Från olika världar!

Skjortan var av och hon mötte hans blick.
"Inte mitt fel om du inte gör det, men du kommer." sa hon ljuvt och sockersött innan hon flämtade till då han drog sönder hennes skjorta, hon hade inte varit beredd på det. Sol tar tag om hans hår då han river henne på ryggen och rycker oväntat till i det då han kommit åt en av de mer ömmande ställarna efter Alexis behandling. Hittills hade hon varit snäll som ett lamm, enligt henne själv men hennes blick hade åter börjat glöda. Äntligen var det någon som lyckades få henne att känna något, allt annat hade varit som lek mot för detta.
"Tro mig, när jag vill tar du order från mig." väste Sol hotfullt fram i hans öra och begravde naglarna i hans axlar för att hålla sig uppe. Hon andades häftigt och det pirrade till i hela kroppen då han bet henne och hon mötte hans blick och tryckte sig hårt mot honom. Det hela blev ännu bättre då han såg bra ut, hans bara överkropp var bland de bästa hon sett och hon drar handen längst hans mage.

Sol skrattade lätt och ljust och bröt för tillfället den stämningen.
"Yuu lilla vän, du glömmer att du har med en häxa att göra." kvittrar hon ljust fram och får sina ögon att skifta i gult. Men sedan gick hon åter tillbaka, lät honom bestämma, mest för att hon njöt av det. Hon kunde känna av hans stämning och var noga med att veta när han ville skada lätt och döda, det var skillnad. Hon rös och flämtade till då hon kände det kalla stålet mot sig och såg in i hans ögon med begär. Hon kunde väl dö för detta, även om hon nu inte tänkt det.
Vad det än var som drev honom var han bra på det han gjorde och hon njöt från var nerv i hela kroppen. Genom att alltid ha kontrollen över den andre var detta en härlig och ovan upplevelse för Sol.
Det kalla stålet gav henne behagliga rysningar längst kroppen och då hennes byxor försvann kände hon den svalare luften, mest för hennes kropp tycktes brinna. Hon var varm, intill het och inte blev det bättre av det som de gjorde nu. Den hårda väggen dunkade hårt mot hennes rygg och hon stönade av smärtan i ryggslutet, men hon älskade det. Hon drar sig mot honom gräver in fingrarna i hans rygg.
"Gissa hur jag har längtat efter någon som du." andades hon fram i hans öra och hennes gula blick var såg med feberhett begär på honom, att han skulle ta henne här och nu.

Sol låg i en hög på golvet flämtandes efter luft och att få kontrollen. Hela hennes kropp var spänd och hon hade inte alls fått det hon ville av honom. Kraftlöst drar hon loss skärpet från hennes hals och följer honom med blicken halvt ur medvetandet redan. Han hade bara retat henne, bara lekt med henne och det skulle han allt få ångra. Hon insåg väl att detta kunde gå för långt, att hennes feber inte gjorde henne helt kry.
Men allt höll på att omvändas till ilska inom henne, ilska mot Yuu, ingen skulle ha lov att utnyttja henne så, att leka med henne. Hon skulle ge honom ett helvete och det skulle han allt få se. Tungt föll huvudet ner mot golvet och hon hann inte yttra ett ord, febern steg inom henne, hon hade i alla fall fått över sig skjortan så den dolde henne nödtorftigt. Hade hon och Jezebel varit oense skulle Yuu få se på annat. Inte för att hon skulle visa det, Sol kunde allt om hon ville, om någon skulle få ångra.
Snart svartnar allt för hennes blick, men febern och värmen är fortfarande hotande.

Sol kände någons närvaro och hon visste vem denne någon var. Till och med hennes undermedvetna visste det. Hon vissteinte om hon var vaken eller ej, troligen inte. Hade hon kunnat hade hon protesterat men hon kunde inte neka att hon gillade det.
För ett ögonblick vaknade hon halvt till medvetande, nu liggandes i Yuus starka armar och med kläderna på. Just där och då innan hon åter föll i medvetslösheten var hon oerhört tacksam mot honom och hon älskade hur hennes huvud låg mot hans bröst. Den lilla övergivna flickan hon en gång varit, den som sett sin mor dö i pesten, den flickan kände nu trygghet och värme.

Jezebel började långsamt komma till sans, han öppnade långsamt ögonen och det var som att gå in i en vägg, alla smärta återvände på en gång. Han såg mannen ligga på soffan med blodet över munnen och vita upp spärrade ögon, han hade skrikit hans namn men inget hade hjälpt. Han satte sig yrvaket upp och såg sig omkring osäker på vart han var, han hade vaga minnen av att han hade vandrat runt på gatorna och dödat folk innan han försökt ta sitt liv, han var osäker på vad som hänt han ville ha hämnd för att Cassian dött. Han kände tårarna börja rinna och mindes sedan att han inte var ensam, Xenophilius satt bredvid honom och gav honom en orolig blick.
"Varför dödade du mig inte?" sa han med låg ynklig röst till mannen som la en hand på hans axel.
"Cassian hade inte velat det, han vill att du skall leva det livet du förtjänar" sa Xenophilius tröstande.
"Det spelar ingen roll, Cassian är död" sa han och Xenophilius gav honom en tröstande kram, för första gången lät Jezebel alla murar falla, vad fanns det kvar att dölja? All smärta han kände inombords över allt som hänt honom, han hade alltid tryckt undan tankarna på det och låtsas som om det inte bekymrade honom men nu utan Cassian fanns det ingen mening längre, han såg ingen mening med något.
"Det är synd och skam över vad en människa skall behöva vara med om" sa Xenophilius sorgset, han förstod vad den äldre mannen menade, ibland kändes det som om han fått en förbannelse över honom, alla han brydde sig om var döda och det fanns ingen mening att fortsätta, snart skulle antagligen Cain och Marie också dö, han snyftade till och kände sig helt försvarslös, om någon skulle försöka döda honom nu skulle han inte ens kunna göra motstånd om han velat, allt han ville var att smärtan skulle upphöra och han skulle få sluta andas.

Sol kved lätt till då kylan slog emot henne, hon var halvt vid medvetande men yrade mest i feberångor. Trots att hon var varm som en kamin sökte hon sig ändå närmre till Yuus kropp och värme. Febern hade stigit rejält nu och hade hon varit vanlig dödlig hade hon varit död vid detta laget. Visst hade hon varit dum nog att gått ut efter Jezebel trots att tjänstefolket ville ha henne i säng. Men hon brydde sig för mycket om honom och ville se honom i liv. Hon hade även varit ute efter Yuu, i denna värld kände hon sig inte hel utan dem. Trots att de kunde reta gallfeber på henne och de bråkade ville hon ändå ha dem i säkerhet och vid liv. Hon kände sorg för Jezebel med. Men inget av detta skulle hon väl någon sin säga dem, särskilt inte i det skick hon var nu, läget var kritiskt även för henne.

Jezebel hörde steg långt bort men när Xenophilius inte reagerade misstänkte han att det var Sol och han hade ett svagt minne om att någon annan varit i huset, han hade trott att det var Cassian men han visste att det inte varit mannen han älskade, det gick upp för honom att det måste ha varit Yuu. Han skakade på huvudet och hade han inte varit så deprimerade hade han nästan kunnat skratta åt att han kysst Yuu som nästan sett skrämd ut, men i denna stund såg han inget lustigt i det hela. Med tungt huvud satte han sig rak upp i ryggen och såg på Yuu när den andra mannen tilltalade honom.
"Jag har haft bättre dagar" sa han och ryckte på axlarna, varför ens låtsas som om det var bra, som om det fanns något kvar att leva för? Han tittade på Sol som låg i Yuus famn och Xenophilius gick bort till Sol för att undersöka henne.
"Jag ber om ursäkt för mitt uppförande Yuu" sa han uppriktigt, han hade inte menat att ge sig på honom utan i sorgens stund trott att Cassian levde, Jezebel såg ner på såret som var inlindat och sedan på Yuu.
"Jag misstänker att det var du som gjorde det här, jag vet inte om jag kan tacka dig för det..." sa han osäker på vad han skulle säga så han tystnade helt istället och såg ner på sina händer.

Sol försökte komma undan de okända händerna men kom inte långt då Yuu höll henne fast. Hon skulle ändå inte komma långt då hon varken hade energi eller ork till det. Ögonen var slutna och hon var inte ens ordentligt vaken. Då händerna försvann slappnade hon åter av och verkade mer lugn. Hennes kroppspråk visade omedvetet hur mycket hon litade på Yuu trots sina hårda ord och förutsattser. Dock kände hon av att även Jezebel var där, hon ville säga honom något men kunde inte ens öppna munnen och huvudet lutades slappt mot Yuu.

Jezebel skrattade ett kallt glädjelöst skratt och såg på Yuu.
"Jag vet inte vem av oss som fick den största choken, jag var säker på att du var Cassian och att han levde" sa Jezebel och fnös sedan innan han skakade på huvudet.
"Jag har mig själv att skylla, jag trodde jag kunde komma undan min fars klor, jag trodde att vi var säkra hos Cain och blev oförsiktig, både jag och Cassian. Min far tar alltid det som betyder något för mig, jag borde inte utsatt Cassian för det" sa han lågt och såg åter på sina händer, det var hans fel att Cassian var död.
"Jezebel det är inte ditt fel, Cassian ville vara med dig, han visste risken med det" sa Xenophilius och Jezebel såg på den äldre mannen och nickade lätt innan han åter vände sig mot Yuu.
"Jag önskar ni kunde sluta säga att Cassian hade velat det, ingen av visste egentligen vad Cassian ville" sa han bestämt och reste sig upp, han var trött på att de sa att Cassian ville att han skulle leva, Cassian ville att han skulle vara lycklig, men Jezebel kunde inte dö fören hans far var död, efter det kunde han dö!
"Jag kan följa med då jag tror att Jezebel behöver mitt stöd" sa Xenophilius och såg på honom när han långsamt började gå hem mot herrgården, han ville inte komma hem och behöva se Cassians kropp men han skulle bli tvungen till det, han skulle begrava den andra mannen själv!

Sols feber som varit farligt hög sjönk nu i nattkylan, hon började frysa istället och drog sig närmre Yuu trots att hon än var varm. Men hon verkade komma till liv och snart fladdrade hennes ögonlock till. De hade nu kommit en bra bit och Sol började röra på sig lätt. Plötsligt slog hon upp ögonen och såg sig trött och förvirrat om, inte mycket hon mindes av det senaste. Hon orkade inte hålla upp huvudet och det sjönk åter mot Yuu och hennes ögon slöts, men nu sov hon bara omedveten om att hon ens vaknat.