Våga erkänna!

Åh vad glad jag blev när jag såg att du hade uppdaterat! Lika bra som alltid. Längtar efter att läsa om helgen hos Anthony

Älskar det

Kapitel 39
Anthony öppnar grinden och hand i hand går vi sen fram på plattgången som leder fram till ytterdörren samtidigt som vi drar på varsin koffert.
- Är du redo? frågar han och lägger en hand på handtaget.
Jag tar ett djupt andetag och nickar. Men Anthony trycker inte ner handtaget. Han tvekar.
- Är du redo? frågar jag och lyfter frågande på ett ögonbryn.
Anthony skakar på huvudet. Han släpper taget om min hand och lägger istället båda sina händer på mina kinder. Kyssen han ger mig känns ända ner till tårna.
- Nu är jag redo, säger han.
Jag fnissar och slår mjukt till honom på armen. Anthony skrockar och öppnar dörren. Det första som möter oss är den ljuvliga doften av rostbiff. Vi ställer koffertarna i hallen som är målad i en beige färg och där väggarna är fyllda av bilder på vad som jag genast ser är Anthony i olika åldrar. Det finns även en trappa som leder till övervåningen. Den börjar intill ena hallväggen men fortsätter sedan upp till höger och försvinner ur synhåll.
- Hallå, vi är hemma! ropar han och hänger upp våra jackor på klädhängaren.
Det skramlar till längre in i huset och ljudet av steg hörs. Runt ett hörn kommer en lång kvinna gåendes. Hennes blonda hår är utsläppt och de mjuka slingorna ramar in ett mycket vackert ansikte.
- Anthony! säger kvinnan och sträcker ut händerna.
Anthony går fram och kramar om sin mamma. Över hans axel ger hon mig ett vänligt leende
- Och du måste vara Austen. Det är jag som är Anthonys mamma, Madeleine Goldstein, säger hon och sträcker fram en hand.
- Hej, säger jag och skakar hennes hand.
Madeleine ler.
- Aaron! Judith! Anthony och Austen är hemma, ropar hon över axeln.
Det tar ett par sekunder innan en man och en äldre kvinna kommer ner för den sneda trappa. Det syns att de är son och mamma. De är lika långa och har lika ljusblå ögon. En färg som Anthony ärvt.
- Aaron Goldstein, Anthonys pappa, säger mannen och skakar min hand.
- Austen Collins, säger jag.
Sen vänder sig vi alla oss mot den äldre kvinnan. Hennes ljusblåa ögon granskar mig från top till tå. Anthony, som märker att hennes blick, gör mig nervös, ställer sig intill mig och lägger en lugnande arm runt min midja.
- Och det här är min farmor Judith Goldstein.
- Trevligt att träffas, säger jag.
Hon nickar och får sen syn på våra koffertar.
- Aaron, går du upp med ungdomarnas koffertar? Austens kan du ställa i gästrummet, säger hon.
Anthony harkar sig.
- Eh, jag tänkte faktiskt att Austen kunde sova i min säng också kunde jag sova på min soffa, säger han.
Hans farmor tittar på honom och sedan på mig. Blicken är genomträngande.
- Är du gravid? frågar hon.
Jag drar efter andan.
- Va? Nej! Absolut inte! säger jag.
Har ni gift er utan att ni berättat det för oss?
Anthony suckar.
- Nej farmor, vi är inte gifta.
Då gör Judith någonting som förvånar mig. Hon ler.
- Då finns det ingen anledning för er att sova i samma rum. Madeleine, kallar du ner mig när middagen är färdig?
Madeleine nickar och Judith går upp för trappan igen. Anthonys pappa lägger en hand på sin sons axel.
- Du kan gå upp och visa Austen gästrummet också kommer jag med koffertarna, säger han.
- Visst, suckar Anthony.
- Jag ropar när middagen är färdig, säger Madeleine och försvinner iväg.
Anthony leder mig upp för trappan. Trappan leder oss upp till mitten av ett stort allrum som är inrett med mjuka soffor och flera bokhyllor. Allrummet krymper sedan ihop till en korridor på varsin sida. Han går mot den vänstra korridoren och jag följer efter. Precis som nere i hallen är korridorens väggar klädda i fotografier. Men de här fotografierna är äldre och dessutom rör de på sig. Jag kan se att bilderna föreställer en pojke i olika åldrar. Pojken ser precis ut som Anthony men jag förstår att det måste vara hans pappa.
- Växte din pappa upp här? frågar jag och nickar mot fotografierna.
- Inte direkt. Farmor och farfar gav pappa det här huset i present när han blev klar med sin botar utbildning, erkänner Anthony och grimaserar.
Jag lyfter frågande på ögonbrynen.
- Jag vet hur det låter. Pappa var inte särskilt förtjust i att farmor och farfar ägde huset trots att de gett honom det som en gåva, så när han tjänat ihop tillräckligt med pengar så köpte han det av dem. Här är gästrummet, säger Anthony och stannar vid en dörr.
Han öppnar dörren men låter mig gå in först. Rummet är otroligt vackert. Väggarna är målade i en crème vit färg och alla trämöbler går i en mörk mahogny. Den stora dubbelsängen har ett tunt crème färgat tyg över som ett tak och sängkläderna är mönstrade med röda rosor. Likadant tyg hänger som gardiner framför det stora fönstret.
- Det är vackert, säger jag och går fram till fönstret. Vilken utsikt!
Ifrån det här fönstret har man utsikt över den stora trädgården som ligger bakom huset. Jag kan se att det finns en altan. Trädgården är full utav stora rhododendron buskar i olika färger och jag kan även se ett litet lusthus längst ner i hörnet.
- Mitt rum ligger i andra korridoren, säger Anthony och nickar åt det hållet.
- Kan jag få jag se det? frågar jag
Han nickar.
- Självklart.
Jag ler och lämnar gästrummet. Anthony går två steg framför mig och går sedan in i ett rum längst bort. Det är ett lite mindre rum än gästrummet och väggarna är målade in en stålblå färg och möblerna går i svart. På väggarna hänger det planscher av Montrose Magpies och på skrivbordet ligger böcker och papper i en prydligt uppläggning. Även enkelsängen är prydligt bäddad. Ett helt vanligt rum. Precis som jag föreställt mig Anthonys rum.
- Heja Montrose, säger jag retligt.
Anthony rodnar. Jag ler ett snett leende och går fram till honom.
- Det är ett jättefint rum. Vilket passar bra eftersom du är en jättefin kille, säger jag och lägger mina armar runt hans hals.
Ungefär halvvägs in i kyssen hör vi hur Madeleine ropar att middagen är klar.
- Hungrig? frågar han.
- Utsvulten, svarar jag och vi går hand i hand ner till matsalen.

Det här kan vara den godaste måltiden som jag någonsin ätit. Till och med bättre än maten på Hogwarts. Det märks att Madeleine äger en restaurang, hon kan det här med mat.
- Så Austen, hur känns det att ni snart slutar Hogwarts? frågar Madeleine.
- Det är blandade känslor, erkänner jag.
- Jag kommer ihåg när jag slutade Hogwarts. Man var både ledsen och glad, säger Aaron.
Jag nickar.
- Precis så beskrev Wesley det när han slutade. Men han var mest glad, säger jag.
- Wesley? säger Judith.
Det är ett av de första orden som hon säger under hela middagen.
- Austens bror, förtydligar Anthony.
- Gick han också i Slytherin? undrar Madeleine.
Jag nickar.
- Hur många år sedan gick han ut?
- Han är sex år äldre än mig, berättar jag.
Judith lyfter förvånat på sina välmarkerade ögonbryn.
- Så du är ett sladdbarn? frågar hon.
Jag sväljer och tar ett djupt andetag.
- Inte riktigt. Wesley är min halvbror. Vi har samma pappa men inte samma mamma.
Det tystnar vid bordet. Anthony och hans föräldrar väntar på vad Judith ska säga om den här nyheten. Hennes ögon smalnar.
- Där ser man. Var din pappas första äktenskap inte lyckligt?
- Mamma, säger Aaron med en varnande ton.
Men hans mamma verkar inte bry sig. Hon tittar bara på mig.
- Jag vet inte. Allt jag vet är att han blev kär i min mamma, säger jag med stakande stämma.
Anthony lägger en hand på min och kramar den. Han ger sin farmor en mördande blick.
- Är det något mer du vill veta farmor? frågar han surt.
Jag har aldrig hört honom så här arg. Jag blir faktiskt lite förvånad. Även hans farmor verkar vara lite förvånad över sin sonsons barska ton. Judith kniper ihop sina läppar till ett smalt streck.
- Nej, inte som jag kan komma på. Tack för maten Madeleine. Jag tror att jag tar efterrätten på mitt rum, säger hon och lämnar bordet.
Jag tittar ner i min tallrik. Generad över att jag skapat dålig stämning runt bordet.
- Ta inte åt dig, viskar Anthony i mitt öra och kysser sedan min tinning.
Jag ler ett snett leende. Till efterrätt har Madeleine gjort en citronpaj, som vi äter under tystnad. Efter efterrätten lämnar Aaron bordet.
- Jag måste åka till sjukhuset. Det var jätte trevligt att träffa dig Austen, säger han.
- Detsamma.
Aaron kysser sin fru och rufsar om håret på sin son innan han lämnar huset. Vi förflyttar oss från matsalen till vardagsrummet som ligger i anknytning. Resten utav kvällen sitter vi och pratar. För att vara mugglare så har Madeleine väldig koll på magivärlden. Hon vet precis vilken lärare och vilket ämne vi pratar om och hon lyssnar spänt på våra historier om vad som händer på Hogwarts. När golvuret i matsalen slår nio är Anthony mitt i att berätta för sin mamma om hur det gick till när han vann den senaste av Ravenclaw schackturneringar och jag känner plötsligt hur trött jag är. Spänningarna över att träffa hans familj har släppt och jag känner hur avslappnad jag är. Trots att jag försöker kväva en gäspning märker Madeleine den.
- Du måste vara jättetrött. Gå ni upp och lägg er också kan vi prata mer i morgon.
Vi går upp till övervåningen och stannar i allrummet.
- Ja, god natt då, säger Anthony.
- Borde vi inte prata lite tystare? Vi kanske väcker din farmor, säger jag.
Han skakar på huvudet.
- Farmor tar en insomningstablett klockan åtta och sover sedan med båda öronproppar och ögonbindel. Hon stensover hela natten och vaknar sedan prick klockan åtta i morgon. Det går inte att väcka henne, säger Anthony.
Jag nickar.
- God natt, säger jag och ger honom en kyss på kinden innan jag går bort till mitt rum.
Min koffert ligger på golvet framför sänggaveln och jag letar fram min pyjamas. När jag har bytt om ställer jag mig vid fönstret igen och njuter utav utsikten. Till min förvåning så knackar det på dörren. Jag vrider på huvudet och får se att det är Anthony som står i dörrkarmen. Han tar tagit på sig pyjamasbyxor i bomull och en t-shirt.
- Jag kan inte gå och lägga mig när jag vet att min farmor gjorde dig ledsen, säger han och stänger dörren bakom sig.
- Det är ingen fara.
- Så klart det! Hon hade ingen rätt att säga så där. Farmor må hålla på traditioner och har sina principer men hon behöver inte klanka ner på andra bara för det. Och jag tänker inte låta henne hålla på sådär mot dig, säger han.
- Min riddare i skinande rustning, säger jag.
- Såklart. Man skyddar alltid de personer som man älskar.
Vänta, va? Vad sa han? Jag blinkar. Det går plötsligt upp för Anthony vad han precis sa.
- Älskar? frågar jag.
Han rodnar generat och blinkar.
- Ja, säger han. Jag älskar dig.
Anthony säger det med en förvånad ton, precis som att han precis insåg att det han sa stämmer. Jag går fram och kramar om honom.
- Jag älskar dig också.
Och det menar jag. Det känns så rätt att säga det. Jag har aldrig känt någonting som är så rätt som det här. Han kysser mig. Mina händer lägger sin på hans sidor och när mina fingrar råkar nudda vid huden mellan hans t-shirt och byxlinningen drar Anthony efter andan. Vi slutar kyssas och tittar varandra i ögonen. Båda två håller andan. Han öppnar munnen för att säga något men jag avbryter honom genom att nicka sakta. Vi kysser varandra igen och tar oss trevande till dubbelsängen.
_______________________________________________
Hoppas ni gillar kapitlet! Kommentera gärna!

Älskar det

Så fantastiskt megabra!! Älskar verkligen den här ff:en! Du är så duktig på att skriva, och längtar så tills vi får nästa kapitel! Keep up the good work!

Jag har sträckläst hela ff:n idag.. DET ÄR DEN BÄSTA N.Å.G.O.N.S.I.N!!!

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hur kan man skriva så bra??? Jag bara vill ha allt ihop i en bok och ligga och läsa det hela natten!!! Du skriver så fantastiskt bra!

Kapitel 40
När jag vaknar känner jag först inte igen mig. Det tar en stund innan jag kommer på att jag är hemma hos Anthony. På tal om Anthony…Jag vrider på mig och ser att jag ligger ensam i sängen. Med en utsträckt arm stryker jag över platsen där min pojkvän låg när vi somnade igår. Den är fortfarande varm. Jag lämnar sängen och byter min pyjamas mot ett par jeans och en skjorta innan jag går ner till undervåningen. Det låter ifrån köket och när jag kommer in dit ser jag hur Anthony står vid bänken. Han tittar leende på mig när jag kommer in.
- God morgon. Har du sovit gott?
- Som en prinsessa. Är det bara vi hemma? frågar jag.
Anthony skakar på huvudet.
- Pappa ligger och sover. Han kom hem för någon timma sedan och farmor är uppe i sitt rum. Mamma är däremot på restaurangen. Jag hoppas att du är hungrig, jag håller på med frukost, säger han.
- Vad blir det för något? frågar jag.
- Mormor Amandas äppeltoast, svarar han och tar två stycken röda äpplen ifrån skålen med frukt som står på bänken.
Jag ger honom en frågande blick och han skrattar.
- Min mormor Amanda brukade alltid göra äppeltoast till mellanmål till min mamma när hon var liten. Först skalar man ett äpple och skär det sedan i klyftor. Klyftorna steker du i smör och kanel och lägger sedan mellan två skivor surdegsbröd. Mormor brukade steka brödet men jag har uppgraderat det lite och lägger det istället i en smörgåsgrill, förklarar han och skalar äpplena samtidigt som han pratar.
- Lagade din mormor god mat? frågar jag.
- Det är ifrån henne som mamma har fått sin kunskap, svarar Anthony och plockar fram en kniv.
Knivens egg skiner svagt och jag ser hur vass den är. Men som om han aldrig har gjort något annat skär han äpplena i perfekta klyftor. Jag ser hur hans långa fingrar smidigt undviker det vassa bladet och hur egget utan något helt problem skär igenom äpplet.
- Jag undrar en sak, säger jag. Dina föräldrar…hur
- Hur de träffades? Jag har faktiskt väntat på att du ska fråga det, säger han och lägger klyftorna i en stekpanna.
Det fräser när äpplena och smöret kommer i kontakt.
- Det började med att pappa gick ut och åt tillsammans med farmor och farfar. De hamnade på en väldigt mysig restaurang som hade vita linnedukar, tända stearinljus och som spelade klassisk musik på låg nivå. Pappa beställde in pasta carbonara och om jag ska citera honom så var det världens godaste carbonara. Han bad servitrisen att kalla ut kocken så han kunde se vad för man som skapat den här rätten. Men ut kom inte någon man. Utan en blond kvinna, säger Anthony.
- Din mamma, säger jag.
Han ler.
- Min mamma. För att återigen citera min pappa så var hon den vackraste kvinnan han sett. Även vackrare än den vackraste villien du kan tänka dig. Pappa stammade fram några fina ord om pastarätten, mamma tackade och gick sedan tillbaka till köket. Farmor och farfar fick nästan dra med honom därifrån. Han ville inte gå, eftersom han kunde få syn på henne igen. Så han gick dit nästa kväll igen och beställde carbonaran igen. Och precis som första gången bad han om att få tala med kocken. Mamma kom ut, tackade och gick sedan iväg igen. Jag skulle göra vad som helst för att få se mamma ignorera hans försök till att starta en konversation, skrockar Anthony och häller kanel i stekpannan.
- Men pappa gav inte upp, fortsätter han. Han gick tillbaka till restaurangen varje dag i en vecka och beställde den där förbaskade carbonaran. När han var tillbaka på restaurangen för åttonde kvällen i rad och när mamma var på väg tillbaka till köket ställde pappa sig upp. Han ställde sig så fort att han nästan välte bordet. Också sa han med en hög röst” Nu har jag kommit hit varje kväll i en vecka och du har fullständigt ignorerat mig varje gång jag tagit kontakt med dig. Men nu är jag trött på det. Gå ut på en dejt med mig. Snälla, gå ut med mig”. Mamma lade armarna i kors och tittade på honom. Och du kan aldrig gissa vad hon sa sen.
Jag väntar spänt på fortsättningen.
- ”Det var på tiden. Jag har väntat på att du ska fråga ut mig på en dejt i fem dagar nu”, säger han
Jag suckar.
- Så romantiskt.
- Jag tycker att vårt första möte också var ganska romantiskt, säger Anthony.
Jag skrockar.
- Om du tycker det är romantiskt att nästan kväva en tjej, så ja, jätteromantiskt.
Han tittar på mig och jag skrattar.
- Förlåt, så klart jag tycker att det är romantiskt att du räddade livet på mig. Du är ju min riddare i skinande rustning, säger jag och ler ett retligt leende.
Anthony rodnar och jag förstår att han tänker på i natt. Även jag rodnar vid minnet.
- Hm, okej. Tillbaka till dina föräldrar. Men hur reagerade din mamma när din pappa berättade att han var en trollkarl? Och med tanke på att din farmor är så traditionell utav sig, vad sa hon om att din mamma inte hade något trollkarlsblod? frågar jag.
- I farmors ögon så vägde att mamma var jude upp det faktum att hon var mugglare. Och självklart tog det lite tid innan hon hunnit smälta att hennes livskärlek kunde få saker att flyga genom att svinga med en träpinne, svarar han.
- Men hon stannade.
Anthony tittar på mig och ler. Han lägger de stekta äpplena på brödskivorna och lägger sedan varsin skiva bröd över innan han lägger dem i smörgåsgrillen.
- Ja, hon gjorde ju det. Och det är jag väldigt glad över, säger han.
Jag med.
Anthony skrattar och börjar plocka fram tallrikar och bestick.
- Jag är glad att vi inte har det problemet, erkänner jag.
Han tittar på mig och ger mig sitt speciella leende. Det blir alldeles varmt inom mig och jag känner hur jag måste hålla tillbaka för att inte kasta mig fram och börja kyssa honom. Jag menar, hans farmor eller pappa kan ju komma in i köket och komma på oss. Tjugo minuter senare, när vi har ätit upp, kommer Judith in.
- Här har ni det trevligt.
- God morgon på dig också farmor, säger Anthony.
Hans glada humör är som bort blåst. Judith säger inget mer utan tar ett glas vatten och går sedan iväg igen. Jag suckar och skjuter ut min stol.
- Jag kommer snart tillbaka.
- Austen, säger Anthony varnande.
- Jag ska bara prata med henne, säger jag och lämnar köket.
Judiths rum ligger i samma korridor som Anthonys. Det krävs ett par sekunder innan jag vågar knacka. Jag får inget svar, så jag knackar igen.
- Kom in.
Det är ett suckande svar. Jag trycker ner handtaget och går in. Rummet påminner lite om gästrummet. Väggarna går i beige men möblerna går i mahogny. Judith sitter i mörk fåtölj precis intill fönstret och läser en bok. På det runda lilla bordet intill henne står glaset med vatten som hon precis hämtade. Hon lyfter sina ljusblå ögon ifrån boken och tittar på mig.
- Jag undrar ifall du och jag skulle kunna prata, säger jag.
Min röst är skakig. Den här kvinnan är verkligen skrämmande. Judith suckar och slår ihop sin bok.
- Om du insisterar, suckar hon.
Jag letar efter någonstans att sitta men hennes blick bestämmer åt mig att det är bäst att jag står.
- Jag tänker vara rak på sak. Jag vet att du inte gillar mig. Jag är inte jude, min pappa var otrogen mot sin första fru och…, ja det finns säkert fler anledningar till varför du inte gillar mig, säger jag.
Judith sträcker lite på sig. Hon får något misstänksamt över sig.
Anthony berättade precis hur du hade översikt med att Madeleine är mugglare. Jag undrar ifall du kan ha översikt med min religion.
Jag säger det så snabbt att jag knappt hinner andas mellan orden. Mina ben skakar av nervositet. Nu ångrar jag att jag inte satte mig ner. Judith ställer sig upp och börjar gå runt i rummet. Hon rör vid pärlhalsbandet som hon har runt halsen. Till min förvåning så börjar hon skrocka.
- Får jag gissa, Anthony har sagt någonting om mig till dig. Att jag inte skulle tycka om dig på grund utav din religion, har jag rätt?
Jag rynkar pannan och lägger armarna i kors.
- Han sa att du är väldigt traditionell, säger jag.
- Och det har han rätt i att jag är. Men det betyder inte att jag är en…ja,ragata eller vad man ska kalla det.
Nu förstår jag ingenting.
- Jag förlorade mitt livs kärlek för femton år sedan. Och mitt sätt att hantera den förlusten var att bli lite avståndstagande till folk. Tillsammans med min traditionella sida antar jag att det får mig att framstå som ja en ragata.
- Du får ursäkta, jag förstår ingenting. Hatar du mig eller inte?
Judith tittar på mig igen. Den här gången är hennes blick snällare, mer mjuk.
- Älskar du min sonson?
Jag nickar.
- Hur kan jag då hata dig? Visst, jag skulle vara överlycklig ifall du var judinna men att du älskar Anthony räcker gott och väl för mig.
Jag står och tittar på henne med förvånade ögon. Det här är inte någon tant att vara rädd för. Det är bara en äldre kvinna som har sörjt sin make i väldigt många år.
- Varför berättar du inte det här för din familj? Jag menar, de tror att du är den här ragatan som du säger att du inte är.
Judith ler ett snett leende. Det liknar leendet som Anthony brukar le.
- Du förstår, när din närstående går bort så dyker det upp folk överallt. Vart du än går kommer de fram och beklagar. Det var först när jag snäste av dem som de slutade tycka synd om mig. Lester, min man, sa alltid att jag hade en ådra för det dramatiska, så jag antar att jag kan ha överdrivit lite, erkänner hon.
Jag nickar. Det här var inte riktigt vad jag hade väntat mig utav det här samtalet.
- Okej, hm, ja, jag kanske borde gå ner igen. Anthony undrar säkert varför det dröjer, säger jag.
Judith nickar.
- Tack för samtalet.
Jag ler och lämnar sedan hennes sovrum. Anthony sitter i en utav sofforna i allrummet. Scenen påminner om det man brukar se när man går in i ett väntrum på ett sjukhus. Och när Anthony får syn på mig så verkar det som att han väntar på riktigt dåliga nyheter.
- Det gick bra. Inga problem, säger jag lugnande.
- Är du säker?
Jag nickar.
- Din farmor är faktiskt en ganska schysst kvinna, säger jag.
- Schysst kvinna?
Jag rycker på axlarna och börjar gå ner för trappan. Anthony står kvar och tittar förvånat efter mig innan han följer efter.
- Austen vad menar du med schysst kvinna? Austen!
______________________________________________________
Hoppas ni gillar! Kommentera gärna!

Jättebra!!!!!!!!!!!!!!!!

Stackars Judith...(något jag aldrig trodde jag skulle säga... ) Och vad kul att det funkar så bra, och ja, super!!!!

"Din farmor är faktiskt en ganska schysst kvinna", jag dog lite, speciellt sen av Anthonys reaktion x)

Superbra kapitel som vanligt! Och längtar som vanligt ihjäl mig efter nästa kapitel! Pepp-kramar så du fortsätter skriva!