende hon saknat så mycket.

Arya kunde inte andas. Hon satt blick stilla på Daya och stirrade på Erik en bit framför henne utan att ge ifrån sig minsta ljud.