Flygande giraffer!

"Vi lär honom att känna dig, så han inte kommer till en helt okänd. Men hon var rädd att Mattias skulle ta honom ifrån henne.
Elionora besvarade kyssen och log mjukt, detta hade hon längtat efter och att hon skulle få barn var inte troligt då hon redan bar på ett barn.

Mattias nickade och log. "Det blir bra, jag lär honom rida, att sköta fölet". Han drog henne tätt intill sig och kysste henne ivrigare. Han lät händerna vandra nerför hennes rygg. "Jag älskar dig".

"Ta honom inte ifrån mig bara, han är allt jag har." mumlade hon och i själva verket var han väl orsaken till att hon levde. Hon kysste honom och såg honom i ögonen.
"Gör du verkligen det? Oavsett hur jag ser ut?" frågade hon med allvar. Hennes ben var sned och blågrön av ansträngningen att stödja på den, hon var mager och sliten efter alla år och hennes händer var inte en herrskapsfrökens utan en pigas.

Mattias såg förvånat på henne. "Jag skulle aldrig ta ett barn från sin mor! Vad tror du om mig?" sa han och kramade sedan om henne och nickade. "Såklart, du är alltid vacker i mina ögon" sa han mjukt. "Det är väl snarare jag som inte är vacker här...Med mina ärr".

"Att du kan ta honom utan vilje, giva honom guld och gröna skogar medan jag inte kan det." sa hon och log svagt.
"Ärr har aldrig hindrat mig." log hon mjukt men var ändå rädd då han skulle få av henne klänningen. Hon var ingen fin dam längre, hon hade fött barn, arbetat och svultit samt hennes ben var mer illa däran än vad hon ville erkänna.

Mattias satte sig på sängen och drog ner henne i sitt knä, som de brukat göra. "Men du kommer alltid vara hans mor, han kommer alltid älska dig" sa han mjukt och kysste henne mjukt i nacken. "Men du har inte ens sett alla mina ärr...Och min rygg är hemsk".

"Kanske, men gåvor och vänliga ord kan förvrida ett barn." sa hon med tårarna nära, hon ville ha honom kvar, David var henne liv.
"De kommer läka och jag bryr mig inte. Men det finns bara ett sett att visa allt." sa hon och lutade sig trött mot honom.

"Men...om du vill bli min Elionora...kan vi ge sakerna tillsammans" log Mattias mjukt och kysste hennes kinder. Han nickade sedan sakta. "Vill du?" undrade han ömt och kysste henne igen.

Elionora såg på honom med ögonen fyllda av den gamla skräcken för Karl men också kärlek för Mattias.
"Gifta? Lyda dig i allt och inte ha en egen vilja? Och barnet som är på väg?" sa Elionora tvekande, osäker på vad Mattias ville med allt det.

Mattias skakade på huvudet. "Nej nej...gifta dig med mig, men jag är inte som Karl, du får bestämma lika mycket som jag, mer om du vill, jag kan vara din tjänare" sa han mjukt.