Prs med Wolf

Anaid tog Rascals hand i båda sina. Hon mindes dagen då hennes far försökt skjuta henne. Samma dag som han dog. Skuldkänslorna var fruktansvärda. Hertigen hade hatat henne för att hon var en häxa, inget Anaid egentligen kunnat hjälpa, men Rascals far hade avvisat Rascal för att han var vän med Anaid. Det var alltså Anaids fel.
Anaid stannade.
"Astrid, Minosa, Sham, Aimil och Rascal, följ med de som evakueras jag måste stanna här.."
Minosa protesterade vilt.
"ANAID! Är du galen!? Det kommer att bli krig här! Du kommer dö! Du kan inte..!"
"Minosa, min mor är död, min far är död, min syster är död och mina tre bröder är påväg att dö, de är min sista familj om jag inte stannar och räddar dem kommer jag inte ha någon kvar jag måste" hon fortsatte lite tystare, "Och jag förtjänar det..."
"Nej Anaid! Du måste följa med oss du kan inte stanna här!" Minosas ögon började rinna, "Du är den ända familj jag har!"
Tårarna brände bakom ögonen på Anaid.
"Minosa jag..." längre hann hon inte innan Minosa tagit ett kliv fram och kramat om henne.
Anaid snyftade och kramade tillbaka.
Efter en liten stund släppte de varandra.
"Anaid...förlåt mig, du vet att jag inte menade vad jag sade..." Minosa vände sig mot Aimil, "Förlåt att jag attackerade dig det...det är komplicerat"
Anaid torkade sina kinder.
"Minosa..." Anaid tog ett steg bakåt, "Förlåt mig..."
Innan någon hann blinka kastade Anaid en stormvind mot sällskapet så att alla kastades flera meter bakåt och landade på rygg på marken.
Två sekunder senare var Anaids fot helad och hon försvunnen bland tälten i lägret.

Vargarna hade blivit så chockade över Anaids tal att de inte tänkt på att prata förrän det var försent.
"Anaid, vänta!" ropade Rascal och sträckte ut en hand efter henne, men när han var bara två centimeter från hennes fingrar slog en kraftig vind omkull honom. Han landade hårt på Sham som tappade andan och gav upp ett stön av smärta. Aimil reste sig upp precis innan en flammande pil slog ner i marken hon nyss legat på. Människorna hade börjat sitt anfall. Rascal rullade av Sham och såg upp på himlen. Pilen var inte ensam. En våg av eld tornade upp sig ovanför dem och slog ner som meteorer i lägret. Tälten stod i brand och det dröjde inte länge innan en tjock rök skymde sikten. Anaid syntes inte till.
"Anaid!" skrek Rascal panikslaget och såg sig omkring. De hade hamnat mellan tre stora klippväggar. Den enda vägen ut var genom vägen de kommit. Rascal gav sig inte tid att tänka. Han kastade sig in i lägret efter Anaid.
"Rascal, nej!" utropade Sham och gjorde en ansats att följa efter, men ett brinnande tält kollapsade framför dem och förvandlade vägen in i lägret till ett inferno. Sham föll tillbaka med handen framför ansiktet.
"Vi är fast!" sade han. Aimil hade backat bakåt och stod nu bland buskarna intill den ena klippväggen.
"Nej, det är vi inte. Det här är flyktvägen!" Hon höll undan buskarna så att de andra kunde se den smala tunnelöppningen bakom dem. Den sluttade brant nedåt och låg försänkt i svart mörker.
"Kom igen!" uppmanade Aimil och försvann ner i tunneln.

Anaid var mitt i skottlinjen. Överallt brann det och pilar for från alla möjliga håll. Hamnskiftare och människor dog som flugor överallt på alla hemska vis. En människoman fin strupen avbotrn av en varg, en hamnskiftarkvinna fick ett svärd genomborrat sitt hjärta. Anaid kunde inte se någon av sin bröder i kaoset. Hon hostade av röken och kisade med ögonen för att se bättre.
Så dök Rascal upp precis bakom henne. Anaid fylldes både av glädje och ilska.
"RASCAL!! ÄR DU HELT GALEN!? DU SKULLE FÖLJT MED DEM ANDRA!!"
En människo man kastade sig emot Anaid och Rascal. Han hade svärdet höjt för att hugga och tänderna hårt sammanbitna. Drt var nätt och jämt att Rascal träffades.
Ilskan flammade upp i Anaid, hon skrek och drog sin dolk ur bältet. Hon körde vapnets vassa egg i ryggen på mannen, han skrek och föll till marken. När han låg ner kastade Anaid sig snabbt ner mot honom och stack dolken i hans hjärta. När mannen var död såg Anaid upp på Rascal igen. För en sekund syntes lite av den gamla, hämdlystna Anaid i hennes ögon.

Innan Rascal hittade Anaid hade han sprungit genom lägret i ren förvirring.
Den tjocka röken stack i hans näsa och tårade hans ögon, så han kunde inte känna några andra dofter eller se ordentligt. Skrik ljöd genom kaoset och till Rascals fasa kände han igen många av dem. Han sprang förbi en människa vars hals pumpade ut en tjock stråle blod. Han såg Eoins livlösa kropp genomborrad av ett efterlämnat svärd. Rascal kände ett hugg av sorg vid åsynen av honom, men han kunde inte stanna för att sörja. När han sprang hörde han plötsligt Anaids röst och hade sprungit in i henne om hon inte upptäckt honom först. Plötsligt flög ett svärd genom luften mellan dem och Rascal kastade sig åt sidan. Han undvek svärdets egg med några millimeter och hann inte ens resa sig förrän Anaid brutalt hade avslutat hans liv. När Rascal såg på henne for en il genom kroppen. Hennes ögon skrämde honom. Han såg bort och tog hennes hand.
"Vi måste härifrån. Nu!"

Samtidigt sprang deras vänner genom tunneln. Det var trångt och mörkt, men på något vis lyckades de ta sig framåt. Sham kunde höra ljudet av röster längre fram och kände den välbekanta doften av vargar. Aimil kände till flyktvägen. Hon hade fått lära sig allt om den under hennes tid i armén och visste att det bara var en fråga om minuter innan de nådde ett enormt grottrum i underjorden, stort nog att hålla hela flocken om nödvändigt. De äldre och valparna måste ha hunnit dit före dem. Aimil mindes skinnet Rascal fått av ledaren och hoppades att ingen skulle ha tid att förneka dem inträde när de väl kom fram.

Minosa och Astrid följde skräckslagna med Sham och Aimil. Den mörka tunneln var inte bara skrämande i sig, mörkret som låg tät kanske var lätt för hamnskiftare att se i, men för människor var det omöjligt. De båda flickorna snubblade flera gånger över stenar och annat hela tiden.
"Är ni verkligen säkra på vad vi gör?" frågade Astrid hest.

Anaid och Rascal sprang runt tält och strider men Anaid kunde inte se skymten av sina bröder. Hon såg en död hertig en gång men det var ingen hon kunde namnet på.
Till slut stannade hon upp.
"Rascal, vänta" andfått såg Anaid på Rascal, "Jag är så ledsen för allting! Det här är mitt fel! Alltihop! Om jag kämpat mera vid attacken på slottet skulle detta inte hänt! Och hade jag kämpat mera när din far attackerade mig hade du haft..."
Tårarna rann ner för Anaids kinder.
"Rascal förlåt mig! Jag...jag..."

Rascal saktade in och vände sig mot Anaid. Han såg sorgset på henne och fångade upp tårarna på sina fingertoppar.
"Shh... Inget av det här är ditt fel, jag är glad att jag mötte dig. Jag ångrar inget." Hans händer gled neråt tills han höll om hennes händer.
"Låt oss skynda oss att hitta dina bröder och sedan springa efter de andra", sade han och drog ömt i henne tills de var uppe i samma tempo som förut igen. De sprang vidare. Rascal såg fler kroppar och varje gång han såg en av flockens medlemmar död skar det i hans själ. Plötsligt insåg han att tälten började minska i antal och ganska snart skymtade han det stora, kala området i mitten av lägret som fungerade som samlingsplats. Det var översållat av stridande. Rascal spanade efter sin pappa, men såg honom inte. Däremot såg han Adam i vimlet och skyndade sig att uppmärksamma Anaid.

"Lita på mig", svarade Aimil kort och fortsatte i samma tempo trots att de unga kvinnorna hamnat lite på efterkälken.
"Vi är nästan framme", sade hon och mycket riktigt; tunneln blev bredare och bredare tills den slutligen mynnade ut i grottsalen. Gamla vargar och vargar för unga för att slåss stod i klungor under grottans välvda tak och pratade lågt med varandra. Aimil tog Minosas hand och Sham grabbade tag i Astrids. De tog sig obemärkt längre in i grottan genom att hålla sig intill väggen och undvika ögonkontakt.

När Anaid såg Adam blev hon genast mycket lättad. En av hennes bröder var vid liv i alla fall.
"ADAM!!" Anaid skrek sin brors namn tills hon fick hans uppmärksamhet, "Adam! Kom! Vi måste ta oss härifrån innan..."
Anaid stannade upp mitt i meningen och bara gapade. Adam hade slagit ner vargen han slagits emot och såg nu med hat mot Anaid och Rascal. Han spände sin båge och riktade den mot sin syster och hamnskiftaren brevid henne.
Pilen avfyrades innan Anaud hann förstå vad som hände. Den närmade sig de båda vännerna med enorm fart men för Anaid gick den i slow-motion.
Innan hon hann tänka, innan hon hann blinka eller förstå vad som hände hade Anaid knuffat undan Rascal precis innan pilen träffade.
I början märkte Anaid inte vad som hänt. Hon kände inget förren två sekunder senare. Den mörkgröna klänningen hon bar fick em röd-svart nyans ett par centimeter under revbenen. Pilen stack ut ur Anaids vänstra sida. Hon vände sig mot Rascal med glasartade ögon.
"Rascal.........klipp aldrig av ditt hår..." sedan blev allt svart och medvetandet försvann.

Astrid oc Minosa tryckte sig tätt intill den hamnskiftare som dragit dem med sig. De båda gjorde allt för att dölja sina ansiktet med hjälp av håret. De var båda mycket skärrade och rädda. Minosa började undra om elendet nånsinn skulle få ett slut.
"Vart är vi påväg?" viskade Minosa i Aimils öra.

Rascal fångade upp Anaids livlösa kropp och stirrade på hennes ansikte som i trans. Hur kunde det här hända? Han drogs tillbaka till verkligheten när Adams andra pil slog ner i marken bredvid hans fot. Han lade sina händer runt pilskaftet utanför Anaids bröst och knäckte av den. Sedan drog han upp Anaid på sin rygg. Han kände hur blodet från hennes sår blötte hans rygg. Med en sista hatisk blick på Adam sprang han iväg. Hans hjärta slog hårt i bröstet och han hoppades att Anaids fortfarande gjorde detsamma. Han måste få henne till Aimil innan det är försent. Hon hade redan förlorat så mycket blod. Tårarna steg upp i Rascals ögon, han visste inte om det var på grund av röken eller Anaid, men han visste att smärtan i hans hjärta förvärrades för varje sekund som gick.
"Håll ut Anaid, du kommer klara dig", viskade han, mestadels för sin egen skull. När han nådde klippväggarna var tältet som kollapsat förut bara en hög med aska och han kunde lätt vada igenom. Han brydde sig inte om att hålla undan buskarna utan plöjde sin väg igenom till tunneln. Sedan fortsatte han sin språngmarsch med rädslan att det redan var försent.

Aimil ignorerade Minosas fråga och fokuserade på att ta dem så långt in som möjligt. Hon ville hitta ett ställe utan folk så att de kunde vara ifred, men också ha fri sikt. När Rascal och Anaid kom, behövde de kunna hitta dem. Aimil tillät sig inte att tänka på att de kanske inte skulle komma alls. Anaid hade tagit en plats nära hennes hjärta och ända sedan branden hade Rascal varit som en andra bror för henne. Hon ville inte förlora fler familjemedlemmar.

Norman såg allting på avstånd. Hur Adam skjutit mot Rascal och Anaid och träffat Anaid i sidan. Han såg hur Rascal fångade upp Anaids kropp och bröt av pilen. När Rascal sprang bort med kroppen kunde Norman inte stå och se på längre. Han förbannade Adam och kastade sig efter Rascal. Det var svårt att hänga med mellan alla strider och trasiga tält men han släppte aldrig hamnskiftaren ur blicken. När de kom fram till tunneln var Norman nästan ikapp.
"RASCAL!" Skrek Norman genom tunneln, "RASCAL!! Det är Norman! Vänta!"

Rascal bromsade in så plötsligt att grus flög upp framför honom. Han hade hört Normans röst eka genom tunneln. Försiktigt lät han Anaid glida av hans rygg och lutade henne mot tunnelns vägg.
För några sekunder lystes tunneln upp av ljuset från Rascals förvandling och när det försvann stod där en vit varg som lös som ett spöke i mörkret.
Rascal blottade sina tänder när han såg Normans siluett närma sig och morrade dovt. Han tänkte inte låta Anaids bröder skada henne mer. Med rest ragg och öppen mun gick han hotfullt närmare Norman.