Monster High School 2

~Rosie

Jag sätter mig lite utmattad ner på närmaste bänk. ''Jag heter Rosie, vad heter du'' säger jag vänligt och ler stort.
Jag kastar en blick på tjejen som ser ut att må mycket bättre.

Marlyn~

"Jag heter Marlyn. Vad är du för varelse? Säger jag och reser mig upp för hon som ligger på marken ser mycket mer avslappnad ut även om hon blundar.
"Vet någon vem hon är eller vad hon heter?" undrar jag och tittar på alla som kom in i salen.

~Rosie

''Jag är en älva'' svarar jag på Marlyns fråga.

Chi~
Det känns som om alla tittar på mig. Jag vet att alla tittar på mig. Varför tittar alla på mig? Jag vill inte att alla ska titta på mig!
Snälla ta mig härifrån så folk kan sluta titta jag vill bort härifrån snälla jag vill inte vara här jag kommer få en panikattack igen snälla kan inte någon ta bort mig jag vill bara bort härifrån snälla snällasnällasnällasnälla

~Isolde
" Hallå kan alla sluta stirra på henne har ni inte fått någon uppfostrar alls eller det är fullt att stirra på andra" sa jag och himlade med ögonen.

Alec ~
Huh. Där försvann rampljuset.
Jag fortsätter med teckningen och går in i detaljerna nu. Jag drar försiktigt pennan över pappret med skarpa drag. Allt runt omkring mig suddas ut och det ända ljudet som når mina öron är av pennan som flyger över skissen som snart börjar bli en teckning. Jag drar mig ur dvalan i en kort sekund för att dra upp färgpennorna som jag fick i julas och börjar skugga bilden och fylla i konturerna.
Precis när jag ska fortsätta med ängelns sköra hår öppnar sig himmeln och vattnet vräker ner.
Trädet lyckas skydda mig lite och jag stoppar förskräckt ner mitt ritblock i väskan, men själv känner jag hur det våta håret klistrar sig mot pannan.
"Ufgh", mumlar jag och reser mig upp.
Jag märker att Falx fortfarande är kvar här ute i den kyliga luften så jag kastar ryggsäcken över axeln och skrattar torrt lite.
"Ska vi gå in nu? Jag vet inte det där glödandet gör dig varm, men jag fryser i alla fall ihjäl"

Chi~
Jag får tillslut tillräckligt med styrka för att göra mig osynlig, och jag stapplar ut ur salen och går ut igen. Jag är trött, så jag tänker sova. Det där trädet verkade faktiskt som en bra plats att ligga på, och jag har faktiskt ingen lust att sova inne.

Jag går till trädet och klättrar långsamt upp i det, och sedan lägger jag mig försiktigt på mage, mån om att inte skada min nyläkta vinge. Plötsligt väller en våg av skam genom mig och jag begraver mitt huvud i löven och stönar. Nu tror alla säkert att jag är typ världens svagaste, mäst känsliga varelse någonsin. Typiskt mig och min klumpighet att falla ner från det där jäkla trädet. Och sedan låsas svimma. Jag inser nu att det skulle varit betydligt mycket lättare om jag bara hade rest mig upp och sagt att det var okej. Typiskt mig och min blyga jäkla personlighet. Och min sociala ångest.

Typiskt mig..

~Fadella (Falx)

Hon vänder sig om och kollar på Alec med hennes nu smått förvirrade ögon, han ser genomblöt ut. Det har alltså börjat regna? Hon stannar upp i tanken och skriker, "REGN!?". I panik kollar hon runt efter något skydd mot regnet. Hon har redan blivit ganska blöt som står öppet och låter regndropparna falla rakt på henne, hon känner sig tyngre och om hon blir mycket blötare så kommer hon att kollapsa. Hon lägger tummarna av hennes vingar mot Alecs axlar och kollar honom i ögonen, "Alec, jag klarar inte av regn. Jag menar.. Fan!" hon försöker samla sig och hålla sig stark, trots att hon bara blir tyngre i kroppen. "Min kropp.. Tål inte vatten. Jag är en eldvarelse. Jag hinner inte gå-..." hon omfamnar Alec med sina vingar medan hon känner att hon faller och hennes medvetande tynar bort.

Chi~
Plötsligt vräker regnet ner och jag kan höra Fadellas panik. Alec är där med henne, men jag får ändå panik och hoppar direkt ner, utan, tack och lov, att snubbla den här gången. Precis då jag vänt mig om för att hjälpa har hon svimmat. Jag ser desperat på Alec. "Vad ska vi göra?" Säger jag gällt med ett förskräckt uttryck i ansiktet.

Marlyn~

Tjejen med ormarna runt huvudet som jag hörde någon kalla Isolde sade till oss att vi inte skulle stirra och precis efter det var den skadade borta, försvunne i tomma intet, puts väck! Jag stirrar förskräckt runt på de andra men kommer sedan på att detta är en skola för varelser och han kan ju mycket väl ha blivit osynlig.
"Jaha, vad ska vi göra nu?" undrar jag och tittar på de andra. "Vi måste ju sova någonstans." Lägger jag till med ett flin.